23-åriga Amanda Aasa växte upp med två föräldrar som båda är präster, något hon själv beskriver som bitvis komplicerat. Hon var "tvungen att rebellera", som hon säger. Tonårstiden handlade därför mycket om att ta avstånd från den kristna tro hon vuxit upp med, men efter några turbulenta år har hon i dag landat i sitt eget uttryck och känner sig trygg med var hon står och vad hon tror på.

– Kyrkan och tron finns kvar i mitt liv, jag hyser många varma känslor för dem. Men jag vill inte sätta en etikett på mig själv, säger hon och tillägger smått skamset att ”det där var en riktigt lökig formulering”.

Ord och uttryck är viktiga för Amanda, det blir snabbt tydligt när vi möts på Dagens redaktion. Hon utstrålar gott självförtroende och ett starkt driv när hon slår sig ner i ett av mötesrummen, med en burk energidryck framför sig och fuskpälsjackan på stolsryggen. På sistone har Amanda Aasas liv som artist fått en nytändning. Hon har utbildat sig till låtskrivare och producent, släpper snart en EP och har tagit sig hela vägen till riksfinal i den stora musiktävlingen ­P4 Nästa. Trots sin andraplats i finalen valde juryn att erbjuda Amanda den hett eftertraktade startplatsen i Melodifestivalen. Enligt juryn har hon "ett personligt uttryck och en självklar plats i det musikaliska landskapet 2020", som det stod i motiveringen. Artisten Amanda Aasa är med andra ord "on the rise", som hon själv väljer att uttrycka det.

– Melodifestivalen blir en naturlig start på den lilla blomma jag vattnat sedan jag släppte musik senast. Det var viktigt för mig att få framföra eget material. Jag vill berätta något som jag kan stå för. Jag är bra på texter, slår hon fast och passar samtidigt på att hylla sina två vapendragare, Siri Jansson och Vera-Linn Ekbom, som hon det senaste året jobbat tätt ihop med. Tillsammans arbetar de målmedvetet för att göra Amanda och hennes musik känd och vällyssnad.

– Vi jobbar mot att Amanda­ Aasa ska vara en av Sveriges största liveakter på svenska om fem år, säger Amanda utan omsvep och tar en klunk ur aluminiumburken.

I samband med finalen i P4 Nästa­ mötte Amanda sin medtävlare Faith Kakembo, även hon med tillhörighet i kyrkan. Dagen har tidigare intervjuat Faith om hur hon tolkar sitt bidrag till Melodifestivalen utifrån sin kristna tro. Nu möts dessutom de båda Mello-debutanterna i delfinalen i Luleå, något Amanda bara ser fram emot.

– När vi möttes berättade hon lite kort om vad hennes låt handlade om för henne och jag förstod precis vad hon menade. Jag förstår retoriken. Jag önskar både henne och alla andra allt gott inför tävlingen.

När samtalet så glider in på frågor som rör uppväxten i kyrkan ler Amanda ett snett leende. Det är som att hon tagit sats för att svara på frågor som rör hennes kristna tro, och hon tar sig an dem med en blandning av både bävan och längtan. Hennes föräldrar, Birgitta Sjöström Aasa, präst och författare, och Magnus Aasa, kyrkoherde i Halmstads församling fram tills nyligen, är välkända profiler inom delar av Sveriges kyrklighet. Mamma Birgitta har även under många år varit inspiratör för den ekumeniska rörelsen "Helhet genom Kristus".

– Att ha en fot i kyrkan när man är ett barn som vill utöva musik, det är otroligt värt. Jag har sjungit i kyrkan sedan jag kunde prata. Ännu långt upp i tonåren sjöng och spelade jag där. Men jag har också varit rädd för att bli förknippad med hela det värderingspaket som många förknippar med kyrkan, säger Amanda.

– Kyrkan är kanske en av Sveriges viktigaste plantskolor för unga musiker.

Det är också anledningen till att hon i dag ogärna använder "religiösa ord" som kan bli exkluderande för dem som lyssnar.

– Jag har bestämt att jag inte vill använda ett språk som inte alla man pratar med förstår. För mig är det viktigt att vara nyanserad och att kunna stå för allt jag sjunger, jag tänker väldigt mycket på hur jag formulerar mig.

Det blir tydligt inte bara i Amandas texter, även i intervjun verkar hon väga sina meningar på guldvåg innan hon undslipper sig dem. Amanda säger exempelvis att hon ”lyssnat jättemycket inåt” den senaste tiden för att landa i sitt uttryck och försöka utröna vad nästa steg är.

Menar du att du lyssnat till den gudomliga rösten?

– Ja, så kan du kalla den, jag skulle använda andra ord.

Skulle du säga att du har ett böneliv?

– Ja absolut, till hundra procent. Det är en del av min dagliga självreflektion. Jag vill vara ”in alignment” och jag känner så tydligt var jag vill. En del av mig längtade efter att läsa teologi och tanken har slagit mig att bli präst, men jag tror inte att jag hade fått jobb, säger Amanda med ett skratt.

– Men jag är så tacksam för kyrkan som en trygg plats och sammanhang där jag fått utveckla min musikalitet – det är jätteviktigt. Jag kan inte bara lämna kyrkan och hela min historia – på ett eller annat sätt behöver jag prata om detta, vilket jag helst gör genom mina låtar. Och det kan jag ändå säga, att jag har känt mig otroligt välsignad den senaste tiden.