Bilagor

Vad har hänt med lillebror?

Deras liv blev så olika. Efter föräldrarnas skilsmässa bodde bröderna inte längre tillsammans. Storebror Pierre träffade visserligen Andreas men kände honom inte särskilt väl. Nu har lillebror, som inte ville gå i kyrkan, blivit predikant. Pierre bestämde sig för att ta reda på vad som hänt.

Publicerad Senast uppdaterad
Det hela var så
overkligt, men likväl stod han där i talarstolen och sa att det var kul att se oss alla, samtidigt som han fingrade lite nervöst på de svarta byxorna. Det var fullsatt i kyrksalen och hela vår familj hade vallfärdat för att lyssna och sedan gratulera den nyblivne tjugofemåringen.
Det var första gången jag såg honom i rollen som pastor och jag fick både gåshud och började grina av stolthet. Det var min lillebror som stod där framme och talade på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Andreas, som inte tyckte om att gå i kyrkan, som alltid varit så tystlåten och vars liv länge enbart kretsade kring cykling, hade blivit ungdoms-pastor. Och det tragiska var att jag inte visste hur det hade gått till. Man kan tycka att det är sånt syskon borde prata om.
Efter det där tillfället har frågorna legat och gnagt. Hur kommer det sig att han hamnade där han är i dag? Och varför har vi aldrig pratat om det? Varför pratar vi så sällan om djupare frågor? Är vi ovanliga, eller helt normala?
Ibland, när jag tillåter mig att stanna upp och reflektera, kan jag känna skuld över det. Jo, det låter dramatiskt, men jag hittar inget bättre ord. När jag bläddrar i mammas fotoalbum som täcker mina sista tonår slår det mig att jag sällan är med på bild. Visst, på födelsedagskalas och julaftnar. Men aldrig på semestrarna. I stället var jag alltid hemma med kompisarna i kyrkan. Alltid dessa kompisar som gick före allt annat. Kanske hade vår syskonrelation varit bättre om jag hängt med den där veckan till Dalarna. Kanske hade jag förstått hur ensam Andreas var under många år.
Så det är med en blandning av nyfikenhet och rädsla för vad som ska sägas som jag stämmer träff hemma hos Andreas för att försöka reda ut varför det blev som det blev.
Andreas föddes som
nummer tre i vår muntra syskonkvartett. Tio år efter mig själv, fyra år efter Marcus och fyra år före Jeanette. Jag vågar nog säga att vi var en ganska vanlig barnfamilj de första åren. Kedjehus, kombi, någon enstaka husvagnssemester men desto fler besök till historiska sevärdheter. Inget extraordinärt, men ändå vad som borde räknas som en lycklig barndom. Men när Andreas var tio slogs hans värld i spillror. Våra föräldrar bestämde sig för att gå skilda vägar. För min del var det inte speciellt överraskande. För Andreas var det annorlunda.
- Jag tog det väldigt hårt. Det kom som en chock. Jag minns allt som hände den dagen, säger han.
Vi sitter på var sin sida om soffbordet i hans vardagsrum. Han tystnar en kort stund. När han fortsätter håller han blicken fäst på något utanför fönstret.
- Jag och Marcus hade varit ute och när vi kom in satt mamma och pappa i köket. Jag hörde pappa säga ”ska vi ta det nu när alla är hemma?”. Då tänkte jag att antingen ska de ha ett barn till, eller så ska de skiljas. Han berättade att det var det sista och jag började gråta.
Den sommaren såldes huset
och det bar av åt olika håll. Vi bodde kvar i samma stad men Andreas och de andra flyttade med mamma och jag hängde med pappa. Det verkade självklart att det skulle vara så. Att bo på olika ställen gjorde det tyvärr än svårare att dela det vi bar inom oss. De tre blev en enhet, medan jag gled åt mitt håll. Till råga på allt stack jag iväg och jobbade på missionsbåt i Afrika. Och hade därför ingen koll på att Andreas började förändras. Från att tidigare ha varit en glad och pratsam kille, blev han allt mer inbunden.
Det känns märkligt
ledsamt att sitta här, så många år efteråt, och höra hur han fick det jobbigt i skolan. Att han började trycka ner andra för att hävda sig själv och att det blev tråkigt att gå i kyrkan. Både Marcus och jag spenderade större delen av vår fritid med kristna kompisar. Vi spelade musik i olika konstellationer och tog ganska stor plats genom diverse upptåg.
Så var inte Andreas. Han hade inte speciellt många kompisar i kyrkan, och eftersom han satsade på idrotten blev det naturligt att hans umgänges-krets utanför kyrkan växte. Kyrkobesöken blev allt glesare och när han började högstadiet förnekade han att han alls varit med i kyrkan. Han skämdes för det.
