Böcker
Vibeke Olsson: Pappas död sparkade ut mig ur barndomen
Bokaktuella författaren: När jag tog till mig att Gud lider, kände jag: Det här är sant. En Gud som inte lider är ett hån.
Vibeke Olsson kommer varken från arbetarklassen eller från en kristen bakgrund. Ändå är det som frikyrklig arbetarförfattare vi känner henne. I femton år har hon skrivit om sågverksflickan Bricken, och nu är den åttonde och avslutande delen i serien här.
- Det känns jättekonstigt! Jag har ju levt med Bricken under så många år, säger hon.
Sexton år gammal kliver Vibeke Olsson in på psykotekniska institutet i Stockholm. Hon har just hoppat av skolan, och hennes studievägledare har rekommenderat ett anlagstest för att ge styrsel åt de vaga framtidstankarna.
Det är en svår tid i Vibeke Olssons liv. Samma år, på valborgsmässoafton, har hennes pappa hastigt dött. Han satt på trappan till familjens sommarhus i Skåne när han fick en hjärtattack, 54 år gammal. Det är inte bara Vibeke som sörjer. Pappan heter Jan Olof Olsson