Äntligen har Peter en hel själ

Tillsammans med förläggaren Joel Sjöberg har Peter Ahlman tecknat ner berättelsen om sitt brokiga liv i boken “Vem kan laga en trasig själ?”. Nästa år är det 50 år sedan hans ögon för första gången skådade dagens ljus på Nacka BB. Men därute väntade mörker och en barndom ingen människa drömmer om.

– Jag växte upp under väldigt otrygga förhållanden. Det var droger, fester, inga regler. Jag var nio år första gången jag drack alkohol. Jag mådde väldigt dåligt och försökte hänga mig en gång när jag var sex år, säger Peter Ahlman och ser mig rakt i ögonen över cafébordet där vi dricker var sin latte med hans livs historia som enda tilltugg.

Den är svårsmält. Minst sagt. Att en ung människa, trots alla sociala skyddsnät, kan halka så snett som Peter gjorde är en gåta. Hans ord är smärtsamma och svåra att ta in, speciellt som hans yttre så tydligt sänder ut signaler om trygghet och ett välordnat liv. Det är verklighet nu, men då var det raka motsatsen.

– Farsan var kåkfarare, det var mest morsan som var närvarande. Farsan dök upp ibland, ofta helt galen, aggressiv. Stölder var en normal företeelse i vår familj och det kom in tidigt i mitt liv. Första gången jag gjorde inbrott var jag fyra eller fem år. Det var i ett källarförråd. Första kommentaren jag fick från min mor var: Inte där vi bor!

Peter växte upp i Ösmo, Nynäshamn, så långt man kan komma med pendeltåget från Stockholm i sydostlig riktning. Föräldrarna var missbrukare och hippies. När Peter hunnit fylla 13 kom hans mor till en punkt när hon ville bryta med storstadslivet. Hon hade en jämnårig moster i Skåne som drabbats av cancer och familjen, inklusive Peter och hans bror, flyttade därför till Österlen. Miljöombyte.

– Då var vi redan fullfjädrade tjuvar och gangsters. Vi körde på med inbrott och det kom in knark i våra liv – piller och hasch. Det blev bara värre och värre. Åren rullade på och det var rörigt mest hela tiden.

Under högstadiet var Peter inte mycket i skolan. Det var anpassad studiegång. OBS-klass som det hette på den tiden. Ändå lyckades han få med sig papper på att han hade grundskolekompetens. En lycklig kombination av att han begåvats med läshuvud och att hans mor var duktig på att förhandla med lärarna.

Peter berättar att han alltid haft ett sökande efter trygghet och att när han var liten sökte han alltid i andra familjer. Andlighet? Jovars, Peter höll sinnet öppet för en större dimension. Av någon anledning som han aldrig förstått gav hans mamma honom illustrerade barnböcker som handlade om Mose och Israel på Bibelns tid. Han minns också en tv-serie om Mose.

– Jag hade min hemliga Gud sedan vi var små. Jag lovade Gud att "om du bara fixar det här så kommer jag att ..." Men jag bröt alltid mitt löfte. Min Gud hette Jehova och var min egen hopsnickrade Gud.

– Min första Bibel fick jag när jag var sju-åtta år. Jag och brorsan tog Bibeln och rullade cigg på den. Inte hela, men vi hade ingen koll på det där. Men där var det ett frö som såddes i mitt liv, reflekterar Peter.

För att inte sjunka alltför djupt i misären snabbspolar vi genom sena tonår dränkta i allt tyngre droger. Amfetamin, LSD, heroin. Ändå såg sig Peter inte som knarkare.

När han var fjorton träffade han en tjej som också levde i utanförskap. De blev ett par och fick så småningom två pojkar födda -89 och -90. 1995 sprack relationen med barnens mamma. Då hade det stora raset redan pågått ett par år för Peter, men det destruktiva livet eskalerade i och med separationen.

– Jag började knarka varje dag. Blev sinnessjuk, fick psykoser och blev paranoid. De flesta orkade inte med mig.

Dessutom var Peter extremt våldsam. Nio år gammal började han träna karate och sedan dess har han alltid hållit på med kampsporter av olika slag.

