Okonstlad teologi som inte tappar djupet

Hör du till dem som greppar efter en skämskudde ibland när du lyssnar på predikan? Har du svårt att hitta ord för kristen tro som inte skaver mot din moderna världsbild? Eller har du svårt att förstå dig på dina kristna vänner? Kanske är du själv en av dem som försöker predika begripligt utan att förlora substansen?

I 38 korta kapitel på 143 sidor lyckas Tommy Hellsten förklara kristen tro enkelt och begripligt utan att förenkla eller skriva på näsan och utan att väja för något av det svåra i en biblisk världsbild. Han förklarar hur lidande, sanning, överlåtelse, intuition och kreativitet hör ihop med kärleken och Gud. Han är så tvärsäker så det sjunger om det och tar inga genvägar teologiskt, men lyckas ändå hålla alla dörrar öppna för invändningar och reflektioner. Kanske beror det på att hans utgångspunkt mera är förundran än förståelse. Det gör skillnad.

Texten känns som ett sorts samtal med en uppskattad vän. Han tar hjälp av sina erfarenheter som psykolog och terapeut när han tar sig an saker som Jesus och himlen. Inledningsvis identifierar han – i likhet med Bibeln – kärleken som Gud. Det måste man sedan hålla i minnet, för detta skrivs inte läsaren på näsan. Men ut kommer en kartbild för livet som känns både välbekant och alldeles ny och som får läsaren att börja famla efter pilgrimsstaven, nyfiken och fylld av längtan.

Den som låter sig vägledas in i kristen tro av "Jag är inte längre rädd" kommer undan många av de rädslor och skämskuddar som brukar kanta vägen i en svensk kulturmiljö. Ändå väjer inte Hellsten för trons galenskap och mysterium. Tvärtom! Han visar hur de ska till för att få ihop ekvationen, men med bevarad självrespekt och akademisk integritet. Han får Bibelns läror att hänga ihop med varandra och med allmänmänsklig erfarenhet. Gud landar i människan och människan landar i Gud.

Språket är en av bokens största förtjänster, rakt och självklart med korta satser. På något sätt lyckas Hellsten ladda samtidens vardagsspråk med mening och förklara komplicerade sammanhang enkelt utan att förenkla. Att skriva så okonstlat utan att förlora i djup är en bedrift, mycket svårare än mångordighet. Liksom i förbigående öppnar han nya dörrar mot ständigt nya bråddjup. Ibland ligger han väldigt nära den nyandlighetsvokabulär som blivit lingua franca de senaste åren. Jag uppfattar det som en väl vald nyckel till att bli förstådd av en samtid som internaliserat nyandligt språk utan att ens lägga märke till det. Översättaren Joanna Nylund har gjort en föredömlig insats. (En sak bara: kärleken är knappast långsint, men väl långmodig. Är det finlandssvenska?)

Ska det göras invändningar så handlar de om början och framför allt slutet. I starten för författaren ett resonemang som får läsaren att undra om han har hybris. Det får dock sin förklaring längre fram. Slutet är lite snöpligt, som om författaren plötsligt tröttnar och lägger av. Välvilligt tolkat kan det kanske ses som ett sätt att tvinga läsaren att tänka vidare själv.

Nog sagt. Den här boken ska du läsa. Det är en bok för troende och tvivlare, konfirmander och akademiker, levnadsglada och utmattade. En bok för människor, helt enkelt. I min värld är det högsta betyg.

Håkan Arenius

Håkan Arenius skriver bokrecensioner i Dagen. Han har tidigare arbetat som ledarskribent och redaktör.