Bilagor
Oväntad påfyllning i Pålsboda
Han som håller hela världen i sin hand vände ena örat till ett thailändskt flyktingläger och hörde böner och önskan om trygghet. Så snurrade han på jordgloben, la andra örat till Närke och uppfattade en stor längtan efter församlingstillväxt. Därefter skred Gud till verket.
Vägbeskrivningen från
eniro.se har sina begränsningar. Efter klockren hjälp i nästan tjugo mil kapsejsar detaljkunskapen fullständigt när jag når samhället Pålsboda i Hallsbergs kommun utanför Örebro. Plötsligt föreslås vägar som inte finns och svängar som inte är möjliga.
Internetkartan får läggas åt sidan, det irrande letandet tar över. Åker igenom alltihop på längden, vänder tillbaka och tar mig an bredden. Hittar ett industriområde och Folkets hus, svänger ner i det som får betraktas som centrum - mataffär, pizzeria, begravningsbyrå - innan jag strax där bakom hittar den pingstkyrka jag söker. En ort med ungefär 1 500 invånare är relativt lätthanterlig, så eniro må vara förlåtet.
Dessutom finns det fler som är osäkra på kartan i Pålsboda numera, även i pingstförsamlingen är medlemmarna är en aning konfunderade.
- Det har betts mycket de senaste åren om att det ska flytta in kristna familjer till Pålsboda så att vi kan få lite nytillskott. Och så har det blivit - med råge. Men det blev annorlunda mot hur vi hade trott, säger medlemmen Stefan Grahn och ler.
Någon kravmässig utseendeprofil hade man naturligtvis inte i sina böner, men det är som det är: Vi människor tenderar att tänka utifrån våra egna sammanhang och traditioner. Därför såg de svenska barnfamiljer framför sig när de bad. Men Gud hade annat i tankarna. Han måste ha bestämt sig för att rita om församlingskartan ordentligt och kompletterade de 82 existerande medlemmarna med 24 karener från Burma.
Internetkartan får läggas åt sidan, det irrande letandet tar över. Åker igenom alltihop på längden, vänder tillbaka och tar mig an bredden. Hittar ett industriområde och Folkets hus, svänger ner i det som får betraktas som centrum - mataffär, pizzeria, begravningsbyrå - innan jag strax där bakom hittar den pingstkyrka jag söker. En ort med ungefär 1 500 invånare är relativt lätthanterlig, så eniro må vara förlåtet.
Dessutom finns det fler som är osäkra på kartan i Pålsboda numera, även i pingstförsamlingen är medlemmarna är en aning konfunderade.
- Det har betts mycket de senaste åren om att det ska flytta in kristna familjer till Pålsboda så att vi kan få lite nytillskott. Och så har det blivit - med råge. Men det blev annorlunda mot hur vi hade trott, säger medlemmen Stefan Grahn och ler.
Någon kravmässig utseendeprofil hade man naturligtvis inte i sina böner, men det är som det är: Vi människor tenderar att tänka utifrån våra egna sammanhang och traditioner. Därför såg de svenska barnfamiljer framför sig när de bad. Men Gud hade annat i tankarna. Han måste ha bestämt sig för att rita om församlingskartan ordentligt och kompletterade de 82 existerande medlemmarna med 24 karener från Burma.
Sedan i september är
Pålsboda deras nya hem-stad och pingstförsamlingen deras nya andliga hem. Varje vecka går de troget dit trots att de har svårt att hänga med i det nya språket. Med stora ögon tittar de på texten som projektorn fram-bringar på väggen när det är dags för kollektsång:
”Många har det inte bra på vår runda jord, fryser, svälter, saknar hem, det vill inte Gud. Vi kan dela, dela, dela du och jag, dela av vårt överflöd med den som saknar hus och hem och inte har något dagligt bröd.”
Sången går snabbt och karenerna ser inte ut att hänga med nämnvärt. Det spelar förmodligen ingen roll. De behöver knappast någon påminnelse om att västerländsk lyx inte är en självklarhet. Den kunskapen har de i färskt minne.
”Många har det inte bra på vår runda jord, fryser, svälter, saknar hem, det vill inte Gud. Vi kan dela, dela, dela du och jag, dela av vårt överflöd med den som saknar hus och hem och inte har något dagligt bröd.”
