Utblottelse nyckelbegrepp när Peter Halldorf leder in i påsken

Peter Halldorf: "Mellan mörker och skymning" (Libris)

Varför hade ingen sagt att man måste förlora den gamla friden för att vinna en ny och djupare frid, frågar sig Peter Halldorf i sin nya bok "Mellan skymning och mörker". Öppenhjärtigt berättar han hur kompositören Göte Strandsjö kom honom själv till hjälp när han genomgick en troskris i slutet av 1980-talet där han tvingades inse att hans försök att följa sin längtan efter helighet inte enbart var befriande.

Strandsjö, uppvuxen i pingströrelsen och hela livet trogen sin kyrkliga hemvist, uppmuntrade Peter Hallforf att vara uppriktig och ge uttryck för vad som skedde i hans hjärta. Kanske var denna kris – tänker jag – en avgörande utgångspunkt för de andligt vägledande skrifter, lästa av många, som Halldorf gett svensk kristenhet. I hans senaste bok möter läsaren ett besvärande budskap, som kanske kan sammanfattas i rubriken till en av betraktelserna, om att tron inte är vad vi trodde.

Peter Halldorf har inte gett oss en självhjälpsbok, typ ”fem steg till en trygg tro”. Den innehåller inget färggrant påskgodis att snaska på under helgfriden. Boken är snarare en dunderkur för vilsna själar. En svårsmält utmaning till att våga se sitt liv och sin tro i ljuset av skymning och mörker. Det är en fördel att varje betraktelse är indelad i åtta avsnitt som man kan läsa ett i taget, kanske för att spegla sig och ge sig tid att reflektera över sin egen erfarenhet av vandringen i skymning och mörker.

Ett nyckelbegrepp i boken är kenosis – utblottelse. Jesus avstod från allt (Fil 2). Han går i skymningen tillsammans med sina lärjungar över bäcken Kidron till Olivberget för att genomlida mörkret i Getsemane. Hans bön "ta denna bägare ifrån mig" följs av hans överlåtelse till Guds vilja, inte som jag vill utan som du vill. Jesus utblottade sig själv. I Jesu efterföljd får varje kristen försöka ge sitt förbehållslösa ja till Gud. Men detta ja är också en Guds gåva. Halldorf menar att utblottelsen inte är människans val, den är, liksom tron, Guds gåva. Gud drar den människa som är barskrapad på allt till sig själv och till en djupare frid.

Halldorfs bok, med sina utmanande rubriker, innehåller ett tydligt och ganska påträngande budskap om att de vägsträckor på trons vandring, som innebär tvivel, frestelser att överge det andliga projektet och brist på känslor av tillfredsställelse, leder till en växande kärlek, djupare vila och större medvetenhet om vår ständiga närvaro i Gud.

Jag fängslas av framställningen och hittar mig själv i många av de situationer på trons väg som boken lyfter fram. Peter Halldorf vandrar hemtamt och självklart mellan kyrkofäder och andra framträdande gestalter i kyrkohistorien. Jag tänker att framställningen nog ibland kan få den som inte besitter särskilt mycket kunskap i patristiken att känna sig vilsen eller utanför. En del av det författaren vill förmedla kan man kanske inte ta till sig om man inte får hjälp i personliga samtal. Bokens budskap kan därför tjäna som en inbjudan och uppmuntran till att söka själavård och vägledning.

Boken ”Mellan skymning och mörker” mynnar ut i en betraktelse över Jesu död och uppståndelse. Utan påsken finns det ingen kristen tro och ingen kristen kyrka, skriver Peter Halldorf. Utan ett personligt möte med den Uppståndne kan vi bli religiöst bildade, vi kan till och med bli mystiker – men vi kan inte bli kristna.

Peter Halldorf har skrivit en själavårdsbok. Ett inträngande budskap, med tröst och vägledning. En varm fridshälsning som förmedlar ett hopp om att utblottelsens fasa blir en kärlekens gåva från Gud.

Stig Öberg