Bob Dylan, Messias och Apokalypsen

När Svenska akademiens ständiga sekreterare Sara Danius den 13 oktober på slaget 13.00 trädde ut för att meddela den församlade presskåren vem som skulle få Nobelpriset i litteratur 2016 fick hon hela världen att tappa hakan.

– Nobelpriset i litteratur 2016 tilldelas Bob Dylan som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen.

Ingen ropade ”Äntligen!”, men i salen uppstod spontat jubel. Andra skakade på huvudet. Bob Dylan är väl ingen författare, utan en musiker och de har väl priser så det räcker och blir över? Frågan är om det någonsin har funnits så många åsikter om valet av en Nobelpristagare i litteratur. Kanske är det inte så underligt. Mer än 50 år som skivartist och sångförfattare har gjort honom mer känd än någon tidigare pristagare någonsin varit. Med berömmelsen följer det faktum att nästan alla har en åsikt om en. Det är därför oerhört mycket lättare för folk i allmänhet att formulera en åsikt om en rockpoet som Bob Dylan än om en japansk 1900-talspoet inspirerad av Jean-Paul Sartre och existentialismen.

Dylan har alltid väckt starka åsikter. Redan med sin första skiva blev han ifrågasatt. Skivbolaget Columbia ville dumpa honom eftersom debutalbumet vid den tiden (1962) bara sålt i 7 000 exemplar. Det innehöll två egna sånger, resten covers. Men en 22-årig producent, bolagets yngste genom tiderna, sa emot och lyckas till slut övertyga ledningen att behålla Dylan med argumentet att han var en sådan fantastisk låtskrivare. Den unge producenten var av judisk börd och senare i livet skulle han bli Messiastroende. Längre fram i artikeln ska vi återkomma till hans namn.

Året därpå, 1963, har Bob Dylan gjort sig känd i folkmusikkretsar och nu släpper han sitt andra soloalbum, ”The freewheelin’ Bob Dylan”. Första spåret är ”Blowin’ in the wind” och för första gången tar sig ett Dylanalbum in på Billboardlistan. Dylan betecknas som en protestsångare och flera av hans sånger riktar sig mot krig. Han börjar nu också engagera sig för mänskliga rättigheter och när Martin Luther King håller sitt berömda tal, ”I have a dream”, efter den långa marschen till Washington för arbete och frihet, är Bob Dylan en av artisterna som medverkar.

Under de närmaste åren serverar Dylan världen klassiska sånger som "A hard rain's a-gonna fall", "Dont think twice, it's all right", "The times they are a-changin'" med flera. Dylan blir allt mer upphöjd, men fortsätter att gå sin egen väg. 1965 byter han sin akustiska gitarr mot en elektrisk och betraktas som en svikare av många gamla fans.

Han fortsätter ändå att skriva odödliga sånger och nya beundrare ansluter. Framgångståget rullar på.

När Bob Dylan 1966 intervjuas i tidningen Playboy frågar reportern Nat Hentoff: ”I fjol sa du till en intervjuare att ’jag har gjort allting som jag någonsin velat göra’. Om det är sant, vad har du att se fram emot?”

– Frälsning, svarar Dylan. Bara enkel frälsning.

Det skulle ta mer än ett decennium innan hans längtan besvarades. 1967 släpper Dylan ”John Wesley Harding”, ett musikaliskt ganska spartanskt album där texterna inspirerats av Bibeln och kristen tro. I ”All along the watchtower” frammanar Dylan apokalyptiska stämningar från Gamla testamentet och undergångstonen blir mer påtaglig när Jimi Hendrix gör låten riktigt stor i sin mer brutala tolkning. På ”John Wesley Harding” finns också ”The ballad of Frankie Lee and Judas Priest” från vilken det brittiska heavy metalbandet hämtade sitt namn, ännu en bekräftelse på hur Dylan påverkat populärkulturen.

Samma år som Playboyintervjun frågade en journalist i Sydney, Australien, Dylan: ”Finns det ett genomgående tema i dina sånger?”

– Ja, alla handlar om Jesu återkomst, svarade Dylan.