Sången går snabbt och karenerna ser inte ut att hänga med nämnvärt. Det spelar förmodligen ingen roll. De behöver knappast någon påminnelse om att västerländsk lyx inte är en självklarhet. Den kunskapen har de i färskt minne.
Karenfolket i Burma
har länge strävat efter självständighet och varit förföljda minst lika länge, landets militärregering motarbetar med hårdhänt diktatur allt den upplever som uppstudsighet. Inbördeskrig är en ständig verklighet.
1995 flydde makarna Hae Day och Eh Moo från oroligheterna. De fick en fristad på andra sidan gränsen, i ett thailändskt flyktingläger. Det skulle komma att bli deras hem i elva långa år. Att ge sig av därifrån var inte tänkbart, inte ens för en dag. Militären bevakade och om den som försökte lämna på eget bevåg tillfångatogs och skickades tillbaka till Burma.
I en bambuhydda på stolpar, cirka fem kvadratmeter stor, bodde de och med åren även de fyra barnen. Förhållandena var oerhört spartanska. Några pengar fanns inte, de odlade lite grönsaker och fick en månadsranson ris av hjälporganisationen i området. Läkare utan gränser hjälpte till med viss vård.
- Vi hade ingen el, inget vatten, ingen toalett, berättar Eh Moo på knagglig engelska med ett och annat svenskt ord insprängt.
Till slut kom beskedet från FN att förändring var på väg. Sverige, ett land de aldrig hört talas om eller hade en aning om vart det låg, skulle bli deras nya hem. In i bilar, upp i flygplan. Den typen av transporter var något helt nytt för dem, omtumlande är bara förnamnet. Och inte nog med det, det nya hemlandet gjorde att ögonbrynen for upp i pannan. Matbutiker hade de aldrig sett tidigare, inte heller en tvättmaskin. En av familjerna satt med sina barn på golvet under hela tvättprogrammet första gången och bara gapade. Och det var inte helt enkelt att gå från bambuhyddans få kvadratmeter till fyra rum och kök i ett tegelhus heller. Inledningsvis sov Hae Day, Eh Moo och de fyra barnen i ett enda rum, så som de är vana vid. Efter hand har föräldrarna landat i tanken att barnen är säkra även om de inte ligger alldeles intill dem.
- Här behöver vi inte vara rädda för något, vi kan till och med gå ut som vi vill utan att vara oroliga. Det är väldigt annorlunda i Sverige, men vi gillar det mycket, berättar de.
1995 flydde makarna Hae Day och Eh Moo från oroligheterna. De fick en fristad på andra sidan gränsen, i ett thailändskt flyktingläger. Det skulle komma att bli deras hem i elva långa år. Att ge sig av därifrån var inte tänkbart, inte ens för en dag. Militären bevakade och om den som försökte lämna på eget bevåg tillfångatogs och skickades tillbaka till Burma.
I en bambuhydda på stolpar, cirka fem kvadratmeter stor, bodde de och med åren även de fyra barnen. Förhållandena var oerhört spartanska. Några pengar fanns inte, de odlade lite grönsaker och fick en månadsranson ris av hjälporganisationen i området. Läkare utan gränser hjälpte till med viss vård.
- Vi hade ingen el, inget vatten, ingen toalett, berättar Eh Moo på knagglig engelska med ett och annat svenskt ord insprängt.
Till slut kom beskedet från FN att förändring var på väg. Sverige, ett land de aldrig hört talas om eller hade en aning om vart det låg, skulle bli deras nya hem. In i bilar, upp i flygplan. Den typen av transporter var något helt nytt för dem, omtumlande är bara förnamnet. Och inte nog med det, det nya hemlandet gjorde att ögonbrynen for upp i pannan. Matbutiker hade de aldrig sett tidigare, inte heller en tvättmaskin. En av familjerna satt med sina barn på golvet under hela tvättprogrammet första gången och bara gapade. Och det var inte helt enkelt att gå från bambuhyddans få kvadratmeter till fyra rum och kök i ett tegelhus heller. Inledningsvis sov Hae Day, Eh Moo och de fyra barnen i ett enda rum, så som de är vana vid. Efter hand har föräldrarna landat i tanken att barnen är säkra även om de inte ligger alldeles intill dem.
- Här behöver vi inte vara rädda för något, vi kan till och med gå ut som vi vill utan att vara oroliga. Det är väldigt annorlunda i Sverige, men vi gillar det mycket, berättar de.
