Bilagor
”Jag blottar hjärtat rätt mycket”
Liselotte J Andersson har levt med ångest av och till sedan tioårsåldern, och hon hade fyllt 30 innan hon sökte hjälp. Numera har hon väl beprövade strategier för att undvika att ångestens svarta fåglar bygger bo. Och hon hjälper många andra genom sin tjänst som pastor och själavårdare.
Liselotte J Andersson verkar
vara lugnet personifierat. Kanske ligger det i själva språket, hon talar eftertänksamt och intensivt på samma gång, ordval och betoning tvingar lyssnaren att skärpa sitt öra.
Hon har ett valspråk, eller hade åtminstone när hon skrev boken ”Svarta fåglar” i början på 1990-talet. Nu verkar hon ha glömt det, men tar inte avstånd. ”Det uttagna hjärtat.” Så löd det motto hon bekände sig till.
- Jo, jag blottar hjärtat rätt mycket, säger hon, och jag är medveten om riskerna.
Hon har alltid haft svårt att inte ta med sig själv och sitt liv upp i talarstolen.
- Jag visste inte hur man gjorde när jag började predika, jag trodde att det skulle vara så.
Men hon har sett hur människor speglar sig i hennes erfarenheter och får hjälp av dem.
Hon har ett valspråk, eller hade åtminstone när hon skrev boken ”Svarta fåglar” i början på 1990-talet. Nu verkar hon ha glömt det, men tar inte avstånd. ”Det uttagna hjärtat.” Så löd det motto hon bekände sig till.
- Jo, jag blottar hjärtat rätt mycket, säger hon, och jag är medveten om riskerna.
Hon har alltid haft svårt att inte ta med sig själv och sitt liv upp i talarstolen.
- Jag visste inte hur man gjorde när jag började predika, jag trodde att det skulle vara så.
Men hon har sett hur människor speglar sig i hennes erfarenheter och får hjälp av dem.
Den som har ett sådant
motto måste bli sårbar. Själv talar Liselotte om ”människor med tunnare hud”. Denna sorts hud ”häftar vid” en del människor, menar hon. Hon ser det både som en styrka och en svaghet, och man förstår att hon talar av egen erfarenhet. Kanske är detta priset man får betala för att vara en konstnärssjäl? Eller ”en seende”, med Liselottes målande språk.
Många människor med ångest har hon mött i sin tjänst som pastor och själavårdare, och hon har lärt sig att det finns en erfarenhet av förlust bakom den mesta ångesten, även om den inte alltid är så stor och inte alltid handlar om stora katastrofer.
I ”Svarta fåglar” ger hon oss en glimt av sitt eget liv en dag när hon står i solgasset på yttertrappan och väntar på de andra barnen:
”Det är då det händer. Utan förvarning vältrar ett klibbigt mörker in över min tioåriga själ. Det känns som att jag inte kan andas, och jag är övertygad om att jag ska dö. Hur länge jag står förstenad vet jag inte. Så småningom kommer de andra springande. Någon gång under den dagen måste trycket över bröstet ha lättat och allt blev som vanligt igen. Jag berättade inte då, inte heller när mörkret och kvävningskänslan kom tillbaka med ojämna mellanrum.
Sen jag blev vuxen har jag lärt mig att det kallas ångest. Till en del är det säkert personligt betingat. Dels det som tidigt drabbade av chock och död när jag blev vittne till min storasysters död under en bil. Dels min personliga sammansättning av klara ögon, ett känsligt inre och ett konstnärligt sinne. Jag tror också att det handlar om den livs-ångest som ingen av oss kommer ifrån.
Den känsla som kallas ångest har jag lärt mig urskilja bland alla andra. Jag kan inte säga att jag lärt mig uthärda. Jag skäms inte över de mörka stunderna, antingen de är personligt betingade eller en del av världssmärtan. Jag skäms inte heller över att söka lindring och bot.”
Liselotte har alltså levt med ångest periodvis sedan tio, elvaårsåldern. Aldrig varit sjukskriven, aldrig ätit medicin, men ibland dragit sig undan.
- De svarta fåglarna kommer fortfarande, men fram till jag var 30 år hade jag aldrig talat med någon om min ångest och visste knappt vad det var, säger hon. Men då ökade ångesten så mycket att jag förstod att det inte var hälsosamt, och jag lärde mig förstå den väldiga bot och befrielse det ligger i att hitta någon att tala med. Allt kan inte förklaras, men det som kan förklaras mår väl av att bli förklarat.
Många människor med ångest har hon mött i sin tjänst som pastor och själavårdare, och hon har lärt sig att det finns en erfarenhet av förlust bakom den mesta ångesten, även om den inte alltid är så stor och inte alltid handlar om stora katastrofer.
I ”Svarta fåglar” ger hon oss en glimt av sitt eget liv en dag när hon står i solgasset på yttertrappan och väntar på de andra barnen:
”Det är då det händer. Utan förvarning vältrar ett klibbigt mörker in över min tioåriga själ. Det känns som att jag inte kan andas, och jag är övertygad om att jag ska dö. Hur länge jag står förstenad vet jag inte. Så småningom kommer de andra springande. Någon gång under den dagen måste trycket över bröstet ha lättat och allt blev som vanligt igen. Jag berättade inte då, inte heller när mörkret och kvävningskänslan kom tillbaka med ojämna mellanrum.
