Bilagor
Tillbaka till framtiden
Tjugo personer tog ett drastiskt beslut att lägga ner församlingen efter hundra år. Men det blev inte så. I stället har en ny vision fått den att blomstra och ovana att komma till kyrkan.
Skåne är märkligt,
inte minst när det gäller vintern. Lagom till årets sportlov lamslogs all kommunikation på grund av fykande snö. Varken tåg, bussar eller bilar fungerade, och massor av människor tvingades stanna hemma från jobbet. En rå, vinande vind gör att det kändes iskallt trots att temperaturen bara var strax under noll. Och plötsligt kom den värmande solen och livet spirar för fullt.
EFS-kapellet i Lund har upplevt en andlig motsvarighet. År 2000 beslutade EFS-föreningen (Evangeliska Foster-landsstiftelsen) att lägga ned verksamheten. Efter mer än hundra år hade medlemsantalet krympt, och det kändes inte meningsfullt att fortsätta. Ett 20-tal aktiva bestämde sig för den drastiska åtgärden. Den enda framkomliga vägen var att dö - för att om möjligt få leva.
- Det var en märklig känsla, men mitt under det tunga kände vi oss ändå burna. Vi kände vår oförmåga, men också att vårt drastiska beslut att lägga församlingen i malpåse skulle kunna leda till något nytt, även om vi inte visste hur, säger Anders Gudmundsson, som då var ordförande i den gamla missionsföreningen.
I dag känner han och många andra en stor glädje. EFS-kapellet har förvandlats och blivit en levande församling med en bärande vision: Vi finns till för dem som är ovana att gå i kyrkan och vill att de ska upptäcka livet med Jesus.
Det är en ung församling som samlas till guds-tjänst. Medelåldern är under 30 år. Alla hejar som om de kände igen mig där jag står och väntar i entrén på att klockan ska bli fyra. En ung tjej vid dörren hälsar välkommen. Ett programblad anger att dagens tema är ”Jesus möter en leprasjuk” och jag får dessutom en inbjudan till en Alphakurs och ”en möjlighet att utforska meningen med livet”. Ett musikteam startar gudstjänsten med att sjunga på engelska, och eftersom jag inte är så bra på främmande språk har jag lite svårt att hänga med vad sången handlar om. Rubriken är i alla fall ”Living for the city”, och jag anar att det inte handlar om Lund.
EFS-kapellet i Lund har upplevt en andlig motsvarighet. År 2000 beslutade EFS-föreningen (Evangeliska Foster-landsstiftelsen) att lägga ned verksamheten. Efter mer än hundra år hade medlemsantalet krympt, och det kändes inte meningsfullt att fortsätta. Ett 20-tal aktiva bestämde sig för den drastiska åtgärden. Den enda framkomliga vägen var att dö - för att om möjligt få leva.
- Det var en märklig känsla, men mitt under det tunga kände vi oss ändå burna. Vi kände vår oförmåga, men också att vårt drastiska beslut att lägga församlingen i malpåse skulle kunna leda till något nytt, även om vi inte visste hur, säger Anders Gudmundsson, som då var ordförande i den gamla missionsföreningen.
I dag känner han och många andra en stor glädje. EFS-kapellet har förvandlats och blivit en levande församling med en bärande vision: Vi finns till för dem som är ovana att gå i kyrkan och vill att de ska upptäcka livet med Jesus.
Det är en ung församling som samlas till guds-tjänst. Medelåldern är under 30 år. Alla hejar som om de kände igen mig där jag står och väntar i entrén på att klockan ska bli fyra. En ung tjej vid dörren hälsar välkommen. Ett programblad anger att dagens tema är ”Jesus möter en leprasjuk” och jag får dessutom en inbjudan till en Alphakurs och ”en möjlighet att utforska meningen med livet”. Ett musikteam startar gudstjänsten med att sjunga på engelska, och eftersom jag inte är så bra på främmande språk har jag lite svårt att hänga med vad sången handlar om. Rubriken är i alla fall ”Living for the city”, och jag anar att det inte handlar om Lund.
EFS-kapellets 150 sittplatser
är nästan alla fyllda, vi är nog ungefär 130 gudstjänstbesökare.
Av dem som finns på plats är det uppskattningsvis 50 som inte tillhör EFS-föreningen. För-modligen är ett tiotal av dem med i kyrkan för allra första gången, kanske på inbjudan av en god vän, kanske har de hittat dit med hjälp av hemsidan.