Svaret kan tyckas märkligt, men apokalypsen är aldrig långt borta i Dylans sånger. Berättelsen om Noa och floden är en av dem han återkommer till. I första versen av "Blowin in the wind" sjunger Dylan "Yes, and how many seas must a white dove sail, before she sleeps in the sand?" Det syftar på duvan som Noa tre gånger släppte ut för att få veta om vattnet från floden sjunkit undan tillräckligt. Den tredje gången kom duvan inte tillbaka.

Och i ”The times they are a-changin’” gör han folk uppmärksamma på floden som stiger och hotar att dränka oss alla. ”And the first one now will later be last, cause the times they are a-changin’”, lyder Dylans sista rader i sången.

De första ska bli de sista. Alla som kan sin bibel vet var de orden kommer ifrån.

Bob Dylans skrivande kryllar av bibelreferenser, mer eller mindre subtila. Under en period är texterna väldigt explicita. Framför allt åren 1979–1981 som brukar kallas Bob Dylans kristna period, men bibelreferenserna har fortsatt. Av de 80 sånger som Dylan gjorde mellan 1979 och 1990 uppskattas 67 innehålla bibliska anspelningar.

Åtskilligt har skrivits om Dylans kristna period som av många hardcorefans betraktas som musikaliskt förlorade år. Den forne rockrebellen och protestsångaren manade nu till omvändelse med en glöd som inte stod svavelosande predikanter långt efter. Det var mer än de flesta trogna kunde uthärda.

Men en del fans reagerade precis tvärtom. Journalisten Hynek Pallas skriver i DN:

”Jag har fortfarande varje konsert Bob Dylan gjorde 1979–1980 på kassettband: enligt mig är året då Dylan kom ut som nyfrälst kristen hans mest passionerade period som konsertartist.”

I det kyrkliga lägret jublades det också. Tomas Andersson Wijs liknelse att det kändes som när ett nederlagstippat fotbollslag plötsligt värvar världens bäste spelare känns synnerligen träff- säker för oss som var med när det hände.

Men hur kom det sig att Bob Dylan anslöt sig till Jesuslaget? Och vad hände sedan, när han plötsligt slutade predika och gjorde icke-missionerande låtar igen? Har han fortfarande en tro och hur ser den i så fall ut?

Bob Dylan föddes som Robert Allen Zimmerman den 24 maj 1941 i Duluth, Minnesota. Familjen var judar och den unge Robert fick tidigt ta del av Bibelns berättelser. Såväl hans texter som vissa svar i tidiga intervjuer visar att han alltid haft religiösa funderingar.

Bob Dylan har turnerat flitigt genom åren och 1978 åker han runt i Europa med sitt band och uppträder. I en artikel i New Musical Express från 1979 berättas det hur några av hans medmusikanter, gitarristen Steve Soles och violinisten David Mansfield, mellan spelningarna hade ändlösa diskussioner om tro och religion. Tillsammans med basisten T-Bone Burnett spelade Soles och Mansfield med Dylan även på turnén Rolling Thunder Revue 1976. Alla tre skulle senare bli vad man kallar pånyttfödda kristna. Varken Soles eller Burnett tyckte att deras övertygelse verkade ha någon nämnvärd inverkan på deras bandledare, ändå skulle de snart dela en kristen bekännelse.

Det är i det här skedet som Al Kasha kommer in i Dylans liv för andra gången. Den unge judiske producenten och låtskrivaren som stod upp för honom på Columbia har mött Kristus och blivit vad man brukar kalla för Messiastroende jude. I sitt hem i Beverly Hills samlar han kända profiler från Hollywood och musikvärlden till bibelstudier. Bland deltagarna finns sångaren och skåde­spelaren Mel Carter, discodrottningen Donna Summer – och Bob Dylan.

2012 firar Dylan 50 år som skivartist genom att släppa albumet "Tempest". I en intervju uttrycker Al Kasha hur upprymd han är över de nya sångerna. Titellåten handlar om Titanics väg mot undergången, men underförstått om vår civilisations resa på väg mot apokalypsen.

– Jag får rysningar av att Bob genom detta nya album visar att han aldrig förlorat Guds kallelse i sitt liv. Han har aldrig gett upp, säger Al Kasha till journalisten Dan Wooding.

