”Att säga farväl har varit min drog”

I boken Min tid är nu beskriver Rasmus Troedsson sin väg från övergivet barnhemsbarn till firad skådespelare. Länge var ensamheten hans följeslagare. Men inte längre.

Det finns en nyckelscen i Rasmus Troedssons liv: Nio år gammal ska han ha sitt första födelsedagskalas. Egentligen fyller han år i januari, men det är nu – mitt i sommaren – som hans mamma får idén: Vi bjuder in hela klassen på fest!

Hon bakar tårta, hänger upp girlanger, dukar fint i trädgården. Rasmus är pirrig.

Några minuter före utsatt tid dyker den första gästen upp: en pojke som Rasmus aldrig brukar leka med. Sedan går det en kvart, en halvtimme, fyrtiofem minuter. När pojken ätit upp sin tårta och tryckt i sig ett gäng kakor går han hem.

Ingen annan av de inbjudna klasskompisarna dyker upp.

Scenen återberättas i Min tid är nu – självbiografin som Rasmus Troedsson skrivit i samarbete med journalisten Elin Liljero Eriksson. Om Rasmus tidigare – i intervjuer, tv-program och sommarprat – delat fragment från sitt liv, berättar han nu i kronologisk ordning: om mamman som var “mansälskare”, om den svåra tiden på barnhemmet, om pappan som fortfarande är okänd. Och senare: om missbruket, sveken och skulderna.

Vi hinner knappt slå oss ner på uteserveringen där vi ska göra intervjun, förrän Rasmus frågar vad jag tyckte om boken.

– Vad får du för bild av mig? Jag är så nyfiken! Vem är jag? Vem är jag enligt din upplevelse?

Hans blick är uppmärksam, förväntansfull. Jag skrattar nervöst, överrumplad av frågan.

– Var ocensurerad, det är roligast, uppmanar han. Tänk inte för länge, säg vad du tycker!

Jag får bilden av att din barndom gjort att du ofta är på flykt från olika saker.

– Var på flykt! Jag är inte det längre, rättar Rasmus och fortsätter:

– Men om jag frågar så här: Är det en otrevlig människa du läser om? Jag menar, det är ju ganska hårdhänta saker jag gör innan jag nyktrar till.

Du berättar ju ärligt om ditt liv, och erkänner att du har gjort fel.

– Mm. Det är inte en dömande bok? frågar han och understryker sedan själv: Nej det är det inte.

– Jag hade kunnat peka ut folk som gjort dumma grejer, men då blir jag ett offer. Och jag är inget offer. Tvärtom! Jag är en extremt stark person … säger Rasmus Troedsson och skrattar till.

– … jag är ju verkligen det.

På vilket sätt?

– De flesta är rädda för att misslyckas och för att bli ensamma.

Han gör en konstpaus.

– Jag är inte rädd för att misslyckas. Jag är inte rädd för att bli ensam.

Det har tagit år av terapi och dyrköpta lärdomar för Rasmus Troedsson att komma till den insikten. Han säger att han som liten behövde skådespela för att överleva, ständigt ta skydd i sin fantasivärld när verkligheten var för brutal. I dag använder han samma förmåga i professionella sammanhang. Häromåret gjorde han succé som Bellan Roos i SVT-produktionen Vår tid är nu, men han har också medverkat i serier som Lasermannen, Upp till kamp och Jakten på en mördare.

Hur skådespelade du som liten?

– Det handlade om att jag var behagsjuk, jag ville bli accepterad. Det är en alldeles förskräcklig egenskap, men den var nödvändig för mig då.

– I dag förstår jag inte människor som opinionsundersöker sig fram – hela tiden ska fråga vad andra tycker och tänker. Det är inte friskt för fem öre! Jag har kommit upp i en ålder när jag känner att jag struntar fullständigt i den typen av opinionsundersökningar. Jag blir inte en mer eller mindre lyckad människa bara för att någon tycker att jag är en fjant.

Du bryr dig inte längre om vad folk tycker om dig?

– Jo, jag bryr mig jättemycket om vad folk tycker. Tyvärr! Men i min gudstro känner jag mig fri att leva mitt eget liv. Gud har aldrig bett mig bli någon annan än den jag är. Det betyder inte att jag inte behöver jobba på mig själv ideligen; hela livet med Gud är ju en kärleksfull konflikt. Om det inte vore en konflikt skulle jag säga att jag och Gud alltid tycker lika, och större hycklare än så kan jag väl inte bli! Jag har hycklat tillräckligt i mitt liv, jag behöver inte det mer.

Rasmus Troedsson talar snabbt och engagerat. Han säger att han aldrig själv tar upp Gud i intervjuer, men att journalister nästan utan undantag ställer frågor om hans tro. Och då svarar han gärna. De senaste åren har hans berättelse om hur Gud fört honom ut ur missbruk och gett mod och kraft att gottgöra människor som han har sårat, berört många människor.

Redan som liten ropade Rasmus Troedsson till Gud, men det var inte förrän han i vuxen ålder råkade gå förbi Filadelfiakyrkan i Stockholm och spontant bestämde sig för att gå in, som hans resa mot Gud inleddes på allvar. Han tyckte att predikan var totalt intetsägande, och ville tala med chefen på bygget: Vem kunde tillåta sådant trams?

