Bilagor
Krisen öppnade kyrkan på Styrsö
Styrsö missionsförsamling vandrade mot döden, så vid det här laget hade det kunnat vara helt tomt på asfalten utanför kyrkan. Men nu parkerar allt fler flakmopeder och golfbilar utanför det slitna missionskapellet som fått nytt liv.
Våren är speciell, vart den än kommer. Men kanske är den som allra vackrast i skärgården. Isen som spricker upp, solens allt varmare strålar, snålblåsten som bedarrar och ersätts av mjukhet.På Styrsö, beläget i Göteborgs södra skärgård, har allt det där just anlänt för säsongen. Skrindorna är framplockade, barnen rultar runt med solmärkta röda kinder och tennisspelarna bär kortbyxor. Likadant varje år.
De kyrkliga årstidsskiftena
på Styrsö, i alla fall vad gäller missionsförsamlingen, är inte lika frekventa. I mitten av 1900-talet kunde man kanske tala om vår och till med en och annan sommardag i det lilla kapellet, då blåste det skön medvind. Inte så att det gick att jämföra med grannen Donsö, där har trons ankare haft tydligare fäste så länge någon kan minnas. Men ett femtiotal medlemmar fanns, en stabil gudstjänstfirande församling.Sen började en lång, frostig vinter.- Ungdomarna flyttade ut, de äldre dog. Vi var bara fem sex personer på mötena ibland. Vi pratade om att lägga ner församlingen, berättar Erik Jacobson, 89, lite kargt.Hans generation var stommen, de enda något yngre i början av 2000-talet var Elizabeth Christens-son och hennes man Ingemar.- Jag var väldigt vankelmodig till församlingen. Den oerhörda glädjen som de äldre hade i sin tro berörde, men det kändes ändå tufft emellanåt. Utsiktslöst. Och jag upplevde en rädsla för att vara den jag var, det kändes som att man skulle vara på ett visst sätt. Som om det fanns en förväntad form, det var väl ett inlärt mönster från barndomen kring hur man skulle vara och tro antar jag. Jag hade svårt att förlika mig med det och skämdes för att ta hit folk i och med det fikonspråk som fanns här, säger Elizabeth Christensson.
Det gamla sättet
hade nått vägs ände, det förstod alla, och att enbart bli ett minne lockade inte. Därför togs beslut om att inleda ett förändringsarbete, att försöka sig på en omstart. Budskapet skulle stå fast, det behövde inte förändras, men väl sättet att bedriva verksamhet. Och själva kyrkan behövde en rejäl uppfräschning. Bänkarna såldes, det gamla skranket kasserades och korset som hängt på frontväggen sedan urminnes tider plockades bort. Den inredningen hade följt den äldre generationen genom årtionden, i den fanns massor med positiva minnen från förr.- Det var inte enkelt, det fanns en slags bundenhet till de materiella tingen. ”Sörj att det är borta, det är helt okej”, sa vi. Men vi var fast beslutsamma att inte ändra tillbaka, vi hade inlett en förändringsprocess och den skulle vi fortsätta med, säger Lena Huld som 2002 anställdes som pastor för att leda omstartsarbetet.Nu ser kyrkans insida helt annorlunda ut. Ljusa färger, öppet och varmt. Det låga podiet är smakfullt smyckat med diverse typiska skärgårdsting - fiskenät och ett kors av drivved. Och bänkarna är ersatta med stolar och hopfällbara bord. Till en början placerades stolarna av ren tradition i rader och möblerades sedan om till fikat. Men det slutade de snart med, varför sitta och titta varandra i nacken? Det visade sig att placeringen runt bord var ypperlig för den nya mötesformen som innehåller en hel del dialog, som denna söndags guds-tjänst.
Om en stund ska
Lena Huld predika utifrån Petrus möte med Jesus vid Tiberiasjöns strand efter förnekelsen och uppståndelsen. Hon kommer att fokusera på möjligheten att möta en befriande kärlek när man kanske egentligen bara tror sig förtjäna fördömelse, Jesu nåd kommer tydligt att stå i centrum för hennes förkunnelse. Men först uppmanar hon till samtal utifrån texten: Vad väcker texten för associationer och känslor?Utbytandet av tankar är i full gång på direkten, och när Lena kliver upp till mikrofonen efter några minuter och försöker sig på ett samlande ”jaaa” möts hon av ett rungande ”neeej”.- Nehej, då får ni väl några minuter till då, säger hon skrattande och lite överrumplad vad det verkar.
Men så förvånad
borde hon kanske inte vara, samtalet och diskuterandet har blivit en självklar del av Styrsö Missionskyrka. Så var det inte tidigare, men efter omstarten drogs det igång samtalskurser om andlighet och andlig fördjupning. Gensvaret har varit enormt, många medlemmar har kommit men också en hel del som tidigare inte haft någon anknytning till kyrkan. Som Carina Karlsson.- Jag har alltid varit intresserad av det andliga och fick tipset att gå hit av en väninna. Och det kändes så gott, här var oansenligt men varmt, det var lärorikt och berikande. Gemenskapen var fantastisk, den kändes så naturlig och äkta. Och så känner jag fortsättningsvis, det känns så mysigt att komma in här, det finns en skön öppenhet här som tillför en extra dimension till mitt liv.
Vad utvecklingen
beror på - nu samlas trettiotalet personer till gudstjänst istället för fem eller sex - är naturligtvis inte enkelt att slå fast. Många saker sammanfaller. Men detta återkommer: öppenhet och viljan att lyssna in Styrsöborna. Det är grunden. Jesu fråga till Bartimaios har de gjort till sin när de möter omgivningen, ”Vad vill du att jag ska göra för dig”?- Vi har strävat efter att hitta ett nytt språk, nya former och nya mötesplatser för erfarenheter av Gud och tro i vår tid, på Styrsö. Och då kan man inte utgå bara ifrån sig själv och sina tankar, då behöver man lyssna in. Vi vill att människor ska komma och förändra oss och vår gemenskap. När vi hälsar någon ny medlem välkommen brukar jag alltid säga, ”församlingen är sig inte lik nu efter att du kommit med”, berättar Lena Huld.
Den inställningen
har berört Ina Lindén starkt. Hon har haft viss misstänksamhet och tveksamhet mot frikyrkor, tyckt att de ofta verkar utgå ifrån en färdig idé om hur allt ska vara snarare än bygga utifrån människorna som bor i området.- Här finns ingen färdig form att pressas in i, toleransen är stor och det är högt i tak. Vi är väldigt försiktiga med varandra, har stor respekt för varandras egenheter. Alla behöver inte vara likadana, i en kärleksfull gemenskap finns plats för olikheter. Därför fungerar den här kyrkan även för dem son inte har någon religiös bakgrund, säger Ina Lindén som själv tog steget att bli medlem 2003.
Ett av de första
initiativen som togs för att nå bredare än man gjort tidigare var en fråga till Styrsös konstnärer och konsthantverkare: Vill ni delta i en utställning som visar vad tro innebär för er? 25 personer tackade ja, och efter visningen ordnades samlingar där Lena Huld höll en meditation kring vart och ett av konstverken. Många kom, nya kontakter skapades.- Under den här resan har jag upptäckt att det finns så mycket tro hos människor, även hos dem som inte bekänner sig som kristna. De kanske inte uttrycker sig eller tänker precis som vi, men kan vi begära det? Jag tycker inte det, det måste finnas en respekt för att alla inte är på samma plats i trons liv. Jag tror inte att en sådan öppenhet behöver vara farlig, inte om Kristus är centrum. Och vågar man släppa in det som är lite annorlunda mot vad man är van vid så förändras man själv också. Det är ett Guds skeende i det här, på alla nivåer, hos alla berörda.Att det inte bara är de människor som är nya i missionsförsamlingen som förändrats är Elizabeth Christensson ett bevis på. Hon som tidigare var vankelmodig inför sin kyrka, som skämdes för fikonspråket och upplevde att hon tvingades in i en förväntad form har fått ny luft i lungorna.- Nu tar jag gärna med vänner hit, nu är det ingen skillnad mellan kyrkoliv och vardagsliv för mig längre. Utvecklingen har hjälpt mig verbalisera min tro och jag har börjat uttrycka mig själv och min tro. Så jag har verkligen förändrats i takt med församlingens förändringsarbete.
Styrsö Missionskyrka ser
så goda frukter av sin omstart att de skrivit en motion till Kyrkokonfe-rensen, högsta beslutande organ inom Svenska Missionskyrkan, som hålls i juni.- Det talas så mycket om nystart, att starta nya församlingar. Och det är ju bra, men faktum är att en tredjedel av församlingarna inom Svenska Missionskyrkan har mindre än 24 medlemmar. Många av dem har gett upp hoppet. Tänk om de kunde hjälpas till en omstart istället, så att de relationer som finns kan tas tillvara. Det är också ett pionjärarbete, i allra högsta grad, säger Lena Huld.Många halvstora församlingar har också tappat fart, minskar medlemsmässigt, berör allt färre. Är det på sin plats med omstart där också?- Absolut, de allra flesta - i alla samfund - minskar ju, med några få undantag. Så visst vore det bra med omstart även där, att man tog sig en rejäl fundering kring hur man kan förändra. Men troligtvis är det svårt, de halvstora eller stora församlingarna är nog inte tillräckligt nära döden för att fatta sådana beslut. Det är synd, vi behöver få upp en krismedvetenhet.Det var krismedvetenheten som räddade er?- Ja, jag är full av beundran över den fantastiska grupp människor som beslutade sig för att förändra, som inte accepterade att lägga ner. Men det har ändå varit jobbigt många gånger, som när vi haft olika åsikter kring när gudstjänsten ska firas och hur ofta. Jag har varit beredd att lägga ner hundra gånger, men en sådan här söndag när vi är trettio besökare varav tre aldrig tidigare varit här… då inser man att det är värt allt.
Vart församlingen är
på väg vet ingen riktigt, förutom att den verkar gå framåt. Drömmen är en ny kyrkobyggnad, planerna och bönerna pågår för fullt. Tills vidare får man hållas med den kyrka man har, som beskrivs så här av en cyklande kvinna som visar vägen:- Missionskyrkan? Fortsätt rakt fram bara, sväng sedan vänster vid det vita staketet, därefter ser du det på vänster sida. Du kan inte missa det, det är huset som ser ut som en institution. Hon har så rätt, de trötta grå eternitplattorna skapar en kall och karg känsla. Det känns höstigt, trots att solen står högt och värmer.Men sken kan bedra, yttre ting kan luras. Därinne är det vår.
