Ivar Lundgren: Anden ledde - inte jag

Som journalist rapporterade Ivar Lundgren om den ekumeniska islossningen på 1970-talet – om pingstvänner och katoliker som plötsligt stod hand i hand. Själv hade han gjort upp med ungdomens ateism och hängav sig åt den karismatiska förnyelserörelsen. Nu fyller han 90 år.

I slutet av 1960-talet fick journalisten Ivar Lundgren ett drömjobb på Dagens Nyheter. På kort tid hade han nått toppen i den svenska tidningsvärlden och chefredaktören Olof Lagercrantz berömde honom för att tillföra tidningen “ande och insikt”. Ändå sa Ivar Lundgren upp sig.

– Folk förstod inte vad jag höll på med, de tyckte att det var idiotiskt av mig att sluta när jag fått ett sådant eftertraktat jobb. Men jag upplevde en inre kallelse att gå till Dagen i stället. För mig handlade det inte enbart om journalistik, utan det låg på ett djupare plan. Det handlade om Guds rike.

Decennier har passerat sedan Ivar Lundgren arbetade på Dagen och när han nu kliver in på redaktionen gör han det som blivande 90-åring, stiligt sommarklädd i vit linneskjorta och bländande vita sneakers. Han berättar att Dagen har en särskild plats i hans hjärta och när jag visar runt ställer han nyfikna frågor om den nya tekniken. Strax intill skärmarna som visar tidningens webstatistik i realtid finns ett porträtt av Lewi Pethrus – Dagengrundaren som var Ivar Lundgrens chef.

– Lewi Pethrus var utan tvekan en auktoritet och det fanns en distans mellan honom och oss övriga. Men han var alltid vänlig, villig att lyssna och snabb och klar i sina reaktioner och bedömningar. Han hade ett outtröttligt engagemang för Dagen och för kristnas inflytande i samhället.

– Under tiden jag jobbade på Dagen var ekonomin så pass ansträngd att tidningen stod på undergångens brant. Vid ett tillfälle satt Lewi Pethrus med tidningens styrelse som kungjorde att de inte längre klarade att hålla tidningen vid liv – de ville lägga ned. Då svarade Pethrus: “Om ni lägger ned den i dag, startar jag en ny tidning i morgon”. Vilken otrolig geist, eller hur? kommenterar Ivar Lundgren.

Egentligen har han inte kommit för att prata om sin tidigare chef, utan om den bok som han nyligen gett ut. Vägen jag fann (Narin förlag) handlar om Ivar Lundgrens liv, men ska inte förstås som en memoar. Det är snarare ett stycke modern kyrkohistoria om den karismatiska förnyelserörelsen – en rörelse som gjorde starka avtryck både i Ivar Lundgren och i kristenheten i stort.

– När hippierörelsen kom från Kalifornien på 1970-talet var det som att vi såg förnyelsens första vårblommor. Den karismatiska vågen kom sedan med kraft in i kyrkan. Det var inte bara en ungdomsrörelse utan berörde alla och förändrade klimatet; stridsfrågorna försvann.

– Tidigare hade den helige Ande och andedopet varit som ett slags Berlinmur i kristenheten. Pingstvännerna ansåg sig ha Anden, medan resten inte hade det. Om en katolik eller någon annan blev andedöpt skulle de genast in i pingstfållan. Det var mycket teologisk fajt kring det där. Andefrågan isolerade pingströrelsen, samtidigt som den gav styrka.

Ivar Lundgren beskriver hur den karismatiska rörelsen kom underifrån. Den var inte initierad av kommittéer eller byggd på strategiska uträkningar, utan uppstod helt spontant – som en gåva. Där den gick fram bröt den ned teologiska och sociala skiljemurar.

– Plötsligt tillhörde Anden alla och en del pingstvänner hade svårt att hänga med. På den tiden var ekumeniken en omstridd fråga, för att använda ett snällt ord, säger Ivar Lundgren.

Han är inte rädd för att kritisera pingströrelsen. Det gjorde han redan som ung. Ändå har han alltid varit rörelsen trogen. Jag tänker att hans hållning liknar den som författaren och översättaren Gunnel Vallquist hade gentemot Katolska kyrkan: “Lydnad under protest”.

– Under en period i mitt liv brottades jag mycket med min andliga tillhörighet, men när jag lyssnade till en predikan av den amerikanske missionären Stanley Jones insåg jag att det inte spelar någon roll i vilket samfund jag befinner mig i, det viktiga är att tillhöra Jesus. Att göra pingstidentiteten till ett övergripande mål tror jag inte mycket på, men däremot är det viktigt att vara medveten om sin bakgrund och veta var man står.

