Med Guds hjälp såg Göran Skytte ljuset

Omvändelsen gick långsamt

Med Guds hjälp såg Göran Skytte ljuset

Text: Petter Karlsson Foto: Erika Stenlund

Efter bara tio minuter kör intervjun fast.

– Varför frågar du om min barndom? Jag är ju här för att prata om min nya bok! Morrar Göran Skytte och visar tydligt att han är van att själv hålla i taktpinnen.

Intervjun är redan en halvtimme försenad för att 62-åringen ska prata med alla, fippla med mobilen, hämta kaffe i församlingshemmet och nu dessutom har mage (en rätt stor dessutom efter att på sistone ha odlat själen betydligt mer än kroppen) att börja diktera villkoren för vad den får handla om.

Inte om pappa handelsresanden som for riket runt och krängde skor.

Däremot om hans eget liv som andlig kolportör.

Inte om den nya cykeln som begravdes av klasskompisarna i en tuff lektion i svek och vänskap.

Däremot om att 20000 svenskar nu hört hans föreläsningsturné, att senaste boken Ett år med Jesus sålt i 17000 exemplar och att nya Omvänd kommer i januari.

Ja, ni fattar nog läget. Skytte är Skytte. Det bullrar när han kommer och det bullrar när han går. En kaffekopp här. Ett mobilsamtal där: Vadå, har ni inga bra präster i Östersund, det måste väl ändå finnas? En filofax som ser ut som en checklista för en rymdfärja. En väckarklocka som ständigt står på 05.00. Tempot är högt för Guds egen skjutjärnsjournalist.

Men som kollega blir jag irriterad:

– Jamen, hur ska man förstå din omvändelse om man inte har hela bakgrunden? Då kan vi ju lika gärna skippa hela intervjun. Låta folk vänta tills boken kommer i stället. Ska vi säga så?

Nej, det ska vi förstås inte.

Göran Skytte kliar sig två sekunder i den osynliga mustaschen. Blänger lite ilsket över bordet. Sen rätas plötsligt dragen ut. Munnen spricker upp i ett leende. Så kommer högernäven farande över bordet:

– Okej. Vi börjar om. Omstart!

Omstart.

Omtumlande.

Omvändelse.

Om inte om hade varit ...

För det är speciellt två små bokstäver det mesta handlar om när det gäller Malmöpågen som en gång fick 1,3 miljoner svenskar att bänka sig framför ett vanligt intervjuprogram i tv.

Om inte Gud hade klivit in i Göran Skyttes liv en lucianatt för 17 år sedan, så hade han nog i stället haft ett heltidsjobb som konsult för näringslivets höjdare, säger han.

Om han inte redan hade varit död efter kollapsen kvällen före, förstås.

Du försökte ta ditt liv?

– Jag har aldrig själv använt den termen. Men jag drack upp allt vin och stoppade i mig alla tabletter som fanns i huset. Så visst handlade det i alla fall om ett väldigt rop på hjälp från en Göran som mådde hemskt dåligt.

För titta nu snackar han, som synes.

Skärmytslingen nyss tycks redan glömd. Göran Skytte verkar angelägen att inte framstå som långsint, uppblåst eller självgod. Nej, snarast är det just precis detta personlighetsdrag han på senare år påstår sig ha jobbat hårdast med.

– Mitt ego fick enorm näring under de där åren på 80-talet. Det var Raineraffären och Stora Journalistpriset. Det var allt ljus på mig. Jag ägde makten att undersöka, avslöja och avsätta. Jag kunde både förgöra och upphöja folk. Med följd att jag drabbades av en sorts förgudning. Och samtidigt ...

Han tar vad som känns som det första djupa andetaget sedan han klev in från vintermörkret bakom Klara kyrka. Släpper för en sekund mobiltelefonen som hittills roterat runt, runt i hans stora näve. Låter rastlösheten för en kort stund sjunka inåt och förvandlas till en sorts ... ska vi kalla det frid?

Fortsätter med nästan viskande röst:

– Hela den där tiden bar jag på en rädsla att bli avslöjad. Att folk skulle se att jag inte alls var så duktig eller bra eller värd att älska. Att jag egentligen var en bluff. Tuff på ytan, men svag inuti. En jättestor Skytte, men en liten, liten Göran.

Det är ingen ovanlig berättelse egentligen. Jag har mött flera stora, kända män och kvinnor som erkänner hur ångesten kryper fram ut vrårna så fort strålkastarna slocknar och reportern som en gång fick maktens män att darra i sina elfenbenstorn är inget undantag.