Efter sin omvändelse hade Kasha studerat till pastor hos Sydstatsbaptisterna och när han var klar öppnade han sitt hem för bibelstudier varje vecka. Några av Bob Dylans vänner hade berättat för Dylan att det fanns en judisk man som undervisade om Jesus vilket väckte sångarens nyfikenhet.

– Han (Dylan) kom till huset varje vecka i sex månader. I själva verket skrev han hela albumet ”Slow train coming” i vårt hus. Bob var, vid den tiden, en andlig sökare och om du tittar på hans kännetecken som skrivare, så sökte han alltid efter Jesus och nu insåg han till sist att Jesus var hans frälsare, fortsätter Al Kasha.

En kväll bad de syndarens bön tillsammans. Några av Dylans vänner var med när det hände.

En vänskap växte fram mellan Dylan och Kasha.

– Vi gav honom en egen nyckel till huset eftersom vi båda var sångförfattare och sångförfattare kan förnimma en andlig känsla i ett rum. Vi litade på honom. Jag hörde gitarren spela vissa kvällar, men jag skulle aldrig störa honom. Det var en otrolig upplevelse.

Al Kasha berättar att efter sin omvändelse döptes Bob Dylan i Santa Monica, nära Malibu, av några som tillhörde en utpost till Calvary Chapel.

Våren 1979 gick Bob Dylan en lärjungaskola i Calvary Chapel, Kalifornien, och han anslöt sig till en Vineyardförsamling. Till hösten började han turnera. Detta var året när han släppte ”Slow train coming” och kom ut som kristen för en hel värld.

I sina sånger och på scenen uppträdde han som en väckelsepredikant. Dylans vänner berättar hur han förändrades. Han var upprymd av känslan att ha blivit räddad och vännerna vittnar om att Dylan utstrålade en värme och kärlek som han inte haft tidigare.

En av Dylans första brottningskamper var hur han skulle hantera sina tidigare sånger. Först vägrade han att sjunga dem, men en Messias­troende jude som också var vän och med­musikant, rådde honom att fortsätta framföra sångerna. Att betrakta dem som en del av sin pilgrimsresa.

En händelse som blev en vändpunkt på Dylans andliga sökande var när hans dåvarande flickvän blev frälst. Med hänvisning till sina nya värderingar valde hon att omgående flytta ut från deras gemensamma bostad och djupet i hennes övertygelse gjorde ett sådant intryck på Dylan att han började rannsaka sig själv och fördjupa sitt eget sökande. Flickvännen förevigade han i låten ”Precious angel” där hon beskrivs som ”the one/ to show me I was blinded/ to show me I was gone” (Spår två på ”Slow train coming”).

Dylan har själv också vittnat om hur Mästaren själv vid ett tillfälle kom på besök en tid efter hans frälsningsupplevelse. Men om detta är detaljerna knapphändiga.

En av de första predikanter som Bob Dylan kom i kontakt med vid denna tid var Hal Lindsey, en kristen författare som fokuserade mycket av sin förkunnelse på Uppenbarelseboken och profetiorna om Israels och det judiska folkets roll under den tid som återstår innan Jesus kommer tillbaka till jorden. Det var ett budskap som fångade Bob Dylan totalt.

Minns svaret på frågan från journalisten i Sydney 1966 och lägg därtill Dylans kommentar när han i tidningen Rolling Stone 2012 kommenterade utgivningen av ”Tempest”:

– Jag tror på Johannes uppenbarelser, säger Dylan och syftar på Uppenbarelseboken i Bibeln som handlar om tidens slut.

I en krönika i norska Vårt Land skriver teologen­ Robert W. Kvalvaag att "i Dylans universum lever vi i en fallen värld, som i full fart är på väg mot den stora katastrofen. Den text han ständigt återvänder till och hämtar inspiration ifrån är Bibelns sista bok."

