"Se, vad de älskar varandra", sade människor om den första kristna kyrkan. Jesu ord om kristen enhet i Johannesevan­geliet 17 hade börjat gå i uppfyllelse: "Då skall världen tro på att du har sänt mig." Tyvärr är inte fortsättningen på kyrkohistorien alltid lika uppmuntrande.

När Peter Halldorf uttalar sig i ämnet kristen enhet väger hans ord tungt. Det handlar inte om teoretiska funderingar utan om något han brottats med och kämpat för i decennier. Han ser djärvt nog väckelsen på Azuza Street 1906 som ett svar på påven Leo XIII:s och katolska kyrkans bön om 1900-talet som den helige Andes århundrade. Ett påstående som säkert får både åtskilliga katoliker och protestanter att kippa efter andan.

Det är just den här helhetssynen som går som en röd tråd genom detta manifest för kristen enhet. Splittringstendenserna i kristenheten är många, men här blir vi påminda om samtida tecken på kristen enhet, till exempel Taizé, Bose och Focolarerörelsen.

Jag har aldrig läst en så balanserad redogörelse för Petrusämbetets betydelse. Påveämbetet har under tidernas lopp ofta missbrukats. Trots det är det historiskt sett fullt förståeligt att kyrkan i den stad, imperiets centrum, där både Paulus och Petrus led martyrdöden fick en särställning. Så länge Petrus efterträdare som biskop i Rom är "tjänarnas tjänare" fyller han en viktig funktion för hela kristenheten.

Peter Halldorf nämner även en annan Pethrus, med förnamnet Lewi, som placeras i ett ekumeniskt sammanhang – han som envist vägrade lämna Svenska kyrkan och som betraktade pingstväckelsen som en inomkyrklig rörelse. Jag fastnar för begreppet ”martyriets ekumenik”. I förföljelsetider försvinner samfundsetiketter.

I minnet dröjer sig den italienska nunnan Maria Gabriella kvar. Hon gick in i djup förbön för kristen enhet och fick uppleva något av Guds smärta över splittringen. Så kommer var och en som verkar för försoning ibland att mötas med misstro från samtliga inblandade. Är detta kanhända också ett handgripligt sätt att dela smärtan i Kristi kropp?