Ny bok nyanserar synen på ifrågasatt missionär

På 1870-talet genomkorsades Sverige av nitiska män som förkunnade bättring, omvändelse och tro. Vad var väl då mer naturligt än att också sända missionärer till den svensktalande befolkningen på öarna utanför den estniska kusten? Så sände Evangeliska fosterlandsstiftelsen, EFS, Lars Johan Österblom (1837–1932) som missionär och lärare till Ormsö.

Det uppstod många kontroverser kring Österblom och han framställs ofta, särskilt i mer sentida skriftliga källor, som en hänsynslös, omedgörlig, egoistisk och svärmisk kulturförstörare. Klart är att han från dag ett kom på kant med den lokale prästen som han skulle samarbeta med. De var lika oense om skolfrågor som om lärofrågor, och inte blev det bättre sedan missionärens förkunnelse resulterat i en klassisk väckelse som hotade såväl prästens lära som hans dekadenta livsstil.

Men när man firade 50-årsminnet av Österbloms ankomst till ön höll även gamla belackare lovtal över ”den avhållne läraren och andlige ljusbringaren”. Estlandskännaren och biskopen Sven Danell beskriver honom som en person med ”profetens andekraft och glödande nitälskan”. Och väckelsen på Ormsö visade som så ofta upp goda sociala effekter. Där den svepte fram förbättrades folkhälsan genom att man skurade golv och byggde skorstenar, och av den lilla öns 13 krogar återstod snart bara en.

Berättelsen om Österblom verkar vara bara ännu ett i raden av exempel på de klassiska slitningar som uppstått i missionens kölvatten allt sedan aposteln Paulus tid. Lärostriden mellan de rättrogna EFS:arna och Waldenströms lärjungar, som har en central roll i boken, har paralleller från Nya testamentet till vår tid.

Varje försök att kartlägga och förstå någon del av missionens gigantiska arbete är välkommet, och det kan vara lättare att se de större linjerna när de filtreras genom ett mikrokosmos som Österbloms år på Ormsö, avgränsat i tid, geografi och form.

När Leif Carlsson i denna bok tar sig an att nyansera Österbloms eftermäle gör han det inte med hjälp av några avgörande nya källor, utan snarare genom att på ett trovärdigt sätt omtolka de befintliga. Framför allt sätter han in Österbloms insatser i ett större sammanhang.

En fylligare presentation av kritikerna, deras sammanhang och eventuella alternativa källor skulle ha hjälpt läsaren att värdera deras utsagor. Vilka alternativa källor hade journalisten John Chrispinsson och historikern Evald Blumfeldt som båda skriver positivt om Österblom? Och vem är Elisabeth Hedfors som satt författaren på spåret?

Boken positionerar sig någonstans mellan missionärsbiografi och akademisk avhandling. Det är i sig lovvärt och begripligt och väl genomfört. Men Lars Johan Österblom blir liksom aldrig kött och blod, än mindre hans hustru och de elva barnen eller folket på Ormsö. Mellan raderna finns mer dramatik än författaren tillåter sig att redovisa.

Men ”Kallad och avsatt” lyckas i sin avsikt att rehabilitera Österblom, utan att för den skull helgonförklara honom. Han framstår som ett barn av sin tid, en företrädare för väckelsen och en i många stycken framgångsrik missionär. På köpet får läsaren en koncis lektion i såväl allmän historia som kyrkohistoria från ett närområde som vi känner till pinsamt lite om.

Håkan Arenius

Håkan Arenius skriver bokrecensioner i Dagen. Han har tidigare arbetat som ledarskribent och redaktör.