Anders Arborelius: “Jag kan möta Gud när jag tittar på tv”

I Katolska kyrkan finns 1,2 miljarder medlemmar. I egenskap av kardinal är svensken Anders Arborelius en av kyrkans viktigaste män. Men hederstitlar och påvebesök i all ära – det är ändå vardagen som är viktig, menar han. En vardag som kan vara mördande tråkig – och samtidigt full av Guds nåd.

När jag nämner för vänner och bekanta att jag ska intervjua biskop Anders Arborelius reagerar alla likadant: Å han är så fin! Så ödmjuk och jordnära!

Samma intryck ger Anders Arborelius i intervjuer. När journalister förhör honom om kontroversiella frågor som kvinnliga präster, abort och pedofilskandaler inom Katolska kyrkan svarar han lugnt och metodiskt på sin lite sävliga skånska. Sedan 1998 är han biskop för Stockholms katolska stift och därmed Katolska kyrkans ansikte utåt.

– Som katolik vänjer man sig vid att vara i minoritet. De sista 500 åren har vi inte varit så populära i Sverige och vi har ofta fått hantera olika typer av svårigheter, säger Anders Arborelius när han nyvaccinerad tar emot på det katolska biskopsämbetet i Stockholm, mitt på trendsäkra Södermalm. Det nedre planet av huset hyrs av krogen “Gröne jägaren” – fotbollslaget Hammarbys supporterbar. När Anders Arborelius passerar händer det att någon ropar ett “Halleluja” eller vill få biskopens välsignelse.

– Det är intressant att svenskar verkar behöva berusning för att kunna tala om vissa saker. På tunnelbanan vill berusade ibland tala om Gud. En gång träffade jag en som sa “Jag är ateist” men innan vi skildes åt gav han mig Guds välsignelse. Ateismen verkade inte så djupt rotad trots allt, säger Anders Arborelius med ett litet skratt.

– Generellt verkar vi svenskar ha svårt att ta ställning och ändrar oss ofta. Flyktingpolitiken är ett bra exempel. Först var alla öppna, men nu vill ingen ta emot flyktingar längre. Det finns ingen fasthet i övertygelsen, man är ganska lättmanipulerad.

Men kyrkan står fast?

– Ja, det måste vi göra. Vi bygger ju på Jesus.

Tonen är mjuk, men orden utan kompromiss. Biskop Anders Arborelius verkar lyckas med konstycket att ha integritet utan att framstå som hård. Kanske kan det härledas till de 27 åren i karmeliterklostret i skånska Tågarp. Anders Arborelius steg in i klostret blott 22 år gammal, två år efter att han konverterat till Katolska kyrkan. Dagarna i klostret levdes i tystnad och bröderna talade enbart med varandra en timme om dagen. Det inåtriktade livet förberedde Anders Arborelius för det utåtriktade liv han lever nu. Och centrum är fortfarande detsamma: Att leva i Guds närhet.

– Från Guds sida är närvaron alltid kontinuerlig – ett ständigt erbjudande, en ständig kärlek, en ständig blick. Vårt uppdrag är att bli medvetna om det och möta Guds blick, säger han.

Biskop Anders Arborelius har nyss kommit ut med boken “Vardagsmystik” (Veritas) där han beskriver hur det kristna livet är mycket mer än bibelläsning och gudstjänstbesök. Första meningen i boken konstaterar krasst “Den grå vardagen fyller större delen av våra liv”, men sedan blir tonen mer entusiastisk: “Vår vardagstillvaro är inte så intetsägande som vi inbillar oss. Det är en fyndplats, en outtömlig gruva, som rymmer otaliga möjligheter att möta Dig, vår Gud, och leva i kärlekens dialog med Dig”.

– Jag vill hjälpa människor att upptäcka att det vanliga livet är ett liv i och med Kristus. Därför har jag anknutit till vardagliga ting.

Du skriver till exempel att du möter Gud när du tittar på Tv.