– Min konfliktlösning var att ge folk en smäll på käften. Slå först och hårdast var min paroll. Delvis gick jag som torped och drev in pengar i undre världen.

Institutionerna avlöste varandra: ungdomsvårdsskola, psykinrättningar, fängelse. Peter träffade en ny tjej och tillsammans fick de en flicka. Men drogerna hade gjort honom till ett vrak, en zombie. Peter ansågs så svårbehandlad att han skickades till Sten Levander, rättspsykiatern som fick ta hand om Anna Lindhs mördare.

– Han gav mig olika diagnoser. Jag fick förtidspension och sjukbidrag. Var uträknad av samhället. Jag var så paranoid att folk inte orkade med mig. Jag sov i buskar och trappor.

En natt kom han in på ett härbärge i Malmö. Västerhem.

– Jag mådde så dåligt, var nojig. När jag var på rummet så knackade det på dörren. Det var en man som heter Ingemar som de brukade kalla för "pastorn". "Hej, Peter! Gud har sagt åt mig att jag ska be för dig", sa han. Min vanliga reaktion hade varit ett slag på käften, men nu kände jag ett lugn.

Och pastor Ingemar fortsatte:

– Nu ska jag säga något du inte kommer att gilla: Du är en syndare! Peter, du är på väg att dö. Din enda räddning är Jesus Kristus, förklarade besökaren.

Peter blev helt ställd.

– Jag satte mig ner, han lade handen på mitt huvud och jag bara bröt ihop. Jag tittade upp, såg in i hans ögon och tänkte: Det som den mannen har, det måste jag också ha.

Från den stunden började Peter att sträcka sig efter Jesus. Han sökte sig till Svenska kyrkan och där fick han förtroende att både bli kyrkvärd och ta upp kollekten i Matteuskyrkan i Malmö. Sju månader senare, efter en kvällsgudstjänst, kom en äldre man fram till Peter och sa: "Det står i Bibeln att Jesus säger att den som knackar på min dörr, den ska jag släppa in".

– På väg hem insåg jag att jag är en sådan skitstövel och jag kommer att förintas. När jag kom hem lade jag mig på min säng och sa: "Gud om du finns: Kom!" Då kom en ljusvåg. Boom! Jag kände något som vobblade runt i kroppen i ungefär 30 sekunder. Jag ropade: "Jag är frälst!"

Äntligen fick Peter uppleva verklig frid. Efter det omskakande gudsmötet försvann suget efter droger, efter alkohol, tobak. Allt. Sakta men säkert började bitarna i hans liv att läggas till rätta. Han tog körkort, fick jobb på en budbilsfirma. Lät döpa sig. Det skedde 2007 på Ribban, den populära badstranden i Malmö.

– Det var som ytterligare en nivå av det kristna livet. Jag kunde plötsligt se vad som var synd. Jag gick med i församlingen och där träffade jag Camilla som var änka.

Peter hade gett Gud ett löfte att aldrig mer ha en tjej, men Camilla fick honom att tänka om. Den 10 maj 2008 gifte de sig. Snart flyttade de till Uppsala för att gå på Livets ords bibelskola. Efter två år på bibelskolan blev Peter erbjuden att få ansvaret för församlingens gatuarbete, Street mission. Han tackade ja. Men något skavde.

– Trots att jag var frälst hade jag aldrig lett någon till tro, aldrig bett för någon som hade blivit helad. Jag var ute på stan delade ut traktater och bjöd på kaffe och sånt. Jag fick en andlig kris – det måste finnas något mer.

Peter studerade sin bibel. Plötsligt en dag snubblade han över en tidningsartikel om en dansk evangelist som bad för människor på gatan och de blev friska. Peter började kolla upp evangelistens namn och fann mängder av videoinslag på Youtube där människor blev helade. Peter kontaktade evangelisten och tillsammans med tre andra personer styrde han kosan mot Danmark för att möta helandeevangelisten. Svenskarna sattes omedelbart i träning för att lära sig att möta människor på gatan och be för deras behov. Peter blev omtumlad av att se hur en kille som varit kristen i tre månader bad för en tjej som hade smärta i kroppen efter att ha ramlat av en häst två år tidigare.

