Bilagor
Halleluja
Ett bra ord spränger språkliga gränser. Halleluja är ett sådant ord, det har lånats till många syften. Men egentligen handlar det om att prisa Gud. När hjärtat är sprängfyllt av glädje som inte vet vart den ska ta vägen, då passar det som handen i handsken. Halleluja, ära vare Gud!
Femtusen människor
står och sjunger Halle-luja, Halleluja, Halleluja i Malmö. Det är inte en gigantisk Händelskör. Det är inte återträff för Jesusfolket. Det är en konsert med Ola Salo i The Ark.
Från tv-programmet Idol har vi fått ett nytt uttryck. När en artist sjöng riktigt bra var det enligt en av jurymedlemmarna ett Halleluja-moment.
Melodifestivalen vanns överraskande av ett gäng utklädda killar som sjöng Hard Rock Hallelujah. Och en av Bob Hanssons diktsamlingar heter Halleluja liksom.
Ett hebreiskt ord som de flesta skulle ha svårt att förklara betydelsen av har blivit ett inneord.
Från tv-programmet Idol har vi fått ett nytt uttryck. När en artist sjöng riktigt bra var det enligt en av jurymedlemmarna ett Halleluja-moment.
Melodifestivalen vanns överraskande av ett gäng utklädda killar som sjöng Hard Rock Hallelujah. Och en av Bob Hanssons diktsamlingar heter Halleluja liksom.
Ett hebreiskt ord som de flesta skulle ha svårt att förklara betydelsen av har blivit ett inneord.
Att populärkulturen
använder ett bibliskt lov-sångsord ska nog inte tolkas som ett tecken på andligt uppvaknande. Det kan tvärtom vara tecknet på att ordet blivit blodlöst allmängods eftersom vi har dränerat det på liv och hemmahörande.
Halleluja betyder prisa Gud, hallelu (prisa) Jah (Gud), där Jah är en kortform av Jahve. Flera av psaltartexterna inleds eller avslutas med Halleluja, till exempel Psalm 104, 105, 111 och 112. I Nya testamentet återkommer Halle-luja i den stora segerjubelkören i Uppenbarelseboken kapitel 19.
Varför har man inte översatt ordet halleluja utan låtit det stå kvar i sitt ursprungsspråk? Vissa ord är så proppfulla och sprakande av innehåll och betydelse att de helt enkelt får immigrera till ett nytt språk.
Så är det till exempel med ordet Abba i Bibeln. Det var så märkvärdigt och väckte en sådan omskakande uppmärksamhet att Jesus kallade Gud Abba, att man behöll det ursprungliga ordet, ett ord som tyder på intim kontakt med Gud. Med en ny världsordning får man också nya ord. Halleluja är ett ord fullt av tacksamhet, utropstecken, högljudd förundran, beundrande vördnad, glädjefnatt och tillbedjan.
Halleluja är ett ord för oss att återerövra. Halleluja är ett vägmärke som pekar mot vårt innersta och yttersta mål, tillbedjan av Gud. Människans passform är tillbedjan. Vår destination är att bli och vara uppslukade av fascination och förundran inför Gud. Då blir vi som hand i handsken.
Halleluja betyder prisa Gud, hallelu (prisa) Jah (Gud), där Jah är en kortform av Jahve. Flera av psaltartexterna inleds eller avslutas med Halleluja, till exempel Psalm 104, 105, 111 och 112. I Nya testamentet återkommer Halle-luja i den stora segerjubelkören i Uppenbarelseboken kapitel 19.
Varför har man inte översatt ordet halleluja utan låtit det stå kvar i sitt ursprungsspråk? Vissa ord är så proppfulla och sprakande av innehåll och betydelse att de helt enkelt får immigrera till ett nytt språk.
