Kultur
Fåglarna som ger poesin nya vingar
De sjunger sig in i visorna – och i dikterna. Taltrast, näktergal, gök och lärka. Men den fågel som är allra vanligast i svensk poesi är inte en skönsångare, utan vardagens okrönte kung kråkan.
Sten Hidal
Fåglar i svensk poesi
Norma
Vem kunde tro att en bok om fåglar och dikter skulle bli en succé? Faktum kvarstår: efter bara några veckor var första upplagan av den vackra volymen "Fåglar i svensk poesi" av professorn emeritus i bibelvetenskap Sten Hidal slutsåld.
Fåglar har en särskild plats i mångas hjärtan, och det är lätt att förstå varför. De sjunger sig in i vårt liv, från den tidiga vårens jublande kvitter, till midsommarens gökrop och sensommarens ödsliga rop från storlommen. Även i den grå vintriga vardagen finns de, i form av kråkor, domherrar, skator, sparvar och duvor.
Många är de diktare som blivit inspirerade av fåglar. Nobelpristagaren Tomas Tranströmer har till exempel hela 27 arter representerade i sin diktning, där måsen leder ligan med sju belägg och örnen har fem. En rad andra kända diktare har besjungit fåglar, bland andra Bellman, Karlfeldt (med kornknarren som favorit), Bengt Emil Johnson, Staffan Söderblom och Niklas Törnlund.
Sten Hidals kärleksfulla undersökning av fåglarnas plats i svensk poesi är mycket välkommen för alla oss som både älskar fåglar och lyrik. Hidal betonar att han inte är litteraturvetare, och boken gör inte anspråk på att vara heltäckande. Ändå är den mycket innehållsrik, och samtidigt lättillgänglig.
Sten Hidal skriver om vilka fåglar som får dikter, han presenterar de främsta fågelpoeterna, och han beskriver fåglarnas flyttning, deras läten och beskriver fågeldiktens formvärld. En rad fina bilder förgyller läsningen.
Redan världslitteraturens äldsta skrifter – till exempel Bibeln och Homeros – har många fåglar, konstaterar Hidal. Men i tidiga källor blir det ofta svårt att identifiera vilka fåglar det handlar om. Vilka är till exempel de ”orena fåglar” det talas om i Tredje Mosebok?
Från och med mitten av 1800-talet blir svenska fåglars namn allmänt kända, och på 1900-talet slår fågelpoesin igenom på allvar. Nu börjar poeterna intressera sig både för fåglarnas exakta namn, liksom för deras läten, deras sätt att röra sig och deras flyttmönster.
I svenska psalmer finns det gott om fåglar. Ofta får de funktionen av att vara manande föredömen, som i den älskade sommarpsalmen av Paul Gerhardt (Sv ps 200:4):
När jag hör trastens klara sång,
när lärkan jublar dagen lång
högt ovan fält och backar,
då kan jag icke tiga still.
I romantikens fågelvärld hade näktergalen och turturduvan en särställning. Men det fanns undantag. Biskopen i Härnösand, F. M. Franzén, var väl förtrogen med stiftets fauna och skrev lyriskt om blåhaken.
Erik Axel Karlfeldt är – kanske inte så överraskande – den förste svenske betydande poet som ofta har med fåglar i sina dikter och de har också exakta artbenämningar. Lärka, gök och näktergal är vanligast förekommande, men Karlfeldts favorit är kornknarren.
Men den främste fågelpoeten är ändå Bengt Emil Johnson, menar Hildal. Han fångar ögonblick vi alla kan uppleva: gråsiskan slänger till exempel knittriga läten efter sig, ”lika torra som de frön de är på jakt efter.”
Det med tiden allt mer rika diktspråket runt fåglar rymmer både det högstämda och romantiska, det vardagliga och till och med humor. Så här låter det när en modern poet som Werner Aspenström leker med fågelspråket:
Presidentfågeln och excellensfågeln
och deras många sugsnappare
undervippor och tåsparvar
talmanstrastar, trofinkar
dörrpipare och sidensvansar.
Den fågel som uppenbarligen står de svenska diktarna närmast är inte romantikens örnar, näktergalar och lärkor – utan den oansenliga kråkan, som är den vanligast förekommande i svenska dikter. Kanske för att hon alltid finns där? Staffan Söderblom beskriver kråkan som ”landskapets gångjärn”.
Just triumfen i att finnas till, trots allt, uttrycks fint i den dikt som Sten Hidal kallar "den svenska fågeldiktens Mount Everest", dikten "Världskråkan" av Lennart Sjögren. Här ett kort utdrag:
Hör mig när jag ropar ut över världen
Här är jag!
Jag lever!
Jag är världskråkan
Jag sliter upp mitt duniga bröst
också en kråka har dun närmast sitt hjärta
kärlekens, lustens och de milda drömmarnas dun,
den vilda flyktens.
Själv faller jag ändå för en dikt som handlar om just näktergalen, men skriven av en författare som inte är romantiker utan snarare en modernist, Artur Lundkvist. I diktsamlingen ”Liv som gräs” (1954) skriver han:
O, näktergal
som i kärlekens raseri
oavbrutet kastar dig mot muren:
du gör mig skamsen och värdelös
med ditt eviga nederlags seger
vid det obevekligas gräns.
Sten Hidals bok är en pärla för högsommardagar, för höstdagar, för vinterdagar och för vårdagar. Läs och njut!
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