Efter ytterligare en sång blir det ett kort drama. De agerande säger ingenting, utom en kvinna som gör entré genom en dörr vid estraden och verkar skygg när hon ser allt folk. Sakta går hon mot de andra deltagarna som sitter tysta som svenska bussresenärer. De reagerar då de upprepade gånger hör kvinnans enda ord: ”Oren”. Då skyndar de undan. Alla utom en. Han går i stället fram och rör vid kvinnan utan att säga något. Men hans beröring ser ut att ha effekt. Kvinnan verkar inte längre så skygg och dramat är slut.
Av dem som finns på plats är det uppskattningsvis 50 som inte tillhör EFS-föreningen. För-modligen är ett tiotal av dem med i kyrkan för allra första gången, kanske på inbjudan av en god vän, kanske har de hittat dit med hjälp av hemsidan.
Efter ytterligare en sång blir det ett kort drama. De agerande säger ingenting, utom en kvinna som gör entré genom en dörr vid estraden och verkar skygg när hon ser allt folk. Sakta går hon mot de andra deltagarna som sitter tysta som svenska bussresenärer. De reagerar då de upprepade gånger hör kvinnans enda ord: ”Oren”. Då skyndar de undan. Alla utom en. Han går i stället fram och rör vid kvinnan utan att säga något. Men hans beröring ser ut att ha effekt. Kvinnan verkar inte längre så skygg och dramat är slut.
Då är det är dags
för Pernilla Sjöstedt att inta scenen. Hon presenterar sig som mammaledig psykolog, gift med församlingens präst, Anders och mamma till Lukas, tre månader. Hon talar om den bibeltext som dramat illustrerade. Hur Jesus inte bara snuddade vid den leprasjuke utan gav honom en ordentlig beröring, och hur den man som var full av lepra omedelbart blev frisk. Pernilla ger en hel del fakta om lepra, både från nutiden och från Bibeln och att man då trodde att en beröring var detsamma som att bli nedsmittad av den fruktade sjukdomen. Enkelt och pedagogiskt får hon oss att förstå att det inte var det svåra fysiska lidandet som var det värsta, utan sjukdomens sociala och psykiska konsekvenser.
- Den leprasjuke var utslängd från samhället, förlorade sitt rykte, sin familj, sitt arbete, allt. Även i dag är de sociala problemen stora. Moder Teresa talade om ”sjukdomen att inte vara önskad”. Jesus kunde ha helat honom på avstånd, men gjorde det ingen annan gjorde; han rörde vid honom.
Predikan får oss att tänka efter. Kanske finns det också i dag människor som känner sig oönskade? Människor som aldrig upplever en beröring, en kram? Vad Jesus säger till oss genom denna text är att han bryr sig. Gud är en kärleksfull Far som älskar oss människor, betonar hon.
- Den leprasjuke var utslängd från samhället, förlorade sitt rykte, sin familj, sitt arbete, allt. Även i dag är de sociala problemen stora. Moder Teresa talade om ”sjukdomen att inte vara önskad”. Jesus kunde ha helat honom på avstånd, men gjorde det ingen annan gjorde; han rörde vid honom.
Predikan får oss att tänka efter. Kanske finns det också i dag människor som känner sig oönskade? Människor som aldrig upplever en beröring, en kram? Vad Jesus säger till oss genom denna text är att han bryr sig. Gud är en kärleksfull Far som älskar oss människor, betonar hon.
Efter den drygt
timslånga gudstjänsten förvand-las lokalen snabbt till en gemenskap kring fikaborden.
- Ingenting går upp mot att sitta på gudstjänst tillsammans med sina kamrater som är ovana med kyrkan och sen fika efteråt, säger Anders Sjöstedt, församlingens präst och gift med dagens predikant.
Tillsammans med Björn Svensäter, som liksom Anders är anställd predikant i församlingen, och ett par andra medlemmar blev han och Pernilla 2001 invalda i styrelsen för den lilla förening som året dessförinnan beslutat att lägga ned sin verksamhet. Mellan de två årsmötena som stadgarna krävde för att verkställa beslutet fick de tid för att be, samtala och förbereda sig inför framtiden.
- Det var en viktig tid. Egentligen hade vi behövt mer tid. Vi hade femtioelva olika tankar hur vi skulle göra. Men det viktigaste kan sammanfattas i att vi ville hjälpa kyrk-ovana människor till ett liv med Jesus, och det har vi hållit fast vid.
