Bilagor
Själavårdaren: Våga prata – även när det inte är kris
Finns det en ”god ångest”? Ja, säger pastorn och själavårdaren Inga-Märtha Isacson. Och vi kan behöva få hjälp att känna igen den för att den ska bli ett gott verktyg i vår utveckling.
”Syndanöd” sa man ofta
förr när en människa kom till insikt om sin existentiella skuld inför Gud. I dag hör man sällan det begreppet. Är det bara ordet som har försvunnit?
- Numera handlar det sällan om syndanöd när man söker upp en själavårdare, även om man kan ha skuldkänslor, utan oftare om huruvida någon ser mig och älskar mig.
Det säger Inga-Märtha Isacson, pastor i Norrköping med bred erfarenhet av själavård.
- Numera handlar det sällan om syndanöd när man söker upp en själavårdare, även om man kan ha skuldkänslor, utan oftare om huruvida någon ser mig och älskar mig.
Det säger Inga-Märtha Isacson, pastor i Norrköping med bred erfarenhet av själavård.
Hon menar att
det som kallas syndanöd ofta kommer när man levt med Gud en tid och brottats med att följa honom. Det första mötet med Gud kan liknas vid den stora förälskelsen, men så småningom ser man Bibelns alla krav - på att vittna, att sälja allt och så vidare. Då blir man ofta kritisk mot andra kristna som ”inget gör”. Men håller man fast vid Gud inser man sin egen oförmåga att klara av att vara en god kristen. Detta är Andens verk i den kristnes liv, en väg till att förstå sitt behov av nåd.
Men även
sedan man upplevt nåden kan Gud föra en in i natten. Det beror inte alltid på yttre omständigheter och det är något annat än depression. Bibeln kan då vara en stängd bok och Gud känns långt borta. Andliga vägledare talar om ”själens dunkla natt”. Det kan vara mycket smärtsamt, men sådana erfarenheter leder ofta till en djupare förtröstan på Gud.
Inga-Märtha Isacson menar att man inte kan börja på samma ställe i förkunnelsen nu som på folkväckelsens tid, när det fanns en bild av Gud som också gjorde att man fruktade honom.
- I dag har vi gått från skuldkultur - jag har gjort fel, till en skamkultur - jag är fel, säger hon.
Inga-Märtha Isacson menar att man inte kan börja på samma ställe i förkunnelsen nu som på folkväckelsens tid, när det fanns en bild av Gud som också gjorde att man fruktade honom.
- I dag har vi gått från skuldkultur - jag har gjort fel, till en skamkultur - jag är fel, säger hon.
Men hon stryker
under att det finns en sund nöd över vår otillräcklighet som bara kan utplånas genom ett möte med nåden, att perioder av nöd är oundvikliga i vandringen med Gud, om vi menar allvar. Hon tror på det enskilda samtalet, men också på samtalet i små grupper, i de här situationerna, och beklagar också att den andliga vägledningen och bikten tappats bort i stora delar av kristenheten.
- Vi måste tala med någon om vår längtan efter att komma närmare Gud om den ska få ett svar, och det samtalet ska inte bara föras när man är i kris.
Inga-Märtha Isacson tror att vi allt för ofta lever i en förnekelsens kultur där vi hellre försvarar våra synder än ber om förlåtelse för dem, och att detta står i vägen för en sund livsförvandling.
- Vi måste tala med någon om vår längtan efter att komma närmare Gud om den ska få ett svar, och det samtalet ska inte bara föras när man är i kris.
Inga-Märtha Isacson tror att vi allt för ofta lever i en förnekelsens kultur där vi hellre försvarar våra synder än ber om förlåtelse för dem, och att detta står i vägen för en sund livsförvandling.
Håkan Arenius skriver bokrecensioner i Dagen. Han har tidigare arbetat som ledarskribent och redaktör.