1983 har Bob Dylan predikat färdigt. De bibliskt färgade texterna lever i högsta grad på albumet ”Infidels” men tonen och anslaget är väsensskilt jämfört med de tre föregående plattorna – ”Slow train coming” (1979), ”Saved! (1980) och ”Shot of love” (1981). ”Sometimes Satan comes like a man of peace”, sjunger Dylan i sången som heter just ”Man of peace”. Ryktena viskar att Dylan lämnat Kristus och återvänt till sina judiska rötter.

Men stämmer det? Han syns aldrig prata om det i intervjuer och den religiösa analfabetismen bland rockjournalister är omvittnad. Hur många ställer ens frågan om vad och vem han eventuellt tror på?

Dylan själv tycks trivas fint med det nya tillståndet. Han har aldrig varit särskilt intresserad av att folk ska lära känna en artist, bara konsten ifråga. Redan i D.A. Pennebakers dokumentärfilm "Don't look back" ("Se dig inte om"), inspelad under Bob Dylans turné i Storbritannien i april-maj 1965, framgår detta tydligt. I en sekvens innan en konsert möter Dylan en journalist "backstage" som försöker smickra och fånga honom i olika människors omdömen, men Dylan slår konsekvent ifrån sig. Frågorna spetsas och bollas hela tiden tillbaka för att om möjligt få journalisten att fri­göra sig från andras uppfattningar och tänka själv.

Hur ofta ser man en artist agera så?

Tillbaka till judendomen. Var det där Dylan­ befann sig efter sin kristna utflykt? Uppfattningen förstärktes av fotot i LP:ns innerkonvolut där den skäggprydde 42-åringen sågs huksitta på Olivberget i skymningen (eller är det möjligen gryningen?) med den heliga staden Jerusalem i bakgrunden.

Rådfrågar man Wikipedia får man svaret att Dylan i flera decennier varit en anhängare av Chabad Lubavitch-rörelsen, en internationell rörelse som arbetar för att göra judendomens arv tillgängligt för så många judar som möjligt. Fast är det hela sanningen om den nu 75-årige Bob Dylans religiösa status?

Inte alls säkert.

I floden av Dylanartiklar som sköljer över världen dagarna i oktober efter att artistens Nobelpris i litteratur tillkännagetts finner jag en berättelse som sticker ut från mängden. First Fruits of Zion är en hemsida för messianska judar och där sammanfattar Toby Janicki sina iakttagelser av Bob Dylans andlighet och slutsatsen är tydlig: Bob Dylan är en Messiastroende jude.

Janicki berättar om bilden där Dylan firar sin sons Bar mitzvah vid Västra muren i Jerusalem, men också om hur han oväntat upptäckte Dylans­ tre kristna skivor i sin faders skivsamling. De ledde honom vidare till boken ”Restless pilgrim: The spiritual journey of Bob Dylan” i vilken författarna Scott Marshall och Marcia Ford beskriver en man som ofta blivit missförstådd på sin bibliska trosresa. Dels av nöjesbranschen som aldrig kunnat acceptera att deras kulturella ikon kommit till tro på Jesus, Messias. Dels från andra håll eftersom många har svårt med människor som inte går att sortera in i ett fack.

”För Dylan var det inte ett antingen/eller-scenario mellan judendom och kristendom. Han var bekväm med en värld som hämtade från båda”, skriver Janicki, själv Messiastroende jude.

Profet eller poet? Judiskt troende eller kristen? Alla försök att etikettera den mytomspunne artisten tycks dömda att misslyckas. Dylans skicklighet i att spela svårfångad gav redan tidigt i hans karriär upphov till begreppet "dylanesque" (ungefär "dylansk"), ett adjektiv som snarare betecknar både och än antingen eller.

”Det verkar”, konstaterar Janicki, ”som att enda sättet att få veta vad som rör sig i hans huvud är att lyssna på hans musik”.

Och om det verkligen är så, ”då är Bob Dylan utan tvekan en man som fortsätter att uttrycka tro på Jesus samtidigt som han håller fast vid sitt judiska arv” citerar Janicki från boken om Dylans andliga resa.

Morgondagens Nobelfestligheter får klara sig utan Bob Dylan. Däremot kommer hans ord att klinga under prisutdelningen. Poeten har skickat ett tal som ska hållas av akademiledamoten Horace Engdahl.