Så är det till exempel med ordet Abba i Bibeln. Det var så märkvärdigt och väckte en sådan omskakande uppmärksamhet att Jesus kallade Gud Abba, att man behöll det ursprungliga ordet, ett ord som tyder på intim kontakt med Gud. Med en ny världsordning får man också nya ord. Halleluja är ett ord fullt av tacksamhet, utropstecken, högljudd förundran, beundrande vördnad, glädjefnatt och tillbedjan.
Halleluja är ett ord för oss att återerövra. Halleluja är ett vägmärke som pekar mot vårt innersta och yttersta mål, tillbedjan av Gud. Människans passform är tillbedjan. Vår destination är att bli och vara uppslukade av fascination och förundran inför Gud. Då blir vi som hand i handsken.
Hans Johansson skriver
i introduktionen till Tidebönsboken:
”Då man ber med psaltarens ord får man finna sig i att ideligen lova och tacka Gud. Det är djupt hälsosamt. Bibeln utgår från att människan är mest sig själv när hon ärar Gud. Dess böner bygger på en insikt: till hela sin existens är människan beroende av en större och godare vilja. När den insikten drabbar slås man av förundran. Ser man inte längre än till sig själv lovsjunger man inte Gud. Lovprisningen är ett uttåg ur vår inkrökthet i oss själva. Det är människans adelsmärke att hon är skapad för att njuta Gud. Inget mindre än det högsta goda kan tillfredsställa oss.”
Det här är provocerande i en tid då vi matas med budskapet att vägen till att bli mest sig själv går inåt. Att ta reda på vad jag vill och sen skaffa mig det. Vi lär oss att i mötet med allt och alla ställa frågan ”vad hjälper det här mig, hur kan jag använda det här?”. Även om vi inte sjunger karaoke så stämmer vi in med Amy Diamond i What´s in it for me? (vad kan jag tjäna på det här?).
”Då man ber med psaltarens ord får man finna sig i att ideligen lova och tacka Gud. Det är djupt hälsosamt. Bibeln utgår från att människan är mest sig själv när hon ärar Gud. Dess böner bygger på en insikt: till hela sin existens är människan beroende av en större och godare vilja. När den insikten drabbar slås man av förundran. Ser man inte längre än till sig själv lovsjunger man inte Gud. Lovprisningen är ett uttåg ur vår inkrökthet i oss själva. Det är människans adelsmärke att hon är skapad för att njuta Gud. Inget mindre än det högsta goda kan tillfredsställa oss.”
Det här är provocerande i en tid då vi matas med budskapet att vägen till att bli mest sig själv går inåt. Att ta reda på vad jag vill och sen skaffa mig det. Vi lär oss att i mötet med allt och alla ställa frågan ”vad hjälper det här mig, hur kan jag använda det här?”. Även om vi inte sjunger karaoke så stämmer vi in med Amy Diamond i What´s in it for me? (vad kan jag tjäna på det här?).
Tillbedjan är vårt gensvar
på Guds kärlek och nåd. Att sjunga lovsånger och tillbe Gud med musik i vår församling eller i en husgrupp är ett sätt att uttrycka tillbedjan. De kan vara fokustillfällen då vi påminns om att vi vill göra våra liv till en lovsång. Allt är en ton: när vi väljer toalettpapper på Willys, när vi nattar barn, skottar snö, hanterar konflikter, pratar, kokar gröt, ger bort pengar och matar fåglar. ”Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära” (1 Kor 10:31).
Men vänta här nu. Tillbedjan, att ge Gud ära och lov och halleluja, är inte det egentligen väldigt självupptaget av Gud. Finns vi till bara för att hans majestät Gud vill ha en liten hängiven dresserad kör omkring sig? Är Gud en egenkär stjärna som vill ha oss som statister i den stora filmen om Den Gudomlige? Och att lovsjunga är väl ändå rätt passivt och statiskt, ja till och med oansvarigt, ett drömskt drunknande i den andres blick utan några ambitioner att förändra världen. Är det inte slöseri med tid?
Men vänta här nu. Tillbedjan, att ge Gud ära och lov och halleluja, är inte det egentligen väldigt självupptaget av Gud. Finns vi till bara för att hans majestät Gud vill ha en liten hängiven dresserad kör omkring sig? Är Gud en egenkär stjärna som vill ha oss som statister i den stora filmen om Den Gudomlige? Och att lovsjunga är väl ändå rätt passivt och statiskt, ja till och med oansvarigt, ett drömskt drunknande i den andres blick utan några ambitioner att förändra världen. Är det inte slöseri med tid?
Jag såg filmen ”Alexander”
häromdagen. Den handlar om Alexander den store som på 300-talet före Kristus lyckades bygga upp ett enormt rike som sträckte sig från Egypten till Indien. Alexander blir ärad och dyrkad, man drar ut i strid för att försvara sin ära, den som kränker Alexanders ära ligger risigt till.
Med sådana bilder av vad ärofyllda människor är och hur de agerar är det inte konstigt att vi inte vill förknippa detta med Gud. Men Gud vill inte bli ärad för att han behöver det eller för att det stärker hans makt eller ställning. Att ära Gud är helt enkelt att stämma in i verkligheten, att säga ja till hur det är. Det är att kalla saker vid deras rätta namn.
Med sådana bilder av vad ärofyllda människor är och hur de agerar är det inte konstigt att vi inte vill förknippa detta med Gud. Men Gud vill inte bli ärad för att han behöver det eller för att det stärker hans makt eller ställning. Att ära Gud är helt enkelt att stämma in i verkligheten, att säga ja till hur det är. Det är att kalla saker vid deras rätta namn.
Men skulle inte Gud
kunna vara självisk och egotrippad? Jo, det kan vara så att Gud är en illasinnad despot som har duperat oss. Men i så fall var det inte Gud som dog på ett kors utanför Jerusalem för 2000 år sedan och uppstod tre dagar senare. Ingen kan se den döende Jesus i ögonen och hävda att han är en prestigefull egoist.
Men tillbedjan är väl ändå slöseri med tid? Ja, det är det. Det är ”a royal waste of time”, ett kungligt slöseri med tid, enligt teologen Marva Dawn. I den här världens konsumentögon är tillbedjan värdelöst och ineffektivt. Bill Gates sa att han inte går i kyrkan därför att ”religion är inte så användbart”. Det är sant, Gud är inte användbar. Gud är inte nyttig. Vi tillber inte på grund av att det är bra för vår hälsa eller vår hy. Vi tillber inte för att det hjälper oss att leva bättre. Vi tillber inte ens för att det ger oss mening och hopp. Alla sådana resonemang har oss själva och vårt eget välbefinnande i centrum.
Sann tillbedjan är en helhjärtad förundran som inte kalkylerar eller räknar på insats och vinster (Rom 12:1). Tillbedjan handlar bara om Gud, inte om oss själva. Syftet är att ge Gud ära. Men paradoxen är att när vi släpper taget om vår självspegling och ”What´s in it for me?” så befrias vi till att finna oss själva i Jesus (Mark 8:35). Vi är skapade för att njuta Gud. Den första frågan i Westminsters stora katekes från 1647 lyder: What is the chief and highest end of man? Svar: Man”s chief and highest end is to glorify God, and fully to enjoy him forever.” (Vad är människans första och högsta bestämmelse? Svar: Människans första och högsta bestämmelse är att ära Gud och att till fullo njuta av honom för alltid.)
Men tillbedjan är väl ändå slöseri med tid? Ja, det är det. Det är ”a royal waste of time”, ett kungligt slöseri med tid, enligt teologen Marva Dawn. I den här världens konsumentögon är tillbedjan värdelöst och ineffektivt. Bill Gates sa att han inte går i kyrkan därför att ”religion är inte så användbart”. Det är sant, Gud är inte användbar. Gud är inte nyttig. Vi tillber inte på grund av att det är bra för vår hälsa eller vår hy. Vi tillber inte för att det hjälper oss att leva bättre. Vi tillber inte ens för att det ger oss mening och hopp. Alla sådana resonemang har oss själva och vårt eget välbefinnande i centrum.