Till hjälp att acklimatisera
sig i Pålsboda har karenerna framförallt haft Ingrid Grahn. Dels utifrån hennes medlemskap i pingstförsamlingen, men framförallt utifrån hennes yrke som flyktingvägledare i Hallsbergs kommun.
- Jag har hjälpt dem med registreringar, visat vart man går om man blir sjuk, tagit med dem och handlat och allt sånt. I höstas såg jag ut som en ankmamma när de gick i ett långt led efter mig här i samhället, berättar hon och skrattar.
Dessutom har hon inrättat en samling i pingstkyrkan på fredagskvällarna som syftar till att ge information samt gå igenom och förklara innebörden i alla papper de får under veckans gång från exempelvis skolan.
- Jag har hjälpt dem med registreringar, visat vart man går om man blir sjuk, tagit med dem och handlat och allt sånt. I höstas såg jag ut som en ankmamma när de gick i ett långt led efter mig här i samhället, berättar hon och skrattar.
Dessutom har hon inrättat en samling i pingstkyrkan på fredagskvällarna som syftar till att ge information samt gå igenom och förklara innebörden i alla papper de får under veckans gång från exempelvis skolan.
Och allt fler
församlingsmedlemmar hittar också till fredagssamlingen, för att skänka saker till de nya vännerna eller för att bara umgås. Fler och fler vänskapsband knyts och sammanflätningen mellan svenskar och karener blir allt tydligare.
- De sitter visserligen fortfarande gärna tillsammans på gudstjänsterna, men på fikat efteråt blir det mer och mer blandat med karener och svenskar, säger Ingrid Grahn. Maken Stefan fyller i:
- Att många i församlingen är lite försiktiga beror på språkförbistringen. De ber mig eller Ingrid att hälsa dem något eller så. Men vi brukar säga att de ska försöka själva. Rut Larsson, en våra pensionärer, har gjort det från första början utan att kunna ett ord engelska. Med hjälp av kroppsspråk och envishet går det om man bara vill, säger Stefan som numera är en så självklar del av karenernas liv att barnen kallar honom för morfar.
Karenerna och svenskarna har alltså en bit kvar innan man kan tala om egentlig enhet dememellan, men förutsättningarna är bästa tänkbara.
För det första kan man konstatera att karenerna drar sitt strå till stacken genom att inte anordna egna gudstjänster. Det är annars inte helt ovanligt när en så här pass stor grupp flyttar in från ett annat land vilket naturligtvis är förståeligt: i en tid av maximal förändring kan det vara skönt att få hålla fast i lite egna traditioner.
Men faran är att man aldrig blir en riktigt integrerad del i sitt nya sammanhang, att man alltid hamnar lite på sin kant. Så trots att de hitintills oftast sitter för sig själva på gudstjänsterna så är de i alla fall med, söndag efter söndag.
- De sitter visserligen fortfarande gärna tillsammans på gudstjänsterna, men på fikat efteråt blir det mer och mer blandat med karener och svenskar, säger Ingrid Grahn. Maken Stefan fyller i:
- Att många i församlingen är lite försiktiga beror på språkförbistringen. De ber mig eller Ingrid att hälsa dem något eller så. Men vi brukar säga att de ska försöka själva. Rut Larsson, en våra pensionärer, har gjort det från första början utan att kunna ett ord engelska. Med hjälp av kroppsspråk och envishet går det om man bara vill, säger Stefan som numera är en så självklar del av karenernas liv att barnen kallar honom för morfar.
Karenerna och svenskarna har alltså en bit kvar innan man kan tala om egentlig enhet dememellan, men förutsättningarna är bästa tänkbara.
För det första kan man konstatera att karenerna drar sitt strå till stacken genom att inte anordna egna gudstjänster. Det är annars inte helt ovanligt när en så här pass stor grupp flyttar in från ett annat land vilket naturligtvis är förståeligt: i en tid av maximal förändring kan det vara skönt att få hålla fast i lite egna traditioner.
Men faran är att man aldrig blir en riktigt integrerad del i sitt nya sammanhang, att man alltid hamnar lite på sin kant. Så trots att de hitintills oftast sitter för sig själva på gudstjänsterna så är de i alla fall med, söndag efter söndag.
