”Det han sökte men inte fann – det hittade jag”

Jag möter Anders-Petter en höstlördag i Kåhög, inte långt från Öjersjökyrkan i Partille, där han arbetar som präst sedan några år tillbaka. Samma dag i Stockholm spelas ännu en av många föreställningar av nyuppsättningen av "Kristina från Duvemåla", Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal som bygger på Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit.

Det är 20 år sedan musikalen sattes upp för första gången, men Kristinas förtvivlade ord till Gud ljuder fortfarande: ”Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig …”

– Är det inte intressant att de kanske bästa beskrivningarna av en människas tro och tvivel är skapade av två som sagt att de inte tror, Vilhelm Moberg och Björn Ulvaeus? funderar Anders-Petter.

Anders-Petter tar emot mig tillsammans med sin fru Pamela i villan i Kåhög. På tröskeln till köket är några ord från Psaltaren 23 inristade på engelska: "The Lord is my shepherd". Det serveras kaffe i vardagsrummet, som har zebraskinn som matta och tavlor från en av många afrikaresor. Alldeles intill ligger Anders-Petters arbetsrum, med massor av böcker och diplom från präststudierna på Fuller Theological Seminary i Pasa-dena, Kalifornien.

Den kristna tron verkar så självklar i det här hemmet, men så har det inte alltid varit. Vilhelm Moberg kom att spela en avgörande roll för den övertygelse Anders-Petter har i dag: Gud måste finnas, Gud finns.

Allt började då den historiskt intresserade författaren Vilhelm Moberg kom till Härnösand en sommardag 1969. Han ville se platsen för Ådalskravallerna och fick bo hos familjen Sjödin, inbjuden av Anders-Petters pappa. Anders-Petter fick flytta ut från sitt rum och Moberg sov i hans säng.

– Han ville absolut ha en potta på rummet. Innehållet slängde han ut genom fönstret på morgonen – rakt på mammas äppelträd. Hon var inte överförtjust, minns Anders-Petter med ett leende.

Vilhelm Moberg var vid det här laget en uppburen författare, känd för Utvandrarserien, "Raskens" och en mängd andra böcker. Att han gästade Härnösand blev en nyhet i lokaltidningen.

Anders-Petter tog en egen bild på Moberg efter att han iförd pyjamas hade sprungit ner till sjön för att bada och kommit tillbaka med en bukett näckrosor som han hade slitit upp ur sjön. De skulle Anders-Petters mamma få.

Men det var i samband med en gymnasieuppgift två år senare som Anders-Petter började läsa Mobergs bok ”Din stund på jorden”. Då bestämde han sig för att skriva till författaren.

– Sen skrev vi några brev fram och tillbaka, om historia, om livets mening, allt …

Boken gjorde djupa avtryck. Anders-Petter visar mig sitt söndertummade exemplar av "Din stund på jorden" och stället som han beskriver mer eller mindre hoppade ut från sidan när han läste:

”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! … Tag vara på ditt liv. Akta det väl. Slarva inte bort det. För nu är det din stund på jorden!”

– Jag bestämde mig för att göra det – att ta vara på mitt liv.

Han hoppade av gymnasieskolan och satte sig på ett tåg för att påbörja det han kallar en både yttre och inre resa – upp till världens högsta berg Mount Everest (han kom upp till 6 500 meters höjd innan han fick höjdsjuka), ner till jordens lägs-ta punkt, Döda havet, upp till världens då högsta byggnad, Sears Tower i Chicago, och längs med Nilen, världens längsta flod.

Emellanåt kom han hem och tentade av gymnasiekurserna.

– Moberg påverkade mig på flera plan. Jag blev ännu mer intresserad av den svensk-amerikanska historien och förstod till exempel att jag hade släktingar i Philadelphia. På ett andligt plan blev jag mer intresserad av olika livsåskådningar och av vad det var som Vilhelm Moberg sökte.

Anders-Petters fortsatta väg till tron är kanske en egen historia för sig. Den innefattar en telefonkiosk i Uppsala då han mötte den amerikanska studenten Pamela som kom att bli hans flickvän, en resa till Cypern efter att Pamela oväntat blivit kristen där (men han trodde att hon blivit kidnappad av en sekt), ett samtal med en av Pamelas vänner som orkade svara på Anders-Petters frågor, och läsning av Bibeln och böcker som talade både för eller emot tron.

– En eftermiddag hemma i Uppsala började jag be: ”Gud, jag vet inte säkert om du finns, men om du gör det så vet du allt om mig och hur jag fungerar. Visa dig för mig på ett sätt som jag kan förstå.”

– Jag fylldes av frid. Och jag visste att detta om Gud var sant och att från och med nu skulle mitt liv bli helt annorlunda.

Så blev det också. Dagen efter anmälde Anders-Petter sig som frivillig i en församling.

Jag frågar Anders-Petter varför han tror att Vilhelm Moberg, som kunde beskriva tro och tvivel så väl, inte själv hittade vägen till Gud.

– Moberg var bitter på kyrkan som organisation. Och han ställde många frågor om Gud som han inte fick svar på.

För egen del tror Anders-Petter att det finns flera anledningar till att han själv hittade den kristna tron. Ett är att hans barndomshem var så öppet. Ett annat är att han som ung hittade både böcker och människor som kunde och ville svara på alla hans frågor.

Anders-Petter har sparat det sista brevet som Vilhelm Moberg skrev till honom den 23 maj 1973. Då hade Moberg länge varit deprimerad.

Moberg skriver från ett vilohem i Italien: ”Några brev har jag inte orkat skriva på länge. Men jag vill härmed gärna svara på ditt … Nyss gav jag ut en bok i Sverige, Otrons artiklar. Har du läst den? Kanske blir det min sista bok … Jag tycker att jag har gjort mitt nu. Tycker inte du det?”

Drygt två månader senare var Moberg åter i Sverige och bestämde sig för att han inte ville leva längre. Han hittades död i havet.

– Om det vore möjligt skulle jag gärna träffa Vilhelm Moberg igen. Jag tror att vi skulle ha mycket att samtala om.

Inger Lundin