Slagbjörnen Skytte har en sökares ögon, märker jag. Bakom det inledande buffliga, finns en försonande nyfikenhet och ett imponerande mod att våga blotta sina svagheter:

Det är chocken efter skilsmässan 1989.

Det är sjukhusvistelsen efter kollapsen – då han vaknade upp, kopplad till slangar – och smygandet till psykakuten mellan tv-programmen.

Och så den gripande berättelsen om hur något – Gud? – slutligen ledde honom ut ur mörkret. Till en ny tillvaro. Ett nytt jobb. Ett nytt liv.

Så varför kan vi inte prata barndom?

– Jamen, då gör vi det. Fråga på!

Du växte upp på en orgelläktare eftersom din mamma sjöng i kyrkokören i S:t Petri i Malmö. Hade du en barnatro?

– O ja! Jag har alltid känt en dragning till kyrkan. Gudstjänstrummet har alltid varit en van plats för mig. Men mina föräldrar var inte troende i någon frommare mening. Vi bad aldrig hemma, men där-emot fanns det ju morgonbön i skolan på den tiden. Och jag gick i söndagsskolan. Hela tiden kändes det som om jag sökte efter en hemvist. De där åren mellan 10 och 15 kammade jag runt Malmö på jakt efter en kyrka för mig.

Men hittade ingen?

– Nej, och sen kom de övre tonåren med så mycket konkurrens från andra håll. Det var trumpeten, jazzbandet och politiken. Jag gick ur kyrkan och förklarade för alla att det inte fanns någon Gud. Att religionen var ett opium, precis som Marx sa.

Vissa hävdar att det måste vara ett sånt oerhört stort steg att gå från vänsterradikal till kristen. Men är det så egentligen? Båda är ju i högsta grad radikala läror?

– Ja, det stämmer nog. Och även inom journalistiken finns ju en tilltro till en frälsande makt som ska göra människan lycklig och röja väg för den sanna demokratin. Min tid på vänsterkanten ser jag i dag som ett par korta undantagsår. Det var omtumlande, men satte sig inte alls så djupt som många tycks tro.

Så vad säger att du inte gör en ny u-sväng om några år?

– För att min omvändelse var en så långsam process. Den tog närmare 17 år och många tusentals steg. Jag har jämfört det med ett kopplingsschema i ett kärnkraftverk. Det är först på distans man kan se att det finns en riktning och en plan. Ta programmet Skytte , till exempel. Anden såg sin chans, så ser jag det. Första programmet sändes bara några veckor efter att jag vaknade upp på sjukhuset. Det enda jag lovade mig själv var att inte prata om Gud. Och så blev det tvärtom i stället: massor om tro, Jesus och kristendom.

Och uppfann av bara farten en helt ny journalistisk nisch, inte sant?

– Jo, Skytte var en stor framgång i dubbel bemärkelse. Tittarsiffrorna steg rakt upp varje gång jag hade en präst eller förkunnare i studion. Och personligen fick jag äntligen ställa alla de där frågorna som jag så länge hade gått och burit på. Jag började längta efter att få träffa de där prästerna. Att få fråga ut dem i studion och sedan gå ut och äta med dem efteråt.

Du nämner ofta intervjun med Ulf Ekman som en av ditt livs viktigaste. Varför då?

– Ulfs församling var så otroligt skandaliserad vid den här tiden. Det gjorde mig nyfiken. Jag ville ge honom en chans att förklara sig. Och jag mötte en människa som visade sig vara en av de stora gudsmänniskorna i det här landet. Det var Ulf som fick mig att börja läsa Bibeln. Det är jag oerhört glad för i dag.

Men delar ni verkligen samma bibelsyn, du och Ulf Ekman?

– Det vet jag inte. Jämfört med honom är jag en mygga när det gäller bibelkunnande. Men jag såg honom förkunna och kände den oerhörda styrkan i hans predikan. Fortfarande går det inte en vecka utan att någon kommer fram och vill prata om den intervjun. Och Ulfs och min vänskap har bestått.

Lennart Koskinen var en annan som satte djupa spår i dig?

– Ja, inte minst för att han lärde mig att be i direktsändning inför 1,3 miljoner tittare.

Kändes inte det lite pinsamt för en gammal kommunist?

– Nej, jag älskade det! Att programmet blev så bra var att det på sätt och vis leddes av två helt olika personer: Skytte, den kylige programledaren och Göran, på väg att bli kristen.

Vad tycker en gammal musikerkollega och ateist som Mikael Wiehe om din omvändelse?

– Det vill jag inte prata om.

Gamle journalistkollegan Jan Guillou då?