– I pingströrelsen har jag funnit en stark vilja att leva för Gud och vara lydig mot Guds ord. Dessutom har jag mött så många fina pingstvänner – härliga, hederliga och goda människor.

Ivar Lundgren föddes in i pingströrelsen i småländska Ljungby. I församlingen fanns restriktioner kring klädsel och tydliga normer kring önskat beteende, vilket gjorde att den unge Ivar kände sig trängd. Dessutom skrämdes han av den vanligt förekommande undervisningen om Jesu tillkommelse.

– Att profetiorna om Jesu återkomst aldrig slog in gjorde att jag fick svårt att lita på någonting alls. Till slut tänkte jag: Tänk om inte ens Gud existerar!

En annan händelse som påverkade honom djupt, och som han beskrivit i sin självbiografiska bok “Livets pris”, var mamma Karins bortgång. Ivar var tolv år gammal när det hände. Karin upptäckte en knöl i ena bröstet och ett år senare var hon död. En misslyckad operation i barndomen gjorde att hon hyste misstro mot sjukvården och vägrade därför behandling. I stället ville hon lita på att Gud skulle bota henne.

– Det var otroligt jobbigt att se henne brytas ned inför mina ögon. Framför allt var det ångestskapande att se alla dessa gudsmän som kom hem till oss för att be för mamma. De bad och sedan gick de hem – och ingenting hände.

Allt detta gjorde att Ivar Lundgren tvivlade på sin tro. Till slut betraktade han sig som ateist och övermannades av en känsla av att kosmos var en tom och övergiven plats.

– Det var inte särskilt upplyftande, men jag tror att det var en nödvändig process för mig att gå till botten med min tro och få en egen övertygelse som var oberoende av predikanter och kyrkan, säger han.

Så småningom återfick han tron på Guds existens, men letade febrilt efter en grund att bygga sitt liv på. Under studietiden i Lund upplevde han ett slags andlig kris. Han visste inte vad han skulle ta sig till, men sträckte sig efter Bibeln.

– Av tusen möjliga verser hamnade jag på: “Eder tro skulle icke vara grundad på människors visdom utan på Guds kraft”. Det var som att en blixt slog ned!

Ivar Lundgren berättar ledigt och samtidigt full av förundran om de starka gudsupplevelser han haft. Fler skulle det bli när han kom i kontakt med den karismatiska förnyelserörelsen, först i USA och senare i Sverige.

Som anställd på Dagen fick Ivar Lundgren, på Lewi Pethrus uppdrag, åka till USA för att porträttera den omsusade helandepredikanten Kathryn Kuhlman. Det sades att mängder av människor blev botade under hennes möten. Ivar Lundgren, som bar den smärtsamma erfarenheten av mammans uteblivna helande, var till en början skeptisk. Men redan vid ett första möte med Kathryn fick de god kontakt och blev senare nära vänner.

– Hon var en fascinerande person, det går inte att förneka. Men framför allt hände märkliga ting runt henne. I helandemöten hemma i Sverige var det vanligt att folk lade händerna på varandra, ropade och bankade, men Kuhlmans möten var mycket stillsamma. Vid mitt allra första möte med henne träffade jag en läkare, vars dotter hade blivit helad. En läkare skulle ju inte springa på helbrägdagörarmöten om det inte fanns något där som

var äkta och riktigt, resonerar Ivar Lundgren.

– Och trots att min mamma inte blev botad, betvivlade jag inte att Gud kunde bota. Om jag som barn hade fått stöd och någon att prata med hade jag kanske inte upplevt mammas sjukdom och död lika traumatiskt, funderar han.

När Andens vind sedan svepte fram i Sverige bevittnade Ivar Lundgren skeendet från första parkett. 1972 tog han initiativ till den första ekumeniska konferensen i sitt slag: Karisma 72. Människor strömmade till mötena; svenskkyrkliga, ortodoxa, katoliker och pingstvänner sida vid sida. När jag påpekar att Ivar Lundgren genom konferensen blev en ledare i den karismatiska förnyelserörelsen, är han snabb att dementera.

– Nej, det var inte min förtjänst. Jag gick bara på Andens inspiration. Gud gjorde jobbet!

Efter intervjun är det dags för fotografering. Ivar Lundgren går ut till hustrun Gunilla som väntar utanför. Han frågar hur han ser ut i håret och om hon vet var han lagt sin kam.

Innan vi skiljs åt minns jag allt det andra som jag också hade velat fråga om: bibelsmugglingen i Sovjetunionen, tiden som FN-tjänsteman och arbetet som Läkarmissionens direktor. Men det får bli vid ett senare tillfälle. Med den klarhet i både tanke och tal som Ivar Lundgren uppvisar kommer han förmodligen att leva tills han är 100. Minst.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.