Bilagor
"Jag vågar inte flytta hem"
Hjälpen kommer. Tvål, tält och portabla toaletter. Tillfälliga läger. Här får offren andas ut - men snart kommer regnperioden och mer permanenta lösningar behövs. Trots det visar Haitis folk ett stort framtidshopp.
I januari drabbades Haiti av ett jordskalv som hittills kostat 240000 liv. Nu deltar Läkarmissionen i arbetet med att bygga upp landet igen. När vi visas runt i huvudstaden Port-au-Prince är det sex veckor sedan förödelsen. Det är märkligt att se att en del hus står kvar, till synes oskadda, medan omkringliggande har förvandlats till grus. Kommer man närmare syns dock stora sprickor i väggarna, de är farliga att vistas i och ska rivas.
Vår guide, Fritz Bissereth, chef för, ADRA, Adventistsamfundets organisation för att hjälpa människor och som är Läkarmissionens samarbetspartner på plats, pekar på några hus när vi åker genom de centrala delarna.
- Där låg justitiedepartementet, finansministeriet, UD ? i princip samtliga ministerier, skattemyndigheten, presidentens residens ? allt rasade ? Ärkebiskopen dog när katedralen störtade samman.
- Det ligger fortfarande döda människor kvar under rasmassorna, säger han med sorg i rösten.
Överallt på gatorna och torgen vi ser bor det mängder av internflyktingar, i tält, eller i enkelt hopsnickrade skydd. Så är det även i den hårt drabbade staden Carrefour där ADRA har sitt tillfälliga center, här distribueras hjälpen ut till områdets många behövande.
Chilenaren Mario Ochoa, vice verkställande direktör för ADRA International, har varit i Haiti i en månad. Han tycker att arbetet är utmanande. Inte minst därför att katastrofen inträffat i en tätbefolkad, fattig, till stor del slumbetonad storstad, där nästan 40-gradig solvärme snart kommer att ersättas av regnperiodens obarmhärtiga nederbörd.
- Samhället här var fattigt redan innan jordbävningen. Nu har läget skärpts ytterligare. Problem som tidigare måste lösas inom några år måste lösas på ett par månader. Nu ligger alla frågor på bordet samtidigt.
ADRA har funnits i Haiti sedan 1978 med en rad olika verksamheter, bland annat yrkesskolor och särskilda satsningar för kvinnor och barn.
Många satsningar ligger för tillfället nere. Inte minst på grund av att Adventistkyrkan förlorade 673 medlemmar i katastrofen. En pastor dog, många skadades, flera församlingsmedlemmar saknas fortfarande.
Men framför allt för att all kraft nu läggs på nödhjälpsarbete.
Bland annat har ADRA engagerat 200 avlönade lokalanställda män och kvinnor som arbetar med distribution av mat, vatten och utdelning av myggnät och hygien- och matlagningsutrustning. Hittills har man delat ut 1500 lådor som innehåller handfat, handdukar, tvål, kokkärl och bestick.
- Nere i hamnen har vi en container med 900 tält som vi ännu inte fått igenom tullen. De är finansierade av bland andra Läkarmissionen. Tälten har funnits där nere i en vecka, tyvärr är det väldigt byråkratiskt att få in dem i landet. Vi hoppas att det löser sig under de närmsta dagarna, säger Mario Ochoa.
-Tidigare flög vi in all utrustning i landet, men sedan hamnen öppnade så använder vi den. Det är frustrerande att det tar så lång tid, men det är nog bara lite "trafikstockning" där nere just nu, hoppas han.
På andra sidan vägen ligger Carrefours universitet - nu förvandlat till ett ADRA-drivet läger med runt 18000 boende, som flytt hit under veckorna efter skalvet. Tvätt hänger på tork på buskar och tält. Överallt leker barn, deras skolor rasade i skalvet.
Arbetslösa vuxna försöker få tiden att gå. ADRAS team med spanska läkare och posttraumatisk expertis arbetar för fullt i sina i uppblåsbara tält.
- Vi har inte tillräckligt med latriner och tvättmöjligheter. Marken är för torr och hård för att gräva för hand. Vi behöver maskiner för att komma vidare, men vi får 200 nya portabla latriner av Unicef senare i dag, säger Mario Ochoa.
- Vi har dessutom ett program där teknisk personal bedömer om folks hus är i tillräckligt bra skick för att bo i igen. Det är viktigt att livet här i lägret inte permanentas, påpekar han.
Det anser även Jos Joosse, hjälparbetare från Woord en Daad (Ord och Handling) som arbetar i Haiti genom den kristna paraplyorganisationen Christian Reformed World Relief Committee.
Jos Joosse är en 64-årig ingenjör inom VVS-området och han bodde i Haiti 1982-1986. Den 22 januari återvände han för att bistå i uppbyggnadsarbetet.
- Ett läger bör inte finnas kvar i mer än ett halvår. Folk måste vara medvetna om att det är en tillfällig lösning - inte grunden för ett permanent liv, säger han.
1986 startade Woord en Daad sin haitiska systerorganisation Parole & Action, som successivt övertagit ansvaret för olika verksamheter.
Parole & Action driver nu ett läger för 93 familjer, cirka 500 personer, med ansvar för mat, vatten, boende och sanitet.
Just nu pågår arbetet med att bygga en ordentlig latrin för invånarna.
Ungefär hälften av familjerna som bor här har förlorat sina hem. De övriga har hus, men vågar inte återvända till dem på grund av rasrisk.
Bland dem finns Salouna Laguerre, 31, och hennes barn Merisier Nehissa och Manthor Caina, tolv och sex år gamla. Hennes nuvarande hem i lägret är en enkel konstruktion av träpålar, kartong och tunt tyg. Några möbler har hon inte. Familjen sover med tunna filtar, direkt på marken.
- Vi får mat här i lägret, så vi klarar oss. Det finns en marknad i närheten där man kan köpa varor, men pengarna räcker inte till så mycket, säger hon.
Både Salouna och hennes barn var utomhus när jordskalvet inträffade. Ingen i familjen skadades eller dog, men hon förlorade många vänner och huset skadades svårt. Salouna vågar inte återvända på grund av de stora sprickorna i väggarna.
- Jag är rädd att det ska rasa, men jag kanske kan reparera det när jag får pengar, säger hon och skakar uppgivet på huvudet.
Hur det ska gå till, vet inte Salouna Laguerre. Tidigare sålde hon begagnade kläder på marknaden. Nu arbetar hon inte. Hon har förlorat allt hon ägde och hon blir rädd varje gång det kommer ett efterskalv - vilket är ganska ofta.
- Jag är glad att vi kunde komma hit. Men barnen måste börja i skolan igen och jag måste hitta ett nytt sätt att försörja oss på, fortsätter hon.
Parole & Action ska inom kort överta driften av det betydligt större lägret Cineas från Röda Korset.
Här bor runt 500 familjer och Luxon Charles är lägrets chef.
- Vi behöver mer mat allteftersom det kommer fler människor. De flesta saknar fortfarande jobb. Så de har inga pengar att köpa egen mat för, säger han.
Jos Joosse påpekar återigen hur viktigt det är med lokal förankring.
- Vi gör det här på ett sätt som innebär att folk måste ta ansvar själva. Vi ger dem material, de står för arbetskraften. Folk vet vad som behövs. Det är enda sättet att få det att fungera.
Fotnot: ADRA står för Adventist Development and Relief Agency
