Bilagor
Maria väntade sig döden
Maria är kvinnan
som står kvar. När hoppet vittrar sönder inom henne, när mörkret sänker sig i sjätte timmen utanför och innanför stannar hon kvar. Hon går inte därifrån när det blir för outhärdligt. Hon stannar kvar. Hon följer med den blodiga kroppen till graven.
Dagen efter sabbaten vaknar Maria tidigt. Snabbt samlar hon ihop oljan och kryddorna. De luktar starkt och sött. När hon kommer ut snubblar hon till, det är fortfarande mörkt och allt ligger i ett dunkelt dis. Staden börjar vakna till liv och i det stegrande morgonmumlet går Maria till gravträdgården. Där hänger tystnaden mellan träden. Maria skyndar sig, hela gårdagen har hon längtat efter att bara få se hans ansikte en sista gång.
Dagen efter sabbaten vaknar Maria tidigt. Snabbt samlar hon ihop oljan och kryddorna. De luktar starkt och sött. När hon kommer ut snubblar hon till, det är fortfarande mörkt och allt ligger i ett dunkelt dis. Staden börjar vakna till liv och i det stegrande morgonmumlet går Maria till gravträdgården. Där hänger tystnaden mellan träden. Maria skyndar sig, hela gårdagen har hon längtat efter att bara få se hans ansikte en sista gång.
Det är inte ofarligt
att gå till graven, Maria vet att Pilatus har kommenderat dit en vaktstyrka så att inte någon skall försöka stjäla kroppen. Att träda fram som Jesus lärjunge är modigt och provocerande. Men det hindrar inte Maria från att stå kvar vid korset och det hindrar inte henne nu. Han är död, vad spelar då längre någon roll? Allt vatten har blivit is. Alla blommor har vissnat.
När hon närmar sig graven känner hon att något inte stämmer. Hon går försiktigt närmare och ser att hela den stora stenen som skulle täcka gravingången är borta. Av alla hemska scenarier hon har spelat upp för sig själv är detta det värsta. Jesus fiender eller gravplundrare har hunnit före henne och tagit liket. Hon har blivit fråntagen sitt hopp, sin livsmening, sin stjärna om natten och nu har de tagit ifrån henne den sista tunna tråden till allt detta, hans kropp. Aldrig mer skall hon få se hans ansikte.
Någonting inuti går sönder och hon springer allt vad hennes stumma ben bär henne till Simon Petrus. ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte vart de har lagt honom”. Maria, en kvinna, blir apostlarnas apostel, den första som berättar om den tomma graven. Petrus och Johannes snörar på sig sandalerna och springer till graven. De ser bindlarna som Jesus hade blivit inlindad i och duken som täckte huvudet, men kroppen är borta.
När hon närmar sig graven känner hon att något inte stämmer. Hon går försiktigt närmare och ser att hela den stora stenen som skulle täcka gravingången är borta. Av alla hemska scenarier hon har spelat upp för sig själv är detta det värsta. Jesus fiender eller gravplundrare har hunnit före henne och tagit liket. Hon har blivit fråntagen sitt hopp, sin livsmening, sin stjärna om natten och nu har de tagit ifrån henne den sista tunna tråden till allt detta, hans kropp. Aldrig mer skall hon få se hans ansikte.
Någonting inuti går sönder och hon springer allt vad hennes stumma ben bär henne till Simon Petrus. ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte vart de har lagt honom”. Maria, en kvinna, blir apostlarnas apostel, den första som berättar om den tomma graven. Petrus och Johannes snörar på sig sandalerna och springer till graven. De ser bindlarna som Jesus hade blivit inlindad i och duken som täckte huvudet, men kroppen är borta.
Maria kommer tillbaka
strax efteråt. Nu hinner känslorna ikapp henne, gråten går inte att hejda. Hon fick inte ens säga adjö. Om hon ändå hade fått se hans kropp igen. Med blicken suddig av tårar lutar hon sig in i graven, där inne sitter två ljusa människor. Maria är så inkapslad i sin sorg att hon inte ens blir rädd. ”Varför gråter du?” frågar de henne. ”De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom”. När hon har sagt det vänder hon sig om och ser ännu en man stå där. Hennes första tanke är att det är trädgårdsvakten. Han frågar ”Varför gråter du, vem letar du efter?” Maria svarar: ”Om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.”
Uppståndelsens ledtrådar
läggs ut rakt framför Maria; en förseglad stenbumling som plötsligt har flyttat på sig, ett försvunnet lik, hoprullade bindlar (vem skulle ha tagit dem av liket och prydligt vikt ihop dem?), två änglar inne i graven och till slut Jesus själv som står framför henne med ett hjärta som återigen pumpar runt blod. Men Maria håller krampaktigt fast vid sin egen förtvivlan, sina egna tolkningar och sin tunna tråd - om hon bara kunde hitta liket, om hon bara fick se hans ansikte en sista gång. Inte förrän Jesus säger hennes namn känner hon igen honom. Allt rämnar och helas samtidigt. Världen viks ut och in. Inget passar ihop och ändå faller alla bitar på plats. Det nya är för nytt.
Guds död och uppståndelse
är främmande. Därför är det inte säkert vi känner igen det ens när alla ledtrådar ligger framför oss. Men Maria lär oss att stå kvar. Genom stjärnlösa nätter när hoppet vittrar sönder och sanningen är outhärdlig. Därför att hon stod kvar blir hon den första att träffas av den nya skapelsens strålar. Strålar av den röst som känner ditt namn.
Åsa Molin är lärare på Akademi för ledarskap och teologi (ALT) och författare. Hon skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
