De ser Jerusalemfararna i ett nytt ljus

Sommar i Nås i Dalarna – det innebär "Ingmarsspelen", Rune Lindströms dramatisering av en del av Selma Lagerlöfs "Jerusalem".

Det är två romaner som Selma Lagerlöf skrev efter en resa i Orienten 1899–1900. I Jerusalem hade hon träffat en grupp människor som hade lämnat Nås i Dalarna 1896 för att ansluta sig till en amerikansk grupp kristna som skulle invänta Jesu återkomst i Jerusalem.

Rune Lindström skrev sin pjäs i slutet av 1950-talet, och sedan juli 1959 har den framförts varje sommar.

Eva Cronsioe såg den för första gången på 1970-talet. 2009, när hon och hennes man hade blivit sommarbor i Nås, köpte hon biljetter igen.

– Något har hänt i samhället under den tiden, säger hon. Pjäsen har precis samma manus nu, men den otroliga sekularisering som Sverige har gått igenom gör att berättelsen tar sig annorlunda ut. När man ser Ingmarsspelen nu blir budskapet att Gud är problemet och att den som tror blir knäpp. Jag tror inte alls att det var Rune Lindströms avsikt.

Förra året vikarierade hon som präst i Nås och kände, säger hon, av "ett motstånd, en misstanke" mot det som har med tron och kyrkan att göra.

– Det finns fortfarande en stigmatisering, det är som om det är skamligt och genant att det kunde gå som det gjorde – ”hur kunde de få för sig detta?”.

Själv läste hon Jerusalemsromanerna som tonåring, och det starkaste intrycket då var det av Gertrud och hennes febervision av Jesus. Sommaren 2009, när Eva hade sett pjäsen, läste hon dem igen, och hon har köpt biljetter varje sommar sedan dess och fortsatt att läsa om Jerusalemsfararna.

– Jag frågade föreningen som sätter upp spelen: har ni bearbetat det här teologiskt? De sa nej, och då ringde jag upp Sune Fahlgren.

Han är kyrkohistoriker och specialiserad på 1800-talsväckelsen. Eva och han bestämde sig för att försöka ordna ett seminarium där några olika forskare skulle kunna bidra med sina infallsvinklar på utvandrarnas motiv och det som hände dem.

– Jag gör det här arbetet helt ideellt, och i samarbete med föreningen så att man kan se spelen i anslutning till seminariet, berättar Eva. Vi har 80 platser, och det är redan 70 anmälda – det är så roligt!

Förutom Eva Cronsioe, som fungerar som moderator och inleder dagen med föredraget ”Evangelium enligt Mats Hök”, och Sune Fahlgren, som berättar om väckelsen och samhällsförändringarna i Nås strax före förra sekelskiftet, medverkar Margareta Brandby Cöster som har skrivit sin doktorsavhandling om det lutherska i Selma Lagerlöfs författarskap och Owe Wikström som talar om lydnadens lockelse.

– Många tror att Selma Lagerlöfs romaner och ”Ingmarsspelen” är historia, säger Eva. Men historien är inte så enkel som den framställs i spelet. På 1970-talet forskade Ivar Holmén och kom fram till att de här människorna var djupt inne i väckelsen redan innan ”Helgum” kom. Och det fanns en social oro, det var sekelskifte, järnbruket nära Nås skulle läggas ner, samhället var statt i förändring … Jag tycker att det går att förstå.

Selma Lagerlöfs syfte är tydligt, förklarar hon: Margareta Brandby Cöster har pekat på att ett återkommande tema i hennes författarskap är att tro att det finns något långt där borta, att komma fram, att bli besviken och att återvända till vardagen för att upptäcka den på nytt.

– Det som Selma Lagerlöf förmedlar är den lutherska traditionen snarare än väckelsen, säger Eva. Det är troheten mot bygden, mot fäderna – ett slags frikyrkokritik. Men samtidigt är hon ju fascinerad av Nåsborna. Hon ser deras gemenskap men också de oerhörda tragedierna.

"En resa rakt in i moderniteten" kallar Eva Cronsioe det som hände Jerusalemsfararna. De anslöt sig till den amerikanska grupp som hade slagit sig ner i Jerusalem – "the overcomers" hade den kallats i Chicago där den grundades, och på plats i Jerusalem blev den "American Colony". Anna Spafford, som hade tagit över ledarrollen när hennes man Horatio Spafford dog, satte upp reglerna. "Helgum" blev en bifigur. Äktenskap förbjöds, och den som hade en synd att bekänna skulle göra det inför hela gruppen.

En ung man från Nås hade följt med därför att kvinnan som han var förälskad i ville åka, men han upptäckte snart att han inte skulle få gifta sig med henne, och han blev den ende som återvände hem.

– Nåsborna var bra på att arbeta, och de blev ett slags tjänstehjon i kolonin. Hemma i Sverige hade de varit välbärgade, det var bara dem som Spaffords var intresserade av. Och faktum är att det var kvinnorna som var de drivande.

Bilden av American Colony i Jerusalem har många fasetter.

– Det var en fredlig grupp, de ägnade sig mycket åt ”barmhärtighetsverk” och hjälpte Jerusalems fattiga muslimska befolkning. De blev också samhällsbyggare – det var Nåsborna som elektrifierade Jerusalem! Samtidigt odlade de sin subkultur och sin utvaldhet och fördömde alla andra.

En souvenirbutik blev en öppning för några av kolonins svenskar: de blev entreprenörer. På det viset började också kolonins sekularisering. Jesu återkomst till Olivberget, orsaken till att grupperna från Chicago och Nås hade kommit till Jerusalem, uteblev ju.

– Några av dem blev bilförsäljare – de sålde amerikanska bilar, Dodge. Men det mest fantastiska är ju de som startade en fotoateljé!

När Anna Spaffords dotter ville gifta sig upphävdes äktenskapsförbudet. American Colony blev en del av Jerusalem – nu är det ett lyxhotell där bland andra Tony Blair har bott.

Hur skulle verklighetens Ingmarsspel bli?

– Det är intressant att problematisera skildringen, säger Eva. Men verkligheten är för komplicerad – jag vet inte om människor skulle vara intresserade! Det som kanske skulle vara spännande vore om det gick att göra ett spel av den andra delen, den när Gertrud kommer hem. Men det skulle vara en stor satsning.

Och vad kan seminariet leda till?

– Att vi försöker förstå, inte döma. Blir det en andlig överhettning kan människor drivas bort från en realistisk verklighetsuppfattning. En andlig längtan, en vilja att vara helhjärtad, är ju något fint, men det kan gå så fel. Jag hoppas att seminariet ska bli själavård för bygden.

Anna Braw