Det handlar om en vision som vuxit fram utifrån egna, delvis smärtsamma erfarenheter grundade på det faktum att varken han eller hans fru Pernilla har vuxit upp i ett kristet hem.
- Jag kom till tro när jag var 17. En kompis inbjöd mig till sportlovsläger, och där avgjorde jag mig. Jag förstod inte mycket, men insåg att Gud älskade mig och ville ha med mig att göra trots alla mina fel.
Anders ville så gärna att hans föräldrar också skulle förstå att Gud var bra och brydde sig om dem. Som den evangelist han är lyckades han få med sig både dem och sina handbollskompisar på gudstjänst, och tänkte att det skulle få dem att upptäcka vem Gud är.
- Till min stora besvikelse var gudstjänsterna inte ett dugg anpassade till dem som var ovana vid kyrkan. Mina föräldrar kunde inte alls ta till sig vad predikanten sa, och det verkade som ingen i kyrkan brydde sig. De verkade ha nog med sig själva.
- Ingenting går upp mot att sitta på gudstjänst tillsammans med sina kamrater som är ovana med kyrkan och sen fika efteråt, säger Anders Sjöstedt, församlingens präst och gift med dagens predikant.
Tillsammans med Björn Svensäter, som liksom Anders är anställd predikant i församlingen, och ett par andra medlemmar blev han och Pernilla 2001 invalda i styrelsen för den lilla förening som året dessförinnan beslutat att lägga ned sin verksamhet. Mellan de två årsmötena som stadgarna krävde för att verkställa beslutet fick de tid för att be, samtala och förbereda sig inför framtiden.
- Det var en viktig tid. Egentligen hade vi behövt mer tid. Vi hade femtioelva olika tankar hur vi skulle göra. Men det viktigaste kan sammanfattas i att vi ville hjälpa kyrk-ovana människor till ett liv med Jesus, och det har vi hållit fast vid.
Det handlar om en vision som vuxit fram utifrån egna, delvis smärtsamma erfarenheter grundade på det faktum att varken han eller hans fru Pernilla har vuxit upp i ett kristet hem.
- Jag kom till tro när jag var 17. En kompis inbjöd mig till sportlovsläger, och där avgjorde jag mig. Jag förstod inte mycket, men insåg att Gud älskade mig och ville ha med mig att göra trots alla mina fel.
Anders ville så gärna att hans föräldrar också skulle förstå att Gud var bra och brydde sig om dem. Som den evangelist han är lyckades han få med sig både dem och sina handbollskompisar på gudstjänst, och tänkte att det skulle få dem att upptäcka vem Gud är.
- Till min stora besvikelse var gudstjänsterna inte ett dugg anpassade till dem som var ovana vid kyrkan. Mina föräldrar kunde inte alls ta till sig vad predikanten sa, och det verkade som ingen i kyrkan brydde sig. De verkade ha nog med sig själva.
För Anders blev det
en jobbig tid. Han levde i två världar, en i kyrkan och på ungdomssamlingarna och en hemma och bland handbollskompisarna. Det jobbigaste var att kyrkan inte var för alla, att hans nära och kära inte fick en chans att förstå att Gud brydde sig om dem.
Men så hörde han en gång en predikant i en annan stad som pratade om den församling som beskrivs i Apostlagärningarna. Att den präglades av Jesu kärlek och att man samlades ofta, och även levde ut sin tro i vardagen och var omtyckta av folket. Då föddes drömmen om att få vara med och bygga en kyrka som fanns till för vanliga människor. I den vevan träffade han Pernilla. Det visade sig att hon hade samma dröm. Och det är den drömmen som de nu försöker förverkliga.
Men så hörde han en gång en predikant i en annan stad som pratade om den församling som beskrivs i Apostlagärningarna. Att den präglades av Jesu kärlek och att man samlades ofta, och även levde ut sin tro i vardagen och var omtyckta av folket. Då föddes drömmen om att få vara med och bygga en kyrka som fanns till för vanliga människor. I den vevan träffade han Pernilla. Det visade sig att hon hade samma dröm. Och det är den drömmen som de nu försöker förverkliga.
Alltsedan den första
advent 2001 då EFS-kapellet i Lund drog igång verksamheten på nytt har de tillsammans med sina vänner sökt praktisera detta att i vardagen bygga relationer med människor, att be för dem och sedan bjuda med dem till kyrkan.