När Andreas var tolv
inträffade något livsavgörande i all sin enkelhet. Tack vare en kompis bror upptäckte han tjusningen med mountainbike. Förälskelsen var omedelbar och han slutade snart med såväl innebandy som fotboll och basket. Den individuella träningen lockade framför att svettas i kollektiv och snart blev cyklingen hans nya identitet.
Under högstadiet tränade han allt mer seriöst vilket resulterade i en imponerande kondition, men också att han tappade kontakten med kompisarna. Han berättar för mig att han levde i sin egen lilla värld. När de andra var ute och festade på helgerna satt Andreas och slet hårt på sadeln.
Det som hade börjat som en kul grej blev en livs-stil och blott femton år gammal tog han cyklarna och flyttade till Vansbro för att under de kommande tre åren läsa på ortens cykelgymnasium. Vid det laget hade våra kontakter kommit att bli högst sporadiska. Jag hade pluggat både utomlands och på annan ort i Sverige. När vi väl träffades tyckte jag att Andreas blev allt svårare att prata med. Man fick kämpa för att få ett vettigt svar från honom. Jag tolkade det som en blandning av tonårshumör och brist på energi efter all träning - om man cyklar ett träningspass på fjorton mil är det förståeligt om man inte har så mycket ork kvar till att vara trevlig. Jag förstår nu att det fanns mer bakom hans tystlåtenhet.
- Jag blev väldigt ensam och isolerad på grund cyklingen. Det var grymt skönt att träna för då kunde jag koppla bort allt annat, men när jag kom hem och satt ensam i lägenheten… det var väldigt jobbigt. Jag mådde verkligen skitdåligt psykiskt.
Men det fanns även
positiva tecken från Vansbro-tiden. Marcus hade en kompis i trakten som tog kontakt med Andreas och bjöd med honom till kyrkan. Även om jag aldrig frågade Andreas rakt ut om han hade kvar sin tro så förstod jag att han följde med till kyrkan ibland. Och att han tyckte att det var något positivt. Fast jag anade inte att det var en sådan vånda.
- Det blev en inre brottningskamp. Å ena sidan upplevde jag en sån stark gemenskap och kärlek från ungdomarna, men samtidigt vågade jag inte stå för att jag hade en tro inför mina cykelkompisar. Jag levde som i två världar på något sätt.
Han berättar att han dessutom hade mycket annat med sig i det mentala bagaget, inte minst upplevelserna från skilsmässan. I stället för att ta itu med alltsammans stängde han igen. I klassen fanns en kille som var kristen, och som vågade stå för sin tro. Kanske blev han en för stor påminnelse om vad Andreas en gång varit med om, för när gänget retade honom för hans tro var Andreas i allra högsta grad delaktig. Men i skymundan, när ingen annan var med, vågade Andreas börja berätta om sina egna funderingar.
Under sista året i Vansbro tröttnade han till slut på dubbellivet och började erkänna att han trots allt hade en tro. På en av ungdomssamlingarna bestämde han sig för att han ville bli frälst, och han försökte ta med sig den återfunna övertygelsen hem igen när de tre åren var över.
Men det var inte så lätt. Andreas gick till kyrkan emellanåt men han kom alltid tio minuter efter att mötet hade börjat och gick när det var på väg att rundas av. Allt för att slippa prata med folk.
Cyklingen kom att ta
allt mer tid och energi. Dessutom gav träningen resultat. Första året som junior kom Andreas åtta på SM och han gick in som tia på Gruvloppet, ett långlopp för mountainbike. Han toktränade 20-25 timmar i veckan samtidigt som han jobbade halvtid och lyckades landa ett sponsorkontrakt med ett känt cykelstall. Målet var att året därpå ta steget upp bland de bästa.
Då pajade knäna. Vinterträningen gick åt skogen. Han tryckte in sig på tjugonde plats på den åtta mil långa Bockstensturen, och på cuptävlingen i Härnösand senare samma år var det riktigt nära en medalj.
- Jag låg på fjärde plats och såg killen som låg trea. Det var ett helt varv kvar och jag kände mig jättepigg, när det sa psssch. Jag cyklade sista varvet, typ elva eller tolv kilometer, på fälgen. Jag vägrade ge upp. Hade jag åkt hundratjugo mil för att tävla så tänkte jag gå i mål också. Men det var inte så bra för knäet.
Andreas blev tvungen
på nytt vila från träningen. Han förlorade sponsorkontraktet och kom aldrig igen på allvar. Även om han gjorde två säsonger till, och lyckades blanda fina resultat med mindre bra så låg han långt efter de främsta. Samtidigt bultade ensamheten och den inre oron allt starkare. När han till sist fick svårt att få ihop pengar till att åka på tävlingar bestämde han sig för att lägga av. Tvärt. Tjugoett år gammal. Han fortsatte inte ens att cykla för skojs skull.
