Volontären Josefin: Jag kan inte bara sitta hemma hela tiden

– Jag minns en kille jag träffade i Senegal när jag var där och arbetade som volontär från januari till juni i år. Han heter Saliatou och är runt sex år gammal, säger Josefin.

En barnsjukdom hade lett till att bakterier börjat angripa vävnader i Saliatous mun så att delar av ansiktet dött bort. Saliatou saknade båda läpparna, och tungan hade vuxit fast vid underläppen. Det var ett fruktansvärt tillstånd och den flesta barn som drabbas av dör. Saliatou hade överlevt, men var starkt stigmatiserad på grund av sitt utseende.

– I dessa länder finns en utbredd vidskeplighet och man dömer människor hårt. Man tänker att det kan vara en förbannelse eller ett Guds straff som gör att de ser så annorlunda ut, berättar Josefin.

Den lille pojken fick genomgå många och omfattande operationer, så personalen fick verkligen tid att lära känna Saliatou.

– Han blev så orädd och bekväm med alla. Det var fint att se hur han var när ingen avvisade honom på grund av hur han såg ut, säger Josefin och berättar att volontärerna som jobbar ombord gör allt för att se patienterna i ögonen och visa dem att de är värdefulla.

– Vi vill att de ska känna att “du är inte din tumör, du är inte din missbildning, där är älskad för den du är”. Kan de sedan få upptäcka att de faktiskt är älskade också av Gud är det ju helt fantastiskt.

Det är just förändringen i varje enskild individ som påverkar Josefin mest; att få vara med och ge människor, som aldrig fått möjlighet till vård, en ny chans i livet.

– Det är nog det som berört mig mest – att se människor få sin värdighet tillbaka, säger hon.

I januari 2024 ska Josefin åka ut som volontär med Mercy Ships igen och denna gång räknar hon med att vara ute i två år. Hon åker då till Sierra Leone och går ombord på skeppet Global Mercy som ligger i hamn för en tio månader lång insats då mer än 2 350 säkra gratisoperationer kommer att utföras och mer än 200 sjukvårdspersonal kommer att få utbildning. I hela Sierra Leone finns bara två narkosläkare i den offentliga vården, så en stor del av insatsen handlar om att träna sjukvårdspersonal i säker anestesi.

– Det kan vara utmanande att mötas på rätt nivå när en lokal sjuksköterska eller läkare kommer ombord på fartyget för att gå bredvid eller träna. Allt är nytt för dem och de har inte samma moderna resurser hemma i sin kontext. Men vi vill dela kunskap på ett respektfullt sätt och inte komma ovanifrån. De är kompetenta och har lång erfarenhet men samtidigt ibland stora kunskapsluckor som vi kan få hjälpa till att fylla.

Josefin har arbetat som narkossjuksköterska i tretton år och är väldigt tacksam för den anestesi-utbildning och erfarenhet hon fått i Sverige eftersom hon insett att den håller väldigt hög nivå internationellt.

Redan som åttaåring visste hon att hon ville bli sjuksköterska och jobba utomlands för att hjälpa utsatta människor, men det var först när en ingift morbror, som var narkosläkare, berättade om sina utlandsinsatser som hon tänkte att narkossjuksköterska kunde vara en bra väg. Men det är ett hantverk som man hela tiden blir bättre och bättre på, berättar hon, och det var först efter att ha arbetat i fem år som narkossjuksköterska som hon kände sig trygg nog att testa på utlandsjobb.

– Det var perfekt att åka med Mercy Ships. Många andra organisationer gör akutinsatser framför allt i krisdrabbade områden, och det tyckte jag verkade lite läskigt. Mercy Ships arbete är annorlunda på det sättet eftersom man arbetar eftersom man arbetar långsiktigt, med operationer som planeras och organiseras långt i förväg. Dessutom har Mercy Ships en kristen värdegrund och det passade min egen tro väldigt bra.

Första resan gick till Madagaskar och varade i tre veckor. Det var mycket nytt och en del kulturkrockar men i stort en positiv erfarenhet, vilket ledde till att Josefin åkte tillbaka för att göra ytterligare en tre månader lång volontärinsats i samma land.

– Det var nog under den andra resan som upplevelserna kröp under skinnet på mig, säger hon.

Eftersom hon stannade längre denna gång fick hon möjlighet att se mer av landet och lära känna många som bodde där. Hon kom in i arbetet och fick nära vänner ombord. När hon åkte hem den gången visste hon att hon var tvungen att åka tillbaka igen. Och hon beskriver att hon efter den resan aldrig blev riktigt densamma.

– Jag kände att världen inte längre var densamma, och inte jag heller. Det var som om mina ögon hade öppnats för hur ojämlik världen är och jag kan inte gå tillbaka igen. Världen har blivit för stor för att jag ska kunna sitta hemma hela tiden.

Intresserad av att bli volontär? >

Swish 90 00 936 | Plusgiro 90 00 93-6 | Bli månadsgivare >