Det började med gudstjänster. Sen blev det hemgrupper. I dag finns 18 hemgrupper som träffas varannan vecka, och gudstjänsterna på söndagarna alternerar mellan klockan 11 och 16. Hela tiden har man stenhårt sökt hålla fast vid strategin, att det grundläggande är vardagen och goa, varma, mänskliga relationer och att det är viktigt att den som kommer med till kyrkan ska känna sig trygg, ha rätt att delta men också att vara anonym.
- Den utmaning vi känt och som vi alltid pratar med varandra om är att vi inte finns till för oss själva, säger Björn Svensäter.
Det började med gudstjänster. Sen blev det hemgrupper. I dag finns 18 hemgrupper som träffas varannan vecka, och gudstjänsterna på söndagarna alternerar mellan klockan 11 och 16. Hela tiden har man stenhårt sökt hålla fast vid strategin, att det grundläggande är vardagen och goa, varma, mänskliga relationer och att det är viktigt att den som kommer med till kyrkan ska känna sig trygg, ha rätt att delta men också att vara anonym.
- Den utmaning vi känt och som vi alltid pratar med varandra om är att vi inte finns till för oss själva, säger Björn Svensäter.
Han hade länge känt
en längtan att jobba socialt. Julen 2005 tyckte han att tiden var mogen att ta nästa steg. På själva julaftonens kväll inbjöd de till gemenskap i kyrkan, och det kom ett 35-tal. Under förra året hade de ”öppen kyrka” varje måndag, och i vår har man dessutom en liknande samling på torsdagarna.
- De som kommer är allt från doktorander till hemlösa. Vi äter tillsammans och umgås, och så avslutas alltsammans med en andakt för den som vill, säger Björn.
- De som kommer är allt från doktorander till hemlösa. Vi äter tillsammans och umgås, och så avslutas alltsammans med en andakt för den som vill, säger Björn.
I arbetet med Öppen kyrka
är omkring 15 personer engagerade. Förutom mat, själavård och ge-menskap engagerar de sig också i hembesök, sjukbesök och diverse andakter. I EFS-kapellet är för övrigt hela församlingen indelade i liknande team. Och det finns fler aktiva i teamen än det finns medlemmar i föreningen. Man hjälper helt enkelt till på områden man har fallenhet för, gudstjänstplanering, musik, ljud, projektorer, bild, film, drama, inredning, layout, programblad, Alpha- och Betakurser, diverse hantverks- och hus-hållsjobb, ungdomsverksamhet, bönesamlingar, hemgrupper eller administration.
På Öppen kyrka hamnar jag bredvid Kalle. Han har lätt för att kommunicera, och berättar att han kommer för att han behöver gemenskapen.
- Jag är inte religiös, men jag är andligt intresserad. I vår individualiserade tid kan man bli så ensam att man helt enkelt inte vet om man finns till.
Soppan, brödet, osten, korven och drickan som serveras gör att umgänget känns otvunget och naturligt. Av de trettio som är där verkar de flesta känna varandra och skratten blir många. Men allvaret finns också med. Som när Kalle på tal om konsumtions- och överflödssamhället, som vi lever i, travesterar Shakespeare och säger:
- Att vara eller att vara en vara - det är frågan.
Stefan Olsson återberättar i den avslutande andakten den bibliska berättelsen om Josef i Egypten och vi får en tänkvärd lärdom med oss hem:
Gud är så stor att han kan vända det svåra i våra liv, det onda, till något positivt.
På Öppen kyrka hamnar jag bredvid Kalle. Han har lätt för att kommunicera, och berättar att han kommer för att han behöver gemenskapen.
- Jag är inte religiös, men jag är andligt intresserad. I vår individualiserade tid kan man bli så ensam att man helt enkelt inte vet om man finns till.
Soppan, brödet, osten, korven och drickan som serveras gör att umgänget känns otvunget och naturligt. Av de trettio som är där verkar de flesta känna varandra och skratten blir många. Men allvaret finns också med. Som när Kalle på tal om konsumtions- och överflödssamhället, som vi lever i, travesterar Shakespeare och säger:
- Att vara eller att vara en vara - det är frågan.
Stefan Olsson återberättar i den avslutande andakten den bibliska berättelsen om Josef i Egypten och vi får en tänkvärd lärdom med oss hem:
Gud är så stor att han kan vända det svåra i våra liv, det onda, till något positivt.