Han fick numret till Sten-Gunnar Hedin, som då var ledare för pingströrelsen. De träffades för en lunch och på frågan om Rasmus ville bli kristen svarade han “ja”.

Bara någon timme efter intervjun med Dagen ska Rasmus Troedsson närvara vid Sten-Gunnars begravning.

– Jag avgjorde mig i mötet med Sten-Gunnar. Han har varit en av de mest betydelsefulla människorna i mitt liv sedan dess, berättar Rasmus.

– Sten-Gunnar och jag hade olika uppfattningar i många teologiska frågor, men vi visste samtidigt att vi båda kunde ha fel. Hela vårt umgänge byggde på det. Vi behövde aldrig tävla.

Rasmus Troedsson tar ett bett av frukostmackan som dittills legat orörd.

Bara några hundra meter från kaféet i Sundbyberg där vi sitter har Rasmus och hans fru Ulrika en lägenhet. Resten av tiden bor de på en gård i Skåne. Både i boken och vårt samtal återkommer Rasmus till hur viktig Ulrika har varit för honom.

När de träffades 2010 var hon framgångsrik näringslivstopp, han skuldsatt efter tio år av alkoholmissbruk. Men kärleken och tron på Jesus band dem samman och de gifte sig efter tre månader. Fredrik, Rasmus son från en tidigare relation, varnade Ulrika: “Du vet väl vem du gifter dig med …? Han har aldrig haft ett jobb utan att fundera på att säga upp sig inom en vecka”.

Rasmus Troedsson sticker inte under stol med att han under sitt liv känt en stark impuls att fly. Hans mamma var likadan. Hon hoppade från den ena relationen till den andra och Rasmus kunde se hur hon njöt av säga hejdå. Julafton liksom vardag – helt plötsligt kunde hon bara vara borta. Rasmus tror att han har ärvt flyktbeteendet från henne, särskilt när det gäller yrkeslivet.

– Att ta farväl har varit min drog. Jag är alltid beredd att vända mig om, vinka och säga: “men då så, hejdå” och så föds en vulkan av hopp i mig, en känsla av frihet som jag knappt kan beskriva hur stark den är.

Är den berusande känslan kopplad till att du har makten att sätta villkoren?

– Jag vet inte om jag sätter villkoren, men jag känner tidigt i ett sammanhang om något inte kommer fungera. Och jag vet att det alltid kommer andra jobb.

Rasmus Troedsson har prövat på många tjänster: varit chef för Cosmonovas produktionsavdelning, kommunikatör för pingst, journalist på Sveriges radio. Men trots att han haft eftertraktade jobb och varit omgiven av kollegor och vänner, har han ofta känt sig ensam på ett existentiellt plan, säger han. Han härleder det till tiden på barnhemmet. Och till nioårskalaset.

– Den händelsen definierade mig och gjorde att jag tappade tillit till kollektivet. Sedan dess har jag alltid tänkt att det inte finns något kollektiv som förr eller senare inte puttar ut folk.

Är du del av något kollektiv i dag?

– Nej det är jag verkligen inte.

– Men jag har en väldigt rik umgängeskrets, så i den meningen är jag del av ett kollektiv. Jag storälskar mina vänner!

Är du del av någon kyrka?

– Ja, men det har jag ingen lust att gå in på, säger Rasmus Troedsson och förklarar att det inte handlar om att han skäms, utan om att han inte vill bli en företrädare för en särskild typ av teologi eller riskera att få frågor om “teologiskt bråte” som han inte står för.

– Jag vill bli förknippad med mig själv och med min tro: Jag tror på Jesus!

I boken Min tid är nu skriver Rasmus Troedsson ledigt om sin tro. Han hymlar inte med misstagen han begått, men beskriver också nåden och förlåtelsen som han har fått ta emot. Han säger att han fått uppleva både sina drömmar – och mardrömmar.

– Jag har gjort så otroligt mycket dumheter i mitt liv, men jag har aldrig varit i ett sammanhang där jag inte fått en ny chans, vilket ju egentligen är otroligt. Jag känner mig så extremt privilegierad. Allt har blivit som jag ville.

Ändå talar du ofta om att du fortfarande känner dig ensam?

– Ja, fast jag undrar om den där ensamheten inte har lämnat mig … Jag har tänkt på det mycket de senaste veckorna. Jag tror inte att jag känner så längre …

Rasmus Troedsson betonar i stället att han nu befinner sig på en bra plats i livet. Han har försonats kring mycket av sin bakgrund. Men det finns fortfarande saker som han inte vet. Till exempel vem hans pappa är.

Jag förstår det som att du inte vill rota mer i det?

– Nej, P-O Troedson som adopterade mig blev min pappa, det är så jag känner. Jag har inte velat kolla med dna-test, för jag har inte velat bli förvandlad till en saltstod som det står om i Bibeln; att bli förlamad och förintad av det du ser.

Men har du inte redan tittat tillbaka, till exempel genom terapi?

– Jo, i terapin kommer allt upp. Men vet du – jag är fri!

Rasmus Troedsson blir tyst länge, låter orden sjunka in. Han blickar ut över gatan. Sedan vänder han sig hastigt mot mig och säger med ett leende:

– Jag har en svärmor som säger så här: Jag gör som jag vill!

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.