– Jag såg direkt i hennes ögon att något hände.

Snart var det Peters tur att erbjuda människor förbön.

– Gruppen vi mötte hånade oss. De skickade fram en tjej som haft en knäskada i sju år. Jag fick be för henne. Hon blev tvärhelad, konstaterar han med samma naturliga självklarhet som om händelsen utspelat sig i något av evangelierna.

Av evangelisten fick han ytterligare ett råd: "Öppna ögonen när du ber, Peter!" Det är nämligen viktigt att se vad som händer. Plötsligt insåg Peter att det är ju detta han ska ägna sitt liv åt, så han åkte raka vägen hem och instruerade sin fru. Eller "kickstartade henne" som är ett begrepp som ofta används för denna typ av evangelisationsträning. Tillsammans med Camilla och några andra kristna började Peter gå ut på stan i Uppsala och be för människor.

– Folk blev helade överallt. Vi började spela in Youtubevideor och snart började församlingar att bjuda in oss att åka runt i olika städer och vinna människor för Herren. Vi mötte alla typer av människor. Drogdealare, gangsters, muslimer.

Vid det här laget hade Peter hunnit få ett välbetalt jobb som försäljare. Han jobbade heltid, men ägnade all ledig tid åt att evangelisera och be för människor. Men 60–70 timmar i veckan på jobbet och därtill ett stort engagemang på fritiden kräver sin tribut.

– Jag kände utbränningssymptom. Så jag gick in till chefen och sa: Jag pallar inte med detta, jag måste säga upp mig. Firman tog tillbaka Mercan och lönen. Det var Guds rike eller jobbet, men jag hade inget val, säger Peter som efter tre års dubbelarbetande hade upplevt att Gud ville att han och Camilla skulle jobba heltid för evangeliet.

– När jag sa upp mig kom sex olika företag som gav mig bättre erbjudanden. Men jag tackade nej. Om inte djävulen kan stoppa en, så försöker han göra en rik, säger Peter vis av sin prövning.

Men han föll inte för den materiella frestelsen, fast han erkänner att det var ett offer att göra detta val. Nu lever han och Camilla ett betydligt knappare liv, men är å andra sidan tillfreds med tillvaron.

– Jag har fått lära mig att ta emot, inte bara ge, konstaterar Peter.

Vägvalet har tagit paret Ahlman till många nya platser och tusentals nya människor.

– Gud började tala specifikt om Europa, Sydamerika och Kanada och USA. Sedan började det komma inbjudningar och vi började resa. De senaste tre och ett halvt åren har vi varit mest utomlands. Vi åker runt och har kickstartsseminarier och är ute kanske tio-elva månader om året. Ibland planterar vi en ny församling.

– Vi är duktiga på evangelisation. I USA är målsättningen att starta ett team i varje delstat. I Kanada likaså.

Peter berättar om liknande öden som sitt eget. En biker som blev kristen och nu vinner människor, en hallick som blev frälst och nu predikar om Jesus.

– Vi rör oss ofta utanför boxen, förklarar Peter och syftar på kyrkans begränsade värld. Vi går till mörka farliga platser. Favellas, kåkstäderna, i Brasilien. Södra Bronx i New York. Det är fantastiskt att se folk bli frälsta, helade och döpta. Det är lite som Apostlagärningarna i vår tid. Vi är inte dårar, men det är på knivspetsen för någon måste gå, säger Peter.

För honom är tron en livsstil och han brinner för att få andra att känna likadant.

– Vi lär kristna att närma sig andra människor med respekt och vördnad. De flesta blir förvånade att se hur glada folk blir. Det är inte helandet som är själva grejen. Folk förväntar sig inget ändå. Det är kristna som förväntar sig.

Men hur tacklar du när bönesvaret inte kommer?

– I början tog jag det på mig själv. Men det är inte jag som botar utan den helige Ande. Alla blir ju inte helade. Jag säger till dem jag ber för att "det här är inte ditt fel". Jag har sett folk lämna sjukhus efter förbön, men jag har också sett människor dö.

Fysiska helanden i all ära, för Peter är omvändelsen till Kristus det viktigaste.

