Ny bok från Richard Dawkins

Richard Dawkins memoarer del två är en berättelse om hans karriär och hans kamp mot religionen. Redan i bokens början säger författaren, att det finns djupa filosofiska frågor som enbart vetenskapen kan besvara. Sedan beskriver han tron på Gud som jämförbar med tron på tomtar och troll. Fast lite värre. Religion inte bara är fördummande utan också farlig.

Den intensiva blicken från mannen på bokomslaget tycks nästan hypnotiskt; detta måste jag tro, annars är jag förtappad. Eller i varje fall ovanligt korkad.

Nu ska inte en boks innehåll bedömas utifrån sitt omslag, men fotografiet som pryder "Kampen mot illusionerna" bär i sig ett budskap. Ärendet är att övertyga. Kallelsen är stark. Författaren vill gå ut i hela världen och göra alla folk till ateister, detta emedan religion är ett oförnuftigt och fördärvligt ont. Flitigt citerade religionsangrepp i tidigare verk förstärker budskapet i "Kampen mot illusionerna".

Sitt stora genombrott som populärvetenskaplig författare fick evolutionsbiologen Richard Dawkins med boken "Den själviska genen" (1976). Med bästsäljaren "Illusionen om Gud" (2006) kom kampen mot religiös tro att bli en central livsuppgift. Dawkins blev gudlöshetens missionär, själv i det närmaste avgudad i nyateistiska kretsar.

Det är den resan läsaren får följa i denna memoardel. Dawkins öppnar dörren till den universitetsvärld som är hans vardagsrum. Och då handlar det inte enbart om hans och andras forskningsresultat. Läsaren får till exempel veta hur examinationer går till och hur man vaskar fram briljanta begåvningar och leder dem till lysan­de positioner i forskarvärlden. Dawkins är inte blygsam när det gäller den egna rollen i det sammanhanget. Inte i något sammanhang, för den delen.

Nå, det är väl inte så konstigt att en berömd persons memoarer handlar just om berömmelsen, om vägen dit, och om berömmelsens konsekvenser. Men ibland kan det bli lite väl mycket av det goda. Alla dessa möten med briljanta personer, alla dessa middagar med stimulerande konversation, alla dessa konferenser där nytta och nöja mixas på det mest njutningsfyllda sätt, alla lysande debattsegrar, alla dessa hyllade artiklar och tv-program, alla dessa förnämliga priser och utmärkelser.

Det som framför allt räddar boken är Richard Dawkins eleganta stilistiska handlag, och humorn. Jag kan faktiskt förstå varför han gjort succé som populärvetenskaplig författare, och varför han 1995 blev professor i allmänhetens förståelse av vetenskap. Han är en god pedagog, och han är dessutom ibland riktigt rolig.

Samtidigt kan han uttala sig nedlåtande och lätt föraktfullt om människor som har en annan verklighetsuppfattning. Vilket är mindre roligt. Och han gör det ibland väldigt lätt för sig genom att dela upp världen i två läger. Toleranta ateister som bygger sin argumentation på vetenskap ställs mot intoleranta troende som ogillar vetenskap.

För en troende kristen läsare av Richard Dawkins senaste verk inställer sig frågan, varför han och en del andra lärda nyateister för kampen mot den Gud de inte tror på med en sådan frenesi. Är det av ärlig humanistisk omsorg om en mänsklighet, som man anser hotas av religionsförgiftning? Eller är drivkraften frustration över att positivismens sekulariseringsberättelse, som utgår från att religionen successivt kommer att trängas undan av moderniteten, har krackelerat i en tid när religionen är synligare än på mycket länge?

Jag vill inte helt underkänna motiv nummer ett, men jag tror att motiv nummer två väger tyngre.

Birger Thureson

Birger Thureson är skribent samt recenserar böcker på Dagens kultursidor.