Onödiga risker när pastorer ska utreda andra pastorer i Pingst

Vid en av Pingsts stora sommarkonferenser för tjugotalet år sedan noterade jag att där fanns en kollektör som också var församlingspastor.

Eftersom jag visste att den berörda pastorn vållat stora bekymmer i sin lokala församling på grund av förskingring, frågade jag en av de ansvariga ledarna för konferensen hur det kunde komma sig att den berörda personen utsetts till kollektör under konferensen. Varje kollektbox blev ju fulla av sedlar efter varje insamling och frestelsen att i ett obevakat ögonblick stjäla ur boxen kunde ju bli onödigt stor.

Svaret var så aningslöst som det bara kunde bli med sin fnysning. ”Men varför frågar du så? Han är ju en god broder”.

Under den gångna veckans konferens ”Pingst Pastor” har, som jag uppfattat det, konferensen utsett sina egna pastorskollegor att utgöra en nämnd som, på förekommen anledning, ska utreda huruvida en enskild kollega har förtroende eller ej. Jag ser onödiga risker med en kollegial nämndsammansättning.

Det kan, helt i onödan, skapa framtida motsättningar mellan ”nämndpastorer” och främst berörda pastorer/kollegor med ett ifrågasatt förtroende, men också andra kollegor. Det finns också en risk att man inte vågar/vill utreda, särskilt en kollega, ”på djupet”.

Pastorer ska vara varandras stöd och inte i onödan behöva hamna i tvister eller konflikter med sina egna kollegor. Det är klokt att tillsätta en förtroendenämnd där det tydliggjorts vilken uppgift och mandat nämnden har. Men ledamöterna i nämnden bör utgöras av lokala församlingsledare (styrelse/äldste) med stort förtroende i sina egna lokala församlingar och som har utbildning och/eller praktisk erfarenhet av att hantera förtroendefrågor.

Min uppfattning, med många års erfarenhet av att arbeta med arbetsmiljöfrågor, är att förtroendefrågor är bland de absolut svåraste att hantera inom arbetsmiljöområdet. De har ofta ett stort mått av komplexitet och det gäller att kunna hålla sig absolut neutral oavsett påtryckningar.

Man vill ju så gärna tro gott om andra människor, och det är inte så enkelt att se bort ifrån, särskilt om det handlar om en kollega. Naturligtvis utesluter det inte att en eller kanske ett par, för uppgiften, välkvalificerade pastorer med stort förtroende också kan utgöra en del av nämnden.

Med risk att slå in öppna dörrar anser jag att första punkt i ett förtroendeärende är att ordföranden frågar varje ledamot huruvida det föreligger formell jäv eller delikatessjäv, mellan ledamoten och berörd pastor. Om så är fallet lämnar ledamoten självklart nämnden i hanteringen av det enskilda ärendet. Oförvitlighet är ett måste.

Slutligen, initiativet att inrätta en förtroendenämnd är mycket bra men dess ledamöter bör väljas i Rådslaget och i huvudsak bestå av för uppgiften väl skickade lokala församlingsledare.