Bilagor
"På ett sätt är alla en del av naturen"
Havet, skogarna, bergen, blommorna... har alla lärt Ylva Eggehorn något.
- Det finns något oerhört vilsamt i naturens rytm. Det blir vår, även om jag inte känner vårkänslor. Är jag deprimerad och utbränd - tulpanerna slår ut ändå.
- Just nu är bästa tiden, säger hon och vänder ansiktet mot solen och värmen.
Vi sitter utanför Hannagården, ett gammalt missionskapell utanför Sorunda som författarinnan Ylva Eggehorn och maken Georg köpte på 70-talet för att kunna ta emot människor som behövde gråta ut och sova klart. Där har Gud mött människor mellan hundkex och syrener.
Ylva beskriver naturen som en bundsförvant. Ända sedan barnsben har hon upplevt naturen personligt, där möter hon sig själv och Gud.
- Jag tror på en gud som är närvarande i sin skapelse. Jesus säger: Inte en sparv faller till marken utan min far. Så står det i grundtexten. Gud vill inte att sparvar ska falla - men han är med i allt! Och i Romarbrevet 8, som är skapelsens fribrev, står det att hela skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras.
- På ett sätt är vi alla en del av den naturen, Gud skapade oss ju med kroppar. Vi står utanför på det sättet att vi kan reflektera men vi hör ändå ihop med övriga skapelsen.
Mest älskar hon havet. Det är något med att komma till det yttersta, att stå där något stort öppnar sig. Det stora blå går som en röd tråd genom hennes liv. Hennes första diktsamling (som gavs ut när hon var 13 år) hette "Havsbarn" och förra året kom boken "Det levande havet" (Gullers förlag) tillsammans med fotografen Bengt af Geijerstam.
Vid havet korrigerar hon sin världsbild. Där är inte människan i centrum - en befrielse i en tid som mest präglas av självupptagenhet. Av mångfalden har hon lärt sig att alla duger. Alla växter ser olika ut - en frihet när skammen och perfektionismen sätter normen.
- I en kultur som koncentrerar sig på vad människan presterar ger det ett skönt perspektiv att klipporna funnits långt innan vi fanns.
- Och träden som står still, har djupa rötter och ändå grenar ut sig - det är en bra modell för ett liv.
Hon har också brukat jorden och sett hur den ger liv, drivit biodling, grävt upp potatis och fått smuts under naglarna.
- Det är underbart att få vara med och se det växa. Det var otroligt roligt, men nu är det över, säger hon och låter nöjd med det.
Hon har blivit allt duktigare på att njuta - och då helst av sol och värme. När hon var ung och melankolisk var november favoritmånad. Novembermörkret stämde bra överens med hennes främlingskap.
- Men sedan jag tog emot Jesus kärlek har jag gått från novembers dimma och blues till att kunna ta emot sommarens ljus - och det är så skönt. Jag har blivit mer människa och landat. Också i det som är ofullkomligt.
- Nu kan jag också njuta en stund i min förfallna trädgård.