Vi andra fattade ingenting. Andreas utan cykel var som Noa utan ark. Vad skulle hända nu? Han hade ju byggt hela sitt liv kring cyklingen. Nu satt han ensam i sin lägenhet utan att ens kunna ta till träningen för att döva smärtan inombords.
- Jag började jobba som en tok i stället, konstaterar han. Jag höll på så ganska länge, men till slut blev jag väldigt trött på hur jag levde. En helg när jag satt och kollade på någon fjantig dokusåpa bestämde jag mig för att slänga ut teven och datorn. Sen tog jag fram Bibeln och började läsa från Första Mosebok. Jag satt hela eftermiddagen och kvällen och läste kapitel efter kapitel. Och gav mitt liv fullt ut till Jesus. Det kändes direkt som att jag hade kommit hem på något sätt.
Andreas tog kontakt
med några av de gamla kompisarna från kyrkan och hängde med till deras cellgrupp. Men det gick inte så lätt som han hade tänkt sig. Alla år av ensamhet hade satt sina spår. Han säger att det blev påtagligt att han inte kunde umgås, fastän han ville. Samtidigt tycker han att han lite orättvist fick en identitet som ”den tystlåtne som aldrig sa något”. Egentligen fanns det mycket inuti som ville ut.
Så här i efterhand kan jag ångra att jag så sällan väntade ut honom när vi väl träffades. I stället för att prata på för att hålla samtalet vid liv borde jag ha lyssnat mer.
Jag förstod dock att han hade börjat hitta tillbaka till tron. Han började plötsligt läsa böcker om andliga frågor, och när jag hälsade på honom såg jag ofta en uppslagen Bibel. 2003 tog vi ett viktigt steg mot en djupare relation när vi fjällvandrade tillsammans. Bara vi två i en hel vecka. Mycket slit och flera goda samtal. Trots det kom det som en överraskning när han året därpå meddelade att han skulle gå bibel- och träningsskolan på Bjärka-Säby.
Nu förstår jag bättre.
- Dels ville jag lära mig mer om tron och bara ta ett år med Gud. Få möjlighet att testa de där sakerna som jag kände att jag ville prova, typ predika. Men det var lika mycket för att bryta ensamheten och komma in i en gemenskap. Det var därför jag ville gå på internat där man tvingas att leva med andra.
Under den tiden fick
Andreas själavård och hjälp att ta itu med allt som gnagde inombords. För första gången kunde han bearbeta skilsmässan på allvar och lämna den bakom sig. Dessutom växte förvissningen om att han trots allt ville arbeta i en församling. Via kontakter fick han tips om att Pingstkyrkan i Vaggeryd var på jakt efter ny ungdomspastor. Kunde inte det vara något?
Den sedvanliga processen med intervju, provpredikning och träff med ungdomarna inleddes. Under hela tiden var Andreas tveksam till om han verkligen skulle klara av jobbet. Han tyckte inte att han stämde in på den typiske bilden av en pratglad pastor.
- Samtidigt måste man våga, det har jag tagit med mig från cyklingen. Där jobbar man hela tiden på sina svagheter för att bli en bättre cyklist. Det var samma här. Jag visste om mina brister och var tvungen att ta itu med dem.
Andreas fick jobbet.
Och det är slående hur mycket han har förändrats under de två åren han varit i Vaggeryd. Det syns i ögonen och märks på hela utstrålningen. Han är mer tillfreds med sig själv. Vid ett av våra telefonsamtal - jodå, de sker betydligt oftare nuförtiden - under det första året funderade han på om han verkligen var på rätt plats. Å ena sidan kändes det bra, men samtidigt grubblade han över det det där med tystlåtenheten. Han har tvingats jobba med sig själv och fundera över sin ledarroll.
- Jag har aldrig haft behov av att vara i centrum, utan jag är nog mer den som lyssnar. Jag tror att det jag har fått kämpa med kan användas för att hjälpa andra. Jag har nog ganska lätt för att se ensamma människor och de som är lite utanför.
- Nu känns det bara bra, tillägger han. Jag kommer alltid tillbaka till samma fråga: Om jag inte gjorde det här, vad skulle jag annars göra? Det finns inget annat jag hellre vill syssla med.
Jag ser på honom
när han säger det, och det lyser i ögonen. Det mesta av det som behövdes sägas har blivit sagt. Och jag kan inte låta bli att tänka att jag varit med om något riktigt stort. Vad kan vara bättre än att på djupet dela livet med människor runt omkring sig?
Speciellt om det är ens egen bror.