Bilagor

När Bibeln kom ville alla vara med

Nu är Lisbeth Fritzell glad. Äntligen har ramoaaina-folket på Papua Nya Guinea fått Nya testamentet på sitt modersmål. Det är Lisbeth och hennes medarbetare Robyn Davies som lärt sig språket, gjort ett skriftspråk och översatt boken, och dessutom gjort läroböcker. 18 år har det tagit. Nyligen invigdes Nya testamentet med högtid och fest.

Publisert Sist oppdatert
Guds Ord på vårt språk! Ja, det var vad ramoaaina-folket firade söndagen den 15 april. Jag har arbetat tillsammans med ramoaaina-folket i 18 år, och under alla dessa år har målsättningen varit att även de ska kunna läsa Bibeln på ett språk som de kan förstå klart och tydligt.
Det finns ungefär 850 språk i Papua Nya Guinea. Många tycker att det vore smidigare att undervisa alla i engelska i stället för att låta dem tala sitt eget modersmål. Under vissa perioder har det varit förbjudet för skolbarnen att tala sitt eget språk under skoldagen.
Men trots det har många av språken överlevt. Ett språk bär så mycket av kulturen. Pastor Eliuda Laen, den pastor som bad oss från Folk & Språk komma till ramoaaina-folket för att hjälpa till med översättningen, sa:
- När jag talar på ett annat språk då är jag en främling, men när jag talar mitt eget språk då är jag mig själv.
Pastor Laen arbetade
med översättningen till sin död 2003, så han fick inte vara med om den här dagen då hela hans folk fick ta emot Nya testamentet på ramoaaina-språket.
Det har inte varit helt enkelt att förbereda för den här invigningen. Som tur är har det inte hängt på mig och min kollega Robyn Davies från Australien. Vi hade tänkt oss en liten kommitté på cirka tio personer som skulle planera festligheterna men folk här ville annorlunda. Därför blev det en kommitté på 60 personer i stället.
De har planerat mat för alla gäster från när och fjärran, transporter, bostäder, mikrofoner och alla detaljer i programmet. Robyn och jag har varit med på sammanträdena men annars har vår del varit att hålla kontakten med alla långväga gäster. Det är bara vi som har tillgång till e-post.
Förutom att det varit en hel del detaljer att hålla reda på så har vi också upplevt en andlig kamp. Många gånger har vi bett tillsammans med kommittén om att hela dagen skulle ge Gud äran. Och jag är övertygad om att vi blivit bönhörda.
Två veckor före
invigningen, medan jag var på missionsstationen Ukarum-pa, hade jag inbrott i huset. Både jag och Robyn blev av med våra datorer och mycket annat, bland annat min kamera. Vi hade redan mycket att göra, men då blev vi också tvungna att få tag på hantverkare som kunde sätta in nya dörrar och nya lås. Och sedan blev det en hel del arbete med att fylla i polisrapporter och försäkringspapper.
Det var en frestelse att bli rädd, att börja tvivla på att Gud hade situationen i sin hand, att börja oroa sig för att inte hinna med allt. Men Gud är god. Han visade mig att jag inte behövde låta tjuvarna stjäla min frid och min glädje, och som ett under har jag fått behålla båda delarna. Och vi hann med allt i tid.
Så började festligheterna. Jag åkte ut till Duke of York öarna på torsdagen före invigningen. Jag hade då med mig en grupp från Sverige. De flesta andra gästerna kom på lördagen. Det kom gäster från Australien, Fiji, USA, andra missionärer som arbetar här i landet, nationella översättare från andra språk och folk från området.
Vi var också glada att biskopen från United Church (tidigare Metodistkyrkan) kunde komma. Generalguvernören för hela landet kom också. Först fick vi vänta på att hans båt med hela hans följe skulle komma innan vi kunde börja programmet.
Robyn och jag klev
på en båt i grannbyn med en låda biblar, och så fick vi följe av flera andra båtar med en manskör, alla klädda i vitt. Och så kom vi in i viken medan vi sjöng lovsånger till Herren. Det var som en hälsning från Herren själv när vi fick följe av ett helt stim av delfiner.
På stranden möttes vi av ett hotfullt gäng i traditionell krigarutstyrsel.
- Vad har ni här att göra? ropade de.
- Vi kommer med Ordet som ger liv, svarade vi från båtarna.
Då byttes den hotfulla dansen till en glädjedans, och de lämnade över traditionella snäckpengar, för att symbolisera att nu tillhör boken dem. Och jag var så glad att få lämna över biblarna till skaran där på stranden, som fick representera de 10000 människorna som nu kan läsa dem på sitt eget språk.
Sedan fortsatte programmet med bön för böckerna, bibelläsning från 2 Timotheosbrevet 3:16-17, en predikan av biskopen, diverse tal, mycket sång och en stor festmåltid. Efter programmet kunde folk börja köpa sina Nya testamenten. Innan dagens slut hade vi sålt ungefär 1 400 exemplar.
Många grät av glädje när de först fick se Nya testamentet. En äldre dam kom till mig nästa morgon och sa att hon hade suttit uppe långt efter alla andra i familjen gått och lagt sig, och läst sin Bibel.
- De skrattade åt mig och tyckte att det kunde vänta men jag kunde inte sluta, sa hon med tårar i ögonen.
Nu ska vi snart
börja en två veckor lång bibelskola. Det räcker inte med att trycka biblar, det räcker inte ens med att sälja biblar. Biblarna måste användas. Vi hoppas den här kursen får bli en start.


fakta:
Papua Nya Guinea
Monarki i Oceanien som består av 600 öar.
Huvudstad är Port Moresby.
5,5 miljoner invånare av vilka 84 procent är papuaner och 25 procent melaneser.
Språk: Engelska, tok pisin och cirka 800 lokala språk.
Nya testamentet är översatt till 160 språk. På ytterligare 200 språk pågår översättning.
Powered by Labrador CMS