– Ja, det kanske inte är det första man tänker på, men vi tror ju att tv återspeglar verkligheten och då kan det också återspegla något av Gud. En lidande människa i en serie kan peka på den lidande Kristus. Tv kan också visa behovet av frälsning. Ingenting i vår värld är främmande för Gud. Även det som vi tycker strider mot Gud ropar på hans förlåtelse och barmhärtighet.

Vad kan hindra oss från att möta Gud i vardagen?

– I sig ingenting, men det beror ju på oss. Vi kan drunkna i den skapade verkligheten; naturen, sexualiteten och det materiella, men vi kan också se det som genomskinligt, som något som för oss närmare Gud.

Att söka och finna Gud i allt kan ta sig olika praktiska uttryck och biskopen betonar att det är en livslång resa – det finns ingen snabbkurs för att bli diplomerad vardagsmystiker. Själv lutar han sig mot en rad andliga vanor för att dagligen påminna sig om Guds närvaro.

– Varje morgon korstecknar jag mig och säger: “Jag ger min dag till dig”. Därefter följer samma rytm som i klostret: en tyst timmesbön, tidegärd och mässa.

– Under dagens lopp försöker jag knyta an till Gud på olika sätt. Om jag dricker ett glas vatten kan jag tänka på att Jesus är det levande vattnet. Sedan har jag symboler som påminner om Gud, säger Arborelius och blickar mot väggarna där det bland annat hänger religiös konst och ett stort krucifix.

Om kvällen tänker biskopen sedan igenom dagen som gått. Många problem har han inte kunnat lösa och får lägga i Herrens hand, berättar han.

– Ibland klagar jag inför Gud. När jag till exempel ser tragedin med alla som drunknar på Medelhavet kan jag bara ropa: Herre hjälp oss.

I de stunderna kan frågan om Guds närvaro bränna till. I “Vardagsmystik” skriver Anders Arborelius att vi lätt förväxlar Gudsnärvaro med känslan av Gudsnärvaro.

– En del kan fråga: Varför är inte Gud tydligare i mitt liv? Men det är där mystiken kommer in – Guds frånvaro är också ett slags tecken på hans närvaro. Vi upplever tystnad, frånvaro och främlingskap eftersom vi längtar efter honom.

I boken skriver du att det kristna livet är ganska tråkigt, vilket du också återkommit till i intervjuer. Varför är det viktigt för dig?

– Ingen kan undgå vardagslivet; det är inte alltid roligt på ett jobb, eller att vänta på bussen. På samma sätt är det inte alltid roligt att vara kristen – och det ska inte vara det. Kyrkan är ingen nöjesindustri. Visst kan man locka med underhållning, men ofta håller det inte i längden.

Anders Arborelius är inte enbart biskop. 2017 blev han – till sin stora förvåning – utsedd till kardinal av påve Franciskus. Nu får han några gånger om året besöka Rom. Sist var i februari i år då påven kallade till ett möte för interreligiös dialog.

Är du och påve Franciskus vänner?

– Jag säger inte att jag är vän med påven, men han är mycket vänlig och mycket intresserad av Sverige, framför allt av hur vi arbetar ekumeniskt och hur vi agerade i flyktingkrisen 2015. Det är alltid roligt att prata med påven. Och i och med att jag talar spanska också blir det lite mer personligt.

Biskop Anders Arborelius har i andra intervjuer berättat att hans första reaktion när påve Franciskus läste upp hans namn var en känsla av litenhet – han undrade hur han skulle klara av kardinaluppdraget. Nu har fyra år gått och han känner sig fortfarande ödmjuk. Men kardinaluppdraget är inte det han talar helst om. Hans främsta drivkraft är att hjälpa människor att upptäcka Gud i vardagen.

– Jag tror inte på någon allmän väckelse, det sekulära är så grundmurat, men det finns en större öppenhet för andliga frågor. Eftersom skapelsen är ett kontinuerligt skeende kan allt vi ser och hör bli tecken som påminner om Guds närvaro. Allt kan bli en mötesplats med Gud.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.