Bilagor
Barnböcker bara för de adliga
Sveriges första barnbok, Jungfruspegeln, utgavs redan 1591. Först in på 1800-talet fick barn i allmänhet tillgång till böcker. Från början var avsikten att uppfostra flickor och pojkar i rika och adliga familjer.
När reformationen
var ett faktum blev det fart på de svenska teologerna. Nu skulle landets befolkning skolas in i den nya protestantiska läran. Husför-hör och kyrkoplikt skapade rättning i leden. Och det som krokigt skulle bli måste böjas i tid: förutom Luthers lilla katekes och skolans läroböcker, blev barnboken ett viktigt verktyg för kunskapsförmedling i olika ämnen, kristen fostran, vett och etikett. Efter en rad översättningar utkom 1622 det första originalverket på svenska för barn: ”En liten andlig nyårsskrift om det hederliga, ärliga, gudfruktiga och dygdesamma jungfruståndet”.Tack vare husförhören, klockarskolorna och Luthers lilla katekes, var läskunnigheten hög i Sverige. När sedan den allmänna folkskolan infördes 1842 sammanföll detta i tid med till exempel väckelserörelsens, nykterhets- och arbetarrörelsens framväxt.
Alla tre - och inte
minst väckelserörelsen - använde sig av traktater, barntidningar och barnböcker för att nå ut med sitt budskap. Barn som annars inte skulle ha haft tillgång till böcker och tidningar utanför skolans väggar fick på så sätt en gratisbiljett till litteraturens värld.Oavsett utgivare hade barnböckerna och barntidningarna ett uppfostrande och undervisande syfte med sedelärande berättelser, levnadsråd och etikettsregler. Så var det redan 1591 då Sveriges första barnbok såg dagens ljus. ”Een sköön och härligh jungfrw speghel” var en översättning från tyskan och vände sig precis som ”En liten andlig nyårsskrift” till unga flickor. ”Jungfruspegeln” var ett mönsterbildande exempel för kungahusets och adelns döttrar - att jämföra sig med och efterlikna - för att markera och upprätthålla sin höga ställning.
Några decennier in
på 1600-talet lärde sig pojkar vad det innebar att vara pojke genom skrifter som Petrus Rudbeckius ”En utmärkt ungdom”. Rudbeckius hade riksrådets söner i tanken när han skrev sina böcker, det vill säga pojkar som skulle gå i sina fäders spår och en dag nå framträdande positioner i samhället.Sverige var ju ett ståndssamhälle uppdelat i adel, präster, borgare och bönder. Skomakaren skulle, som ordspråket säger, bli vid sin läst. De enda egentliga klassresenärerna var de bondsöner som fick möjlighet att studera till präst, lärare eller kanske läkare. Ända in på 1800-talet var det bara de högre stånden och de bättre bemedlade som hade självklar tillgång till andra böcker än Bibeln och psalmboken.
”Aisopos fabler” i svensk
översättning från 1603, vände sig till skillnad från nyss nämnda lärdomsspeglar till både pojkar och flickor: ”Till ungdomen uti vårt kära fädernesland Sverige till övning, rättelse och lärdom”. Och ”Decreta sev edicta”, det vill säga ”Satser och påbud” från 1624, framhåller boklig bildning som en väg till vishet för alla. Pojken i följande uppmaning kunde lika gärna vara en flicka: ”Min pilt, läs flijtigt thenne Book. Hon gör tigh sedigh, from och klook”.Professorn och domprosten i Uppsala, Lars Oloffsson Wallius, tyckte nu inte att det räckte med andlig uppbyggelselitteratur, levnadsråd, sentenssamlingar, sedelärande fabler och berättelser om historiska och mytiska gestalter. Därför skapade han under 1630-talet Sveriges första barnbibel: ”Vnghfolckz bibel”.Denna mer lättillgängliga Bibel kompletterades 1658 med den så kallade ”Figurbibeln”, den första bilderboken på svenska som sedan utkom i flera upplagor. ”Figurbibelns” träsnitt tilltalade också vuxna. Många allmogemålare och bonadsmålare använde bilderna som förlaga till sina egna verk.