– Mitt fokus är att människor ska bli frälsta. Mirakel är något som gör att folk får upp ögonen för tron. Alla kan lära sig att dela evangeliet, men alla är inte evangelister för det. Man kan faktiskt lägga händerna på folk och be en bön. Av alla jag kickstartat har det aldrig hänt att de inte fått be för någon som blivit helad, intygar han och berättar att han varit med och lagt ut cirka 300 filmer med inspelningar av helanden på Youtube.

Sedan Peter blev troende har han även fått vara med om att föra hela sin ursprungliga familj till tro.

– Jag har dragit både morsan, farsan och brorsan i dopbaljan, säger han leende.

Och apropå dopbalja så har han och Camilla installerat en badtunna modell större på baksidan av sitt radhus. Åtskilliga människor har fått begrava sina gamla liv där.

Vårt samtal är över. Vi reser oss upp och lämnar caféet för att åka vidare till ett lunchställe. Och där – mitt i Gränby centrum, en typisk förortsgalleria – säger Peter plötsligt:

– Vill du se hur det funkar det där vi pratat om?

Eh, javisst, replikerar jag varpå Peter omedelbart skrider till verket.

– Vi tar de här killarna, säger han och styr stegen mot tre medelålders män som är på väg i mötande riktning.

– Hej, säger Peter. Får jag ställa en fråga till er?

– Det går bra, säger mannen i mitten, som precis som sina kamrater ser ut att ha utländsk härkomst.

– Jo, jag undrar om någon av er har ont någonstans. Om ni känner smärta i kroppen.

Den talföre mannen förklarar att han mår jättedåligt. Har ont i hela kroppen och särskilt i huvudet. Smärtan är så pass att den fick honom att stanna hemma från jobbet i morse.

– Är det någon av er andra som också har ont, undrar Peter.

Mannen i mitten översätter frågan till arabiska för de två andra som är bosatta i Holland och inte kan ett ord svenska. Mannen till höger tar sig åt höger käke och grimaserar illa. Han har haft smärta i käken i fyra års tid, säger han.

– Är det okej om jag ber en bön för dig, frågar Peter.

Det får han. Jag iakttar händelseförloppet med en svindlande känsla i maggropen. Något händer i mannens ansikte när Peter ber sin enkla bön. Han har lagt vänstra handen på den onda högerkäken och den andra på mannens axel. Han står nära men utan att omfamna. Tonen är lågmäld. Orden vardagliga.

– Känner du någon skillnad?

Mannen svarar att det känns som bedövning men att det fortfarande är lite smärta kvar. Peter vill be igen. Mannens båda vänner följer det som händer med stora ögon. Ingen protesterar. När Peter sagt amen gör mannen tummen upp. Smärtan är helt borta, bekräftar han. Han rullar med käken, grimaserar, som för att testa om undret verkligen är på riktigt. Men det gör inte ont längre. Han är förbluffad men märkbart glad när han konstaterar att fyra års kronisk smärta plötsligt bara är borta. Den svensktalande mannen påtalar nu att han har ju faktiskt också ont i kroppen. Självklart tänker Peter be för honom också. Och så gör han det.

Jag tittar noga på mannens ansiktsuttryck. Det dröjer inte länge förrän hans ögon blir alldeles blanka.

– Känner du någon skillnad, undrar Peter.

Mannen nickar.

– Smärtan bara rann av mig. Det gör inte ont längre.

I bakgrunden vaknar mannen med käken som han säger inte längre gör ont omkring och fortsätter att göra tummen upp. På läpparna ett stort leende. Peter kommenterar:

– Ni är troende, va?

De nickar.

– Ja, för ni är muslimer, eller hur?

De nickar igen.

– Då vet ni vem Jesus är som det står om i Koranen. Det är han som har gjort det här. Det är han som har tagit bort er smärta. Och ni ska veta att Jesus är så mycket mer än vad som står i Koranen, förklarar Peter.

Hela händelseförloppet har tagit max fem minuter och folk som passerade förbi oss märkte förmodligen inte att här och nu verkar två mirakel just ha skett. Jag bevittnade händelsen med egna ögon.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.