Bilagor
Jag är övervakad - i mitt eget hem
Pelargoner i fönstret,
virkade löpare på bordet, brysselkål till middag och lån på banken.Inget av ovanstående företeelser skrämmer mig.Visst kan man plocka vuxenpoäng genom att ansa fruktträd eller baka kardemummakaka. Sånt är väl ingen konst. Inte i jämförelse med det som är riktigt läskigt. Att vara någons förebild.Det är det vuxnaste av det vuxnaste. Någon ser upp till mig och tänker: Jaha, det är så man ska göra!Med förfäran har jag och min man insett att våra barn blivit spioner.I media rasar debatten om övervakningskameror, men ingen tycker synd om oss. Vi som är övervakade i vårt eget hem. Vi hyser två snokande varelser som håller oss under ständig uppsikt. De observerar och imiterar.Sonen som än så länge bara talar mumbojumbo-språket går upp i ett högt inställsamt tonläge så fort han lyfter sin låtsastelefon. Var har han fått det ifrån?När dottern inte får tråden igenom indianpärlan ropar hon argt: Himla pärla! Om jag ställer en fråga som hon inte orkar svara på suckar hon djupt och säger överlägset: Ja du!Så står jag där och äter upp de gånger jag inte varit den tålmodiga och pedagogiska förälder jag egentligen är.Eller inte är. För vem är jag egent-ligen att se upp till? Om det hade funnits ett körkort för att få vara någons förebild hade jag blivit diskad redan vid ansökan om tillstånd för övningskörning.Översynsmyndigheten för förebilder skulle ha reagerat om de fått veta följande:- Jag tvättar inte alltid händerna före maten.- Jag äger ingen cykelhjälm.- Jag är svårt sockerberoende även när det inte är lördag- Jag slänger de minsta barnmatsburkarna av glas bland hushållssoporna.
Som tur är håller min man
på att bekämpa det där med barnmatsburkarna. Han plockar upp dem igen. Även när jag har försökt gömma dem under stora apelsinskal eller gamla baconpaket. Han plockar han upp, diskar ur dem och ställer dem i en prydlig rad utefter diskbänken.- App, app, app, skriker burkarna åt mig när jag kommer ner för att ta mig en fredlig nattmacka.Jag slår ifrån mig och börjar leta efter nya tomma apelsiner att linda in dem i. Men just när jag börja skala ser jag plötsligt min vuxna dotter för min inre syn. Hon står med en glasburk i handen och funderar över vad hon ska göra av den.- W.W M. D. - What would mama do? (Vad skulle mamma göra?)Jag ställer tillbaka den lilla burken på diskbänken. Inte vill jag uppfostra en sopbandit. Mina barn ska absolut inte hoja utan cykelhjälm och inte får de ha jordgubbssylt i vaniljyoghurten heller.Med eller utan licens, jag är den förebild som mina barn fick. Och så deras något bättre far.Tyngd av ansvaret går jag upp och nattar min dotter. Precis innan hon somnar mumlar hon: ”Mamma, be!”Och jag ber. En barnslig bön till min egen förebild. Trots att min dotter hinner somna innan jag kommit till amen känner jag mig lättad.
Jag är en bristfällig förebild,
men min dotter har i alla fall gjort en användbar observation: Man kan be. Till någon som kan mera än mamma.Och när våra barn en dag inser hur olicensierade förebilder deras föräldrar är hoppas jag att det formulerar om sin fråga: W W J D - What would Jesus do?