Sann tillbedjan är en helhjärtad förundran som inte kalkylerar eller räknar på insats och vinster (Rom 12:1). Tillbedjan handlar bara om Gud, inte om oss själva. Syftet är att ge Gud ära. Men paradoxen är att när vi släpper taget om vår självspegling och ”What´s in it for me?” så befrias vi till att finna oss själva i Jesus (Mark 8:35). Vi är skapade för att njuta Gud. Den första frågan i Westminsters stora katekes från 1647 lyder: What is the chief and highest end of man? Svar: Man”s chief and highest end is to glorify God, and fully to enjoy him forever.” (Vad är människans första och högsta bestämmelse? Svar: Människans första och högsta bestämmelse är att ära Gud och att till fullo njuta av honom för alltid.)
Vi ska njuta i glädje
av Gud. Det står inte att målet är att vi ska kartlägga, förklara eller försvara Gud. Kyrkofadern Gregorius av Nyssa skrev: ”Föreställningar skapar avgudar, det är bara förundran som förmår greppa någonting.” Tillbedjan är inte teori, det är en kärlekshistoria.
Tillbedjan, som människans signum, är också en lans mot lagiskhet. Eftersom vi så lätt får för oss att Gud ser oss mer som arbetskraft än som barn har vi en historia som är full av attacker mot nåden. Hela tiden finns misstanken där, att det väl ändå måste krävas något av oss för att få tillhöra Gud. Tillbedjan tar bort fokus från oss själva, vad vi gör, till vem Gud är och vad Gud gör.
Tillbedjan, som människans signum, är också en lans mot lagiskhet. Eftersom vi så lätt får för oss att Gud ser oss mer som arbetskraft än som barn har vi en historia som är full av attacker mot nåden. Hela tiden finns misstanken där, att det väl ändå måste krävas något av oss för att få tillhöra Gud. Tillbedjan tar bort fokus från oss själva, vad vi gör, till vem Gud är och vad Gud gör.
Men passiviteten då?
Betyder inte tillbedjan att vi flyr från den här världens problem och lidande?
Tvärtom. Tillbedjan är en övning i att leva eskatologiskt, det vill säga att leva i ljuset av Guds framtid som kommit oss till mötes. Det är en tillbedjan som inte är begränsad av det vi ser, hör eller luktar omkring oss just nu. Människor som tillsammans lever i detta ljus blir fyrar som visar vägen framåt.
Vi får ett hopp som ger oss kraft att aktivt ta itu med de orättvisor, det förtryck och den ensamhet vi ser omkring oss. Vår lovsång blir, liksom Jesus födelse, ett hot mot de militära och kontrollerande makterna som styr med rädsla, eftersom vi är förankrade utanför den här världens sfär. Det är därför som ”några tanters lovsång är ett hot mot statens säkerhet” som teologen Per-Axel Sverker skriver. Kanske är det de tanterna som gruppen Terra Nova sjöng om:
Men nere i församlingens lilla sal
På bästa möjliga sändningstid
Knäpper tanterna sina bibelfodral
Och bereder sig på att ta över.
Tvärtom. Tillbedjan är en övning i att leva eskatologiskt, det vill säga att leva i ljuset av Guds framtid som kommit oss till mötes. Det är en tillbedjan som inte är begränsad av det vi ser, hör eller luktar omkring oss just nu. Människor som tillsammans lever i detta ljus blir fyrar som visar vägen framåt.
Vi får ett hopp som ger oss kraft att aktivt ta itu med de orättvisor, det förtryck och den ensamhet vi ser omkring oss. Vår lovsång blir, liksom Jesus födelse, ett hot mot de militära och kontrollerande makterna som styr med rädsla, eftersom vi är förankrade utanför den här världens sfär. Det är därför som ”några tanters lovsång är ett hot mot statens säkerhet” som teologen Per-Axel Sverker skriver. Kanske är det de tanterna som gruppen Terra Nova sjöng om:
Men nere i församlingens lilla sal
På bästa möjliga sändningstid
Knäpper tanterna sina bibelfodral
Och bereder sig på att ta över.
I ett avsnitt av
reseprogrammet Packat och klart satt reseledaren på en fjälltopp och tittade ut över de vackra vidderna. ”Nu skulle man vilja ha någon att säga tack till” sa hon. En modern variant av kyrkofadern Augustinus ord: ”Du uppväcker henne (människan) till lust att prisa dig.” Därför att vi är gåvor och lever av gåvor har vi ett inneboende behov av att säga tack. Vår längtan finns där eftersom den har ett svar. Det finns en hand för handsken. Vi har inom oss en saknad, en oro, ett tomrum som bara Gud kan fylla. När vi tillber erkänner vi det, vi säger sanningen om oss själva.
Professor Anders Piltz skriver: ”I mig själv är jag ett foster, en ihopkurad tumsugare, som suger tröst ur min självömkan, utan begrepp om världen runt omkring. Att tillbe är att rätas ut, upprättas, att kunna se ut, se uppåt, stå upprätt”. Att ge Gud ära, att lovsjunga Gud är inte ett koppel, det är den stora befrielsen. Vår djupaste längtan kan bara mättas av Gud själv.
Professor Anders Piltz skriver: ”I mig själv är jag ett foster, en ihopkurad tumsugare, som suger tröst ur min självömkan, utan begrepp om världen runt omkring. Att tillbe är att rätas ut, upprättas, att kunna se ut, se uppåt, stå upprätt”. Att ge Gud ära, att lovsjunga Gud är inte ett koppel, det är den stora befrielsen. Vår djupaste längtan kan bara mättas av Gud själv.
Tillbedjan är att
ha fått upp vittringen på framtiden. Om vi tjuvkikar i slutet på boken ser vi att alla; kvinnor, män, barn, bläckfiskar, fiskmåsar, tallar och palmer en dag kommer att tillbe Gud (Upp. 5:11-13). Myriaders myriader kommer att vara helt uppslukade av Guds skönhet och skratt. Då är det slut på falsksången. Ära vare Fadern, Sonen och den Heliga Ande, nu och alltid och i evigheters evighet, Halleluja.
Fakta:
Det här betyder orden som Halleluja kan innehålla
Tacksamhet:
Känsla av att man har anledning att tacka.
Utropstecken:
Skiljetecken som markerar att föregående sats är ett utrop. Ofta överfört om (oväntat) positiv företeelse.
Högljudd:
Som frambringar störande ljud på hög bullernivå, överfört (alltför) framfusig och iögonenfallande.
Förundran:
Förvåning som ger upphov till tankfullhet.
Beundran:
Känsla av stark uppskattning av någon eller något såsom särskilt framstående.
Vördnad:
Djup aktning, ofta i kombination med lydnad.
Glädjefnatt:
Glädje som tar sig okontrollerade uttryck.
Tillbedjan:
Stilla bön inför det högsta gudomliga. Ursprungligen bruket att i vördnad falla ned på sitt ansikte inför någon eller något.
Källa: Nationalencyklopedin
Fakta:
Halleluja
Lovsjung och prisa Herren! Kultrop i judisk och kristen liturgi.
Ordagrant ”prisa Yah”, med Yah som en form av namnet på Israels Gud.
En i Bibeln, särskilt i Psaltaren, ofta förekommande uppmaning, vanligen använd som hyllningsformel, i judisk och kristen gudstjänst ofta som omkväde i psaltarsång och i anslutning till andra böner och lovprisningar. I bland annat romersk och bysantinsk liturgi sjungs Halleluja som hyllning till Kristus före evangelieläsningen.
Källa: Nationalencyklopedin
Åsa Molin är lärare på Akademi för ledarskap och teologi (ALT) och författare. Hon skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