Sen jag blev vuxen har jag lärt mig att det kallas ångest. Till en del är det säkert personligt betingat. Dels det som tidigt drabbade av chock och död när jag blev vittne till min storasysters död under en bil. Dels min personliga sammansättning av klara ögon, ett känsligt inre och ett konstnärligt sinne. Jag tror också att det handlar om den livs-ångest som ingen av oss kommer ifrån.
Den känsla som kallas ångest har jag lärt mig urskilja bland alla andra. Jag kan inte säga att jag lärt mig uthärda. Jag skäms inte över de mörka stunderna, antingen de är personligt betingade eller en del av världssmärtan. Jag skäms inte heller över att söka lindring och bot.”
Liselotte har alltså levt med ångest periodvis sedan tio, elvaårsåldern. Aldrig varit sjukskriven, aldrig ätit medicin, men ibland dragit sig undan.
- De svarta fåglarna kommer fortfarande, men fram till jag var 30 år hade jag aldrig talat med någon om min ångest och visste knappt vad det var, säger hon. Men då ökade ångesten så mycket att jag förstod att det inte var hälsosamt, och jag lärde mig förstå den väldiga bot och befrielse det ligger i att hitta någon att tala med. Allt kan inte förklaras, men det som kan förklaras mår väl av att bli förklarat.
Hon tror på att klä
det ordlösa i ord, få hjälp att se varför man känner fruktan när det inte verkar finnas något att frukta för. Ty detta kan man sällan göra själv, man behöver få bekräftelse från någon annan.
Liselotte stryker under att ångest i sig inte alltid är sjukt, det kan vara en frisk reaktion på något som det har blivit för mycket av. Hon är inte heller främmande för tanken att ångest också kan vara ett sorts tecken på mognad, en oundviklig del i detta att vara människa.
- Kanske är det ett sätt för livet att säga: Det här behöver du göra något åt.
Vad kan man då göra när de svarta fåglarna landar?
Liselotte återkommer ofta till vikten av att hitta en rytm i livet, att ta nödvändiga pauser och att vara rädd om sitt ”intag”.
- För mig betyder naturen oerhört mycket, säger hon. Var jag än är måste jag ha något intag av den varje dag. Ibland blir det storskog, ibland några träd i stadsparken.
Hon ser sig också som privilegierad i den meningen att hon ”tvingas” arbeta med Guds ord i sitt jobb.
- Guds ord är till slut Sanningen, och i ångest ligger en hel del lögn - känslan av omedelbart förestående katastrof till exempel.
Liselotte läser alltid i Psaltaren. Ibland stannar hon flera dagar i någon psalm, ibland läser hon en om dagen. Det hör till livsrytmen och de regelbundna vanorna.
Liselotte stryker under att ångest i sig inte alltid är sjukt, det kan vara en frisk reaktion på något som det har blivit för mycket av. Hon är inte heller främmande för tanken att ångest också kan vara ett sorts tecken på mognad, en oundviklig del i detta att vara människa.
- Kanske är det ett sätt för livet att säga: Det här behöver du göra något åt.
Vad kan man då göra när de svarta fåglarna landar?
Liselotte återkommer ofta till vikten av att hitta en rytm i livet, att ta nödvändiga pauser och att vara rädd om sitt ”intag”.
- För mig betyder naturen oerhört mycket, säger hon. Var jag än är måste jag ha något intag av den varje dag. Ibland blir det storskog, ibland några träd i stadsparken.
Hon ser sig också som privilegierad i den meningen att hon ”tvingas” arbeta med Guds ord i sitt jobb.
- Guds ord är till slut Sanningen, och i ångest ligger en hel del lögn - känslan av omedelbart förestående katastrof till exempel.
Liselotte läser alltid i Psaltaren. Ibland stannar hon flera dagar i någon psalm, ibland läser hon en om dagen. Det hör till livsrytmen och de regelbundna vanorna.
Det ligger i ångestens
natur att man känner sig udda, ingen annan har det så här.
- Då behöver man vänner som vet vad det handlar om, som inte gör så stor affär av det, men som visar barmhärtighet och närhet, menar Liselotte. Ett gott telefonsamtal kan bryta ångest radikalt.
Hon betonar igen att det mycket enkla är viktigt, att det goda mötet kan vara nog. Och hon citerar Hjalmar Gullberg:
Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog…
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
alla människors möte
borde vara så.
- Då behöver man vänner som vet vad det handlar om, som inte gör så stor affär av det, men som visar barmhärtighet och närhet, menar Liselotte. Ett gott telefonsamtal kan bryta ångest radikalt.
Hon betonar igen att det mycket enkla är viktigt, att det goda mötet kan vara nog. Och hon citerar Hjalmar Gullberg:
Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog…
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
alla människors möte
borde vara så.
Håkan Arenius skriver bokrecensioner i Dagen. Han har tidigare arbetat som ledarskribent och redaktör.
