Bilagor
Det räcker inte med kyrkkaffe
Längtan efter äldre kristna som kunde hjälpa och vägleda blev så stark att 24-åriga Elisabet Lennartsson och hennes kompisar skrev ett öppet brev i Dagen. – Det är tyvärr många i vår generation som inte har sådana kontakter naturligt i sin vardag och då är det svårt att hitta rätt. Vill du läsa hela det öppna brevet klickar du på länken till höger: I kökssoffan vill vi dela vardag, tro och tvivel.
De satt och diskuterade
livet, sådant som Elisabet Lennartsson och hennes jämnåriga kompisar funderade kring och oroade sig för. Det var en sen kväll och de kände hur de körde huvudet i väggen gång på gång.- Vi kom bara till en viss punkt hela tiden i våra diskussioner, vi hade behövt äldre med lite perspektiv. Men de kontakterna finns inte, vi har aktivt sökt dem i kyrkan men inte lyckats, mestadels fått svaret ”vi har inte tid”. Så vi blev faktiskt lite upprörda där vi satt, och det var då det här brevet kom till, berättar Elisabet Lennartsson.
”Vi är några stycken
här, några som kommit förbi tonårens alla revolter och nu försöker börja leva som något sånär vuxna, … Det här är ett brev till er, till er som levt längre än oss. Det här är ett brev till er, till er som varit där vi är.” Så stod det i inledningen av det brev som publicerades på debattplats i Dagen den 13 juni förra året.- Det är så uppdelat mellan generationer i hela samhället. I kyrkan är det lite bättre, där dricker vi kaffe och så ihop efter mötena, men det räcker inte. Jag längtar efter samtalen hemma i kökssoffan, där jag kan berätta mina funderingar och kanske få höra hur någon äldre tänker kring det.
Och det behöver inte
vara så pretentiöst tycker hon, behöver inte vara ännu en sak som ska pressas in i redan digra scheman. Det behöver inte vara tillrättalagda stunder med undervisande svar.- Att bara få komma till någons hem, mitt in i vardagen, det är det jag längtar efter. Men jag tror att det finns en rädsla kring det. Det är så prestationsinriktat överallt, så man vill kanske inte visa upp sin brustna familj som ibland skriker över köksbordet. Men det är ju det man behöver se, blicka in i livet som det är och utifrån det samtala om tro och tvivel, vinster och förluster, glädje och smärta.- Det känns så onödigt att behöva göra samma misstag som alla andra redan gjort.Behovet av gemenskap med äldre tror Elisabet Lennartsson alltid finns, från barnsben och vidare uppåt. Hon minns att hon tydligt längtade efter någon i 20-årsåldern att samtala med när hon själv var i tidiga tonåren, men den åldersgruppen fanns inte representerad i lilla Åhus: alla flyttade efter studenten.Men kanske är behovet som allra störst någonstans kring 20 år, när så mycket i livet förändras. All erfarenhet visar att många lämnar kyrkans värld i just det skedet av livet. ”En del av oss är inte med längre. Det ligger ett slagfält med fallna soldater mellan oss och barndomens lägergårdar”, skrev de i sitt öppna brev.- I den åldern väcks mycket frågor, man undrar hur man ska orka med livet egentligen. Jag tror att det skulle vara till stor hjälp om man hade någon att samtala med om allt som dyker upp.
Personligen funderar hon
på vad hon kan göra för att bryta generationsuppdelningen, kanske kan hon hitta några yngre som behöver henne?- Jag har just landat i Örebro för att plugga så jag har inte kommit dit än, men jag ska jobba aktivt för att hitta sådana kontakter. För jag tror att det är jätteviktigt att vi bryter det här. Jag menar, det är ju tänkt att det ska vara enhet i Kristi kropp men vi delar ändå upp det. Det är bekvämt, men jag undrar hur rikt det blir?