– Han idiotförklarade mig när det blev känt. Men det rör mig inte i ryggen

Du säger själv att de enda som inte kommer till dina föredrag är Svenska kyrkans mittfåra. Är deras tro för ljum för din eldiga förkunnelse?

– Det är inte min sak att säga. Jag vill undvika att polemisera. Jag vet bara att det pågår en stor strid om Svenska kyrkans framtid som man schablonmässigt kan säga står mellan De politiska och De fromma.

Har du aldrig funderat på att läsa till präst?

– Jo, för två år sedan. Men dels är jag för gammal, dels skulle jag aldrig bli godkänd av kyrkan själv, tror jag.

Vadå, en omvänd kommunist är väl perfekt PR för kyrkan?

– Det får andra svara på. Men det är klart, det är väl ingen slump att det just nu far runt flera före detta journalister och talar om sin kristna tro. Media har blivit den nya predikstolen, hävdar vissa, och jag säger inte emot. Dess genomslag är gigantiskt. Och Gud vet att använda oss som har den bakgrunden, så ser jag det. Jag skulle aldrig själv ha kunnat hitta på mitt liv så bra som det har blivit.

Var det inte svårt att underkasta sig kyrkans dogmer för ett så starkt ego som ditt?

– Jag hatar att gå i ledband, det är sant. Men jag ser det ju inte som underkastelse. Jag är en entusiastisk kristen, men jag har samtidigt behållit min integritet. Jag drivs av nyfikenhet, inte tvång. Underkastelse... Nej, det handlar snarare om befrielse. Ska du hitta det vanligaste ordet i mitt språkbruk, så är det just det: Befrielse!

Från vad?

– Kedjerökningen, till exempel. Jag gick ner på knä en morgon och bad: Gud befria mig från slaveriet från cigaretterna! Sen reste jag mig upp och trots att jag hade rökt sedan jag var tolv, så har jag aldrig känt suget sen dess.

Du hävdar till och med att det är förnuftigare att tro än att inte tro. Hur menar du då?

– Att det vore ännu svårare att förklara alla märkliga händelser i mitt liv om Gud inte fanns. Det enda rimliga är att Gud ville, Anden ledde och änglarna omgav.

Är det viktigt att tro på att Jesus kunde gå på vatten?

– Min präst Bo Brander säger i vår bok Ett år med Jesus att ska man framstå som en riktig stolle så ska man svara ja på den frågan. Och jag svarar alltid ja säger han sedan. Men han menar också att det egentligen inte är någon stor fråga. Om man tror att Jesus är Guds son, är att gå på vatten förstås ett litet under. Jämfört med det underverk som hela skapelsen är.

Vad är meningen med livet?

– Det grubblar jag inte på. Det är en av de frågor jag inte har behov av att ställa mig själv. Men enligt Bibeln, ja, då är ju tron själva meningen. Eftersom den är vägen till Jesus och Gud.

Du ser dig fortfarande som ett barn, andligt sett?

– O ja. Jag går i ständig söndagsskola. Mina dagar är fulla av nya förbluffande upplevelser av hur Gud verkar i mitt och andras liv.

När vi kom in i kyrkan var det någon som kallade dig väckelsepredikant . Är det viktig att så många som möjligt kommer till tro genom din förkunnelse?

– Nej, jag värjer mig snarare när folk vill kalla mig saker som förkunnare . Jag är bara en murvel som har förts ut av Anden att prata om Gud. Jag missionerar inte på det viset.

Du skriver mycket om självförhärligandet som vår tids förbannelse. Men kan du ärligt säga att ditt eget gamla ego inte kittlas av att stå inför en fullsatt kyrka?

– Det där är ett av mina stora böneämnen, det är sant. Ödmjukhet är en svår sak för mig. Livet är fullt av frestelser i form av högmod, själviskhet och självgodhet. Och den gamla människan lever kvar, sida vid sida med den nya. Men jag kämpar på.

Hur går den kampen, då?

– Jag tycker jag ändå tar små, små steg i rätt riktning. Jag ber ständigt Gud om hjälp att jag ska förhärliga honom, inte mig själv. Jag vill verkligen inte göra om samma misstag som jag gjorde förr. Jag är fullt medveten om att mitt syndige leverne sitter här!

Han pekar på sin tunga.

Strax under mustaschen som försvann.

Sen ler han igen, rafsar ihop filofaxen, kränger på sig överrocken, räcker åter fram slagbjörnstassen och störtar ut i det subarktiska fosterland som så här års knappast kan få nog av värme, ljus och tröst.

Himlen kan inte vänta.