Andra sidan av myntet
är att karenernas medverkan kommer att medföra förändringar i ordinarie verksamhet, i längden är det oundvikligt. Man skulle kunna tänka sig att det finns viss bävan för det bland dem som har var med länge i Pålsboda pingstförsamling. Om sådana röster finns är de tysta när Petrus är på besök. ”Spännande”, ”roligt” och ”utmanande” är ord som hörs för att beskriva känslorna kring förändringen. Allra tydligast uttrycker medlemmen Stanley Henriksson det hela:
- Det här har livat upp hela församlingen. Det har liksom stått still på ett antal personer under många år och nu har det plötsligt kommit så många nya, det är ju…ja, vad blir det, 30-40 procents ökning. Det är klart att det blir annorlunda nu, men det kan väl vara underbart? Det är så lätt att bara fortsätta i traditionella gamla banor, säger han.
Och även om gudstjänsterna - i alla fall av denna söndag att döma - fortfarande är väldigt svenska i sin utformning så har karenerna börjat ta plats även vid sidan om det rent visuella (deras färgglada högtidskläder tillför helt klart en ny dimension). Allra mest märks det i sång-och musiklivet. När barnkören kliver upp på estraden så sjungs den svenska versionen av ”Detta är dagen som Herren gjort” fint och beskedligt, men när de övergår till karen så lyfter taket. Det är ingen engångsföreteelse enligt Stig Bengtsson.
- De överröstar oss hela tiden när de sjunger, även om de bara är fem-sex vuxna och vi är trettio svenskar så har vi inte en chans, säger han och skrattar.
Ständigt upptäcks sånger som är gemensamma i de båda traditionerna,16 stycken hittills, så nu har församlingen en stor repertoar av växelsång. Varannan vers på svenska, varannan på karen.
Så kanske är det faktiskt möjligt att gradvis förenas att djupare, trots att så oerhört mycket skiljer. Språk, kultur, tradition, kläder, matvanor och egentligen allt annat tänkbart är olika.
Men Gud är densamme.
- Det här har livat upp hela församlingen. Det har liksom stått still på ett antal personer under många år och nu har det plötsligt kommit så många nya, det är ju…ja, vad blir det, 30-40 procents ökning. Det är klart att det blir annorlunda nu, men det kan väl vara underbart? Det är så lätt att bara fortsätta i traditionella gamla banor, säger han.
Och även om gudstjänsterna - i alla fall av denna söndag att döma - fortfarande är väldigt svenska i sin utformning så har karenerna börjat ta plats även vid sidan om det rent visuella (deras färgglada högtidskläder tillför helt klart en ny dimension). Allra mest märks det i sång-och musiklivet. När barnkören kliver upp på estraden så sjungs den svenska versionen av ”Detta är dagen som Herren gjort” fint och beskedligt, men när de övergår till karen så lyfter taket. Det är ingen engångsföreteelse enligt Stig Bengtsson.
- De överröstar oss hela tiden när de sjunger, även om de bara är fem-sex vuxna och vi är trettio svenskar så har vi inte en chans, säger han och skrattar.
Ständigt upptäcks sånger som är gemensamma i de båda traditionerna,16 stycken hittills, så nu har församlingen en stor repertoar av växelsång. Varannan vers på svenska, varannan på karen.
Så kanske är det faktiskt möjligt att gradvis förenas att djupare, trots att så oerhört mycket skiljer. Språk, kultur, tradition, kläder, matvanor och egentligen allt annat tänkbart är olika.
Men Gud är densamme.
Avslutningsvis fattar alla
besökare i denna guds-tjänst varandras händer och sjunger Margareta Melins klassiska sång, någon förändrad: ”Vi ställer oss i ringen och tar varann i hand, vi är en massa syskon som bryr sig om varann. Och Gud är allas pappa och jorden är vårt bo, och vi är vän med alla på jorden må ni tro”.
Olika barn kan leka bra när de har samma far.
Olika barn kan leka bra när de har samma far.
Fakta:
Karener
Ett minoritetsfolk i Burma som utgör 7 procent av befolkningen.
Totalt finns cirka 4 miljoner karener.
Många har under militärdiktaturen drivits på flykt särskilt till grannlandet Thailand där cirka 320 000 karener bor i flyktingläger..
30 procent av alla karener är kristna, främst baptister.
25 kommuner i Sverige har tagit emot kvotflyktingar.
