Bilagor
KROPPEN
Skönhet kommer inifrån säger vi ofta. Det är lite ytligt att vara fåfäng. Samtidigt ska vi tänka på att kroppen är ett tempel för Gud. Hur man än vänder sig har man rumpan bak.
Aldrig är vi så mycket kropp som när vi föds. Alla våra behov tillfredsställs genom kroppen. Den varma famnen, bröstmjölken, den välbekanta rösten och tonfallet är allt vi behöver. Vi orienterar oss med våra kroppsliga sinnen, lär känna världen genom att stoppa den i munnen.
Det här är också den enda tiden i livet där vi är något så när fredade för andras negativa tyckanden och tänkanden. Möjligtvis infinner sig en bekymmersrynka i pannan över smala barn men en tjock liten bebis är aldrig ett problem. Vad är väl sötare och gosigare än ett bulligt armveck?
Men väldigt snart ska kroppen foga sig efter våg och måttband. I början för att försäkra sig om god tillväxt men redan mulliga treåringar verkar vara ett problem för många bvc-sköterskor. Med språket och ett utökat intellekt får vi nya instrument att orientera oss med i världen och kroppen är inte längre bara något vi är utan något vi börjar förhålla oss till. Inte sällan kritiskt.
"Gud sade: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss ? då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse." Gud skapade oss med kroppar. Det är i kroppen vi märker när vi blir sjuka, ledsna, sexuellt upphetsade, illa till mods, kära eller nervösa. Det är ofta kroppen som signalerar när något är fel även i anden och själen. Det ryggonda kan lika gärna vara en signal om att vi oroar oss för något som att vi har dålig arbetsställning.
Av jord är vi komna, och jord ska vi åter bli - men där emellan är förvirringen stor.
Kroppen definierar vilka vi är. Den visar vår klasstillhörighet. Skådespelerskan Paula Ternström skrev nyligen i en debattartikel i Stockholm City att "I Vasastan finns inga tjocka människor." Där tränar man och äter bra. För att inte tala om hur det är på Östermalm. "Du ska äta som en höna och skita som en elefant" citerar hon en väninna. Ibland används kroppen också i politiska syften, den som inte rakar sig under armarna numera har förmodligen inte slut på rakhyvlar utan gör ett feministiskt ställningstagande helt enkelt.
Vi hyllar frihet och jämställdhet, men kroppen verkar vara satt på undantag. Den är slav under dieter, proteindrinkar, bänkpressar, måttband och kniv. Trots alla underbara funktioner duger den aldrig riktigt. Idealen växlar, från Zorn-mulligt till "size zero", från muskelknutte till mager yngling, men den måste nödvändigtvis stöpas om i en annan form än sin egen.
Vi beundrar det hälsosamma (läs smala). Den överviktiga, gamla eller handikappade kroppen vill vi hålla på en armlängds avstånd, både bildligt och bokstavligt. Den smala får gärna ligga på sofflocket och vräka i sig onyttigheter, det är inget problem. Men när den mulliga äter kexchoklad handlar det genast om dålig karaktär. Det är först när frosseriet märks på kroppen som det blir en dödssynd.
Men hårdast dömer vi förmodligen oss själva. Det är bra att Precious (en fet, svart kvinnlig biohjälte) och Ugly Betty (populär tv-serie) lyckas, "de tjocka måste så klart också få ta plats", "det är underbart när alla får vara som de är" - bara det inte är jag som ska representera det fula och det tjocka, skadade, gamla.
Kan självföraktet bli tydligare? I kyrkan sjungs sången "Du vet väl om att du är värdefull" men hur många sjunger med och tänker att "det gäller också mig"?
Ända sedan kyrkans födelse har hon fört en kamp mot kroppsföraktet. Under de första århundradena var man tvungen att särskilja sig från gnostikerna. De hävdade att människans ande var skapad av den goda guden och därmed god medan materien skapats av den onda guden. Därmed blev kroppen något i grunden ont. Människans gudagnista är fången i materien.
Spår av de här tankarna finns kvar i våra kyrkor. För en del kristna är kroppen så sekundär att man inte ägnar den någon större omsorg. Ofta reduceras problematiken till att handla om skönhetsoperationer och kvinnoideal, men andra sidan av myntet är kvinnor och män som jobbar till bristningsgränsen och drar på sig sjukdom, sömnlöshet, magsår ... Att inte ta hand om sin kropp är kanske en annan sida av kroppsföraktet?
Att tron blivit okroppslig ter sig märkligt när Gud själv blev kropp. En kropp som utsattes för smärta och plåga. Kristus död på korset var inget andligt mysterium utan en brutal död. Och före sin död instiftade han nattvarden - kroppsligare än så kan det inte bli. Ändå fortsätter vi att tycka att vårt inre liv är det viktiga, inte våra kroppar. Vår tro uttrycks i ord och förstås med vårt intellekt. Och så skiljer vi ut kroppen som oandlig.
Att vårda sin kropp blir då lätt reducerat till högfärd och något oandligt. I Bibeln talas dock både om Esters och Saras skönhet. Höga visan är full av hyllning till det sköna/kroppsliga. Gud själv ville det vackra. Jesus säger: "Tänk på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem." (Luk 12:27) Vi har olika sinne för vackra saker men den skaparglädje som en del har i till exempel måleri eller klädskapande är säkerligen det också nedlagt av Gud.
Gud bor i våra kroppar. "Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?" (1 Kor 3:16) För någon innebär det kanske att smycka och göra vackert. För någon att leva hälsosamt, kanske bli vegetarian. Att det är en synd att bryta ner kroppen oavsett om det är med dålig mat, stillasittande liv, späkning eller för mycket arbete.
Betyder det kanske också att våra kroppar kan tjäna Gud? Kroppen är fortfarande vårt främsta kärleksredskap. Vi kan alltid säga "Jag älskar dig!" "tänker på dig ?" men det är ändå med kroppen som vi tydligast och bäst ger uttryck för vår kärlek. När Jesus talar om de kristnas uppgift är det inte bara att "berätta om mig" utan lika mycket mätta och trösta, tillfredsställa fysiska behov.
Ingen av oss är förmodligen fri från komplex eller fördomar. Numera behöver vi inte heller acceptera tidens gång utan kan fixa till åldrandet efter hand. Vad gör det med oss? Vad gör det med vår syn på oss själva - och andra? Kanske är det anledning nog att inte låta samtalet tystna?
Det är inte skönheten i sig som är ett problem. Problemet uppstår när vi inte ser på varandra med kärlekens/Skaparens ögon, utan sätter våra egna mått på skönheten, som för tillfället börjar närma sig size cero. Eller ännu värre - när vi som människor krymper i en annan människas blick.