Under upplysningstiden
började kyrkans dominerande ställning att ifrågasättas, även om det skulle dröja in på 1950-talet innan till exempel kyrkoherden lade ifrån sig ordförandeklubban i skolnämnder och skolstyrelser. Minns att vår svenska religionsfrihetslag kom först 1951.Barnet betraktades nu som ett rent och ”oskrivet blad”, ett blad som skulle fyllas med kunskap. Uttrycket myntades av filosofen John Locke. Bland hans efterföljare fanns förstås eldsjälar med ett genuint intresse för barnets bästa, samtidigt som det fanns pedagoger som lockades av makten att fylla det blanka arket med just sina idéer på sina villkor.Biskopen i Skara, Jesper Svedberg, tycks ha tillhört den förstnämnda kategorin. Han ansåg dessutom, precis som John Locke, att undervisningen gärna fick roa de vetgiriga barnen. Visst härskade fortfarande det goda exemplets makt. Och visst hade sagor och äventyrsberättelser en moralisk underton av rätt och fel. Men nu uppmärksammades berättelsens underhållningsvärde som en stödjande faktor i inlärningsprocessen - som i Daniel Defoes ”Robinson Crusoe” och i en tidstypisk titel som ”Samling av nyttig och nöjsam läsning för barn”.
Med romantiken, under
senare delen av 1700-talet, förändrades återigen synen på barnet och barndomen. Fransmannen Jean-Jacques Rousseau propagerade 1762 för en friare barn-uppfostran i romanen om ”Émile”, och hans idéer nådde även Sverige. Barndomen upphöjdes nu till en lycklig och för den vuxne förlorad idyll. Att vara barn var ett idealtillstånd av frihet och oanade möjligheter:”O barndom! sälla tid, som jag begråter!” Barndomen lindades in i ett sagoaktigt skimmer som för de flesta troligen krockade rejält med verkligheten.Fantasin och känslan fick i alla händelser större spelrum - men inte utan moralpredikningar och goda råd. Äventyrsberättelser, gamla folksagor och nya konstsagor lockade till läsning och lärde barnen att förstå sig själva och omvärlden.Under mitten och slutet av 1800-talet utgavs långa serier för barn som ”Småbarnsbiblioteket”, ”Rolighetsböc-ker för små barn” och ”Ungdomsbibli-oteket Saga”.Barndomen skildrades nu inte enbart som en rosenröd idyll. I många berättelser fanns ett sentimentalt drag och en gripande socialrealism. En närmare titt på till exempel söndagsskoltidningen ”Barnens Vän - en illustrerad veckotidning för de små” utgiven av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, visar på en grym barnaverklighet av sjukdom och död, fattigdom och ibland alkoholiserade föräldrar.
Psalmförfattaren
Lina Sandell var redaktör för ”Barnens Vän” och hon hämtade gärna berättelser och illustrationer, dikter och sånger från England - söndagsskolans hemland. Vid den här tiden fanns ingen begränsande upphovsrätt, och tillsammans med evangelium och kristna värderingar förmedlades kunskap om djur och natur, geografi och historia. Förutom berättelser från Gamla och Nya testamentet kunde läsarna under exempelvis 1893 bekanta sig med renar, morkullor och krokodiler, tamhöns och vulkanen Vesuvius.
Genom berättelser
från missionsfälten fick barnen följa med på resor jorden runt, till spännande platser i Kina, Indien och Afrika. Missionärernas berättelser präglades av sin tids kultursyn med Europa som centrum och värdemätare. Men barnen lärde sig ändå förstå att det fanns en värld som var större än deras egen och att man kunde se på tillvaron på olika sätt.Barnlitteraturens vidare utveckling under 1900-talet och framåt får vi för tillfället lämna därhän, men i dag precis som förr förmedlar barnböcker och barntidningar massor av kunskap, upplevelser, underhållning och fostran - allt efter tidens smak och värderingar.
