Thomas Arnroth ritar seriebok om ”de orimliga åren” i Livets ord

Dörren öppnas och visst är det han, dataspelsrecensenten från SVT:s morgonsoffa, som tar emot i lediga jeansshorts. Det är en av sommarens varmaste dagar så Thomas Arnroth serverar påpassligt svalkande dryck. Hans tvåa tjänar också som ateljé för hans tecknande, en vurm där all koncentration de senaste åren legat på seriealbumet "Livets ord – mina tio orimliga år som frälst" som nu finns ute i handeln. Del två är redan påbörjad.

Historien har legat till sig i mer än tjugo år. Det var i januari 1996 som den då drygt 30-årige Thomas lämnade församlingen i Uppsala. Journalist och författare var han redan då, men läsekretsen bestod främst av kristna, i synnerhet trosrörelsefolk.

Han var redaktör för Trons Värld och hamnade senare på Livets ord-tidningen Magazinet.

Han skrev två böcker som ifrågasatte rockmusik – "Dina harpors buller" och "Har den kristna rocken spelat ut sin roll?" – läsning som ledde till att många kristna ungdomar kastade skivor som ansågs syndiga. Själv krossade han Bob Dylans dubbel-LP "Blonde on blonde". Originalet från 1966.

– Jag är så glad att inte You­tube och sånt fanns på den tiden,­ för man får verkligen anstränga sig för att hitta de här grejerna, säger Thomas med lättnad i rösten.

Han har förvisso aldrig gjort någon hemlighet av sin bakgrund och tvärtemot vad man skulle kunna tro blev åren på Livets ord aldrig något karriärmässigt bojsänke. Thomas har skrivit för TT och Aftonbladet och 2016 fick han utmärkelsen Årets journalist i sin nya roll som skribent på samhällstidskriften KIT.

Inte illa med tanke på hur trevande livet såg ut från början. Thomas växte upp i Norrköping i en familj där tro och kyrka inte fanns på kartan. Vid sidan av basket var tonårstiden uppfylld av att läsa, skriva dikter, söka svaret på livets mening samt att leta efter kärleken. Han beskriver den unge Thomas som en väldigt orolig människa.

– Jag var väldigt otillfredsställd med livet, konstaterar han.

Mitt i allt blev Thomas frälst – hemma i badkaret. Tro och gärningar vacklade hit och dit, men händelseutvecklingen ledde till att Thomas sökte till Livets ords bibelskola och flyttade till Uppsala. Snart började han skriva i Trons Värld.

– Jag var musikredaktör där, så det var en massa stackars ungdomar som växte upp i trosrörelsen som jag bestämde musiksmak för. Jocke Lundkvist, som nu är pastor på Livets ord, frilansade för mig och skrev recensioner.

Långsamt steg Thomas i Livets ord-hierarkin och hamnade till sist i ledningsgruppen. När tidningen Magazinet skulle bli mera nyhetsmässig fick han ansvar för omgörningen, vilket innebar en stor förändring.

– Jag gick från att träffa Ulf Ekman någon gång ibland till nästan daglig kontakt.

Direktiven var många och inte alltid förutsägbara.

– Det var väldigt svårt att vara på Livets ord för det byggde ju på att Gud pratade till Ulf och Ulf pratade till församlingen, och vi gjorde. Väldigt grovt var det så.

Styrningen uppifrån ända ner på detaljnivå skavde i Thomas, trots att han var "en väldigt stor Ulf-entusiast", men till slut kunde han inte vara tyst.

– Jag påtalade för honom: ”Du sa att den personen hade sagt så, men jag var ju med i det rummet och den sa ju inte så”. Ulf blev jättearg. Sedan kom han upp till mig en söndagskväll på jobbet, och på måndagen hade jag slutat. Det blev ohållbart. Du kan ju inte vara redaktör för hans tidning om du inte litar på Ulf Ekman.

Thomas tog sitt pick och pack och lämnade Uppsala, men vad hände med tron?

– Jag trodde att jag skulle gå från elitkristen, för det var jag ju så oerhört trött på, till någon slags vanlig kristen. Jag räknade med att det bara skulle hända, men det gjorde det inte. Jag tyckte det var så tråkigt att gå i kyrkan. Jag läste aldrig Bibeln. Det låg inget stort beslut bakom.

Han säger att tron inte finns kvar alls, trots att han är "sjukt bibelsprängd".

Däremot känner Thomas av flera andra konsekvenser.

– Jag har väldigt svårt för slipsar och kostymer. När jag lämnade Livets ord stoppade jag alla kostymer och skjortor och slipsar i två plastsäckar och gav dem till pappa. En annan sak som är helt paj är att göra saker i grupp.

Det spelar ingen roll om det så bara handlar om att klappa händerna på ett gympass.

– Jag är extremt känslig för manipulativa sektledarpotentiella människor. Den typen av människor som virar folk runt sig och styr utan att säga det, med blickar och så. De finns överallt. Jag plockar dem direkt.

Ett slumpartat möte med Galagoredaktören Johannes Klenell blev upprinnelsen till boken. Samtalet mynnade ut i en oväntad fråga: Vad skulle du säga om att göra en serieroman om dina tio år i Livets ord?

Drömmen att få ge ut en serieroman övertrumfade våndan inför att berätta sin historia, så Thomas sa ja.

Nu när första boken är klar tänker han att detta mycket väl kan bli hans livs verk.

Se också:Thomas Arnroth: Så tecknar jag Ulf Ekman

Men att förklara Livets ord för en sekulariserad svensk kräver otroligt mycket kristendoms-ABC. Thomas menar att sammanhanget kräver så mycket förklaringar att det först kan upplevas som att han tar Livets ord i försvar.

– Samtalet kan sluta med ”Ja, men det låter ju inte så dåligt”. ”Nej, du har fattat fel. Det är jättedåligt!”.

– Man blir nästan en evan­gelist. Jag var på radion och då sa tjejen mitt i sändning: ”Hur menar du? Om jag ska bli frälst, hur gör jag då?”

Du kanske rent av är lite nervös att folk läser din bok och blir frälsta?

– Det är närapå en farhåga jag har, erkänner han.

Under arbetet med boken har Thomas brottats med vilken bild han ger av sig själv och sitt eget ansvar.

– Man kan ju lätt framställa sig själv i lite för bra dager.

Efter att han lämnat Uppsala mötte Thomas en vän som tyckte att "när du var med i Livets ord var du dryg och otrevlig, och sedan när du dragit därifrån, då är du en trevlig typ igen". Det fick Thomas att fundera över vad han sagt och gjort mot folk under den här tiden.

– Jag är ganska medveten att jag hamnade på Livets ord på grund av saker i mig. Jag var inte speciellt glad i livet innan. Det var när jag kom med i Livets ord som jag fick en struktur. Det var det jag behövde och det kan jag tycka är en jobbig insikt. Jag behövde en tydlig ledargestalt eller fadersgestalt. Det är en knepigare grej för mig än mycket annat. Då kan man inse: Okej, jag är kanske inte bara offer utan jag är väldigt mycket medskyldig.

Samtidigt vet han många som mått väldigt dåligt av sin tid på Livets ord, men själv har han inte gjort det.

– För mig har frågan nog mer alltid varit: Men Thomas Arnroth, vad var det i dig som gjorde att du hamnade här? Och då menar jag inte i första hand frälsningen, utan då menar jag Livets ord. Hur kunde jag köpa Ulf Ekman och att man följde honom så hårt och gjorde saker som var så väldigt o-thomasiga?

Mitt i vårt samtal vänder Thomas frågan till sig själv: Om du skulle göra om livet, skulle du låtit bli att åka till Livets ord och gå bibelskolan?

– Då vill jag ju svara ja, men då hade jag aldrig haft de här tre barnen. Så jag hade gjort om det en gång till. Faktiskt! På riktigt!

Sex frågor till Thomas Arnroth om boken

Varför vänta så länge med att berätta?

– Jag insåg ganska tidigt efter Livets ord-tiden att jag visste extremt mycket om Ulf och Livets ord. Då var det fortfarande stort intresse kring det. Men jag insåg också att om jag börjar göra saker om det här, då kommer jag att bli journalisten som kan Livets ord och typ sekter och så kommer alla att vilja intervjua mig om det så snart det händer. Då kände jag att jag inte orkar ha den rollen, så jag lät bli det.

Du låter inte bitter. Hur kommer det sig?

– Men jag känner mig inte bitter. Jag tror att det hade varit att låta Ulf eller Livets ord äga någonting.

Finns det någonting som skulle kunna ändra på det?

– Om det skulle visa sig att Ulf Ekman aldrig krossade sina rockskivor när han blev frälst, utan i stället gömt undan dem nånstans, då skulle jag nog bli riktigt arg.

Hur reagerade du när Ulf Ekman blev katolik?

– Det är ju jättekonstigt. På 1980-talet gick vi på Uppsala högar och bad och band djävulen för att påven skulle komma dit och gå på högarna. Jag har tappat respekten för Ulf för länge sedan och det här gör ju inte att man återfår den. Illojalt kanske är min starkaste känsla för det där.

Hur ser du på Livets ord i dag?

– Jag tänker att det är ungefär samma problem nu som då med en lite annan påklistrad image. Det är fortfarande amerikanskt smajlande män i ledningen som säger att allting är bra.

Har hängivna Livets ord-medlemmar anledning att vara nervösa att din bok?

– Är de Livets ordare och har överlevt att Ulf Ekman blev katolik så klarar de min bok. Jag tror att man från Livets ords sida kommer att ignorera den här boken över huvud taget.

Fotnot: Dagen har utan framgång sökt Ulf Ekman för en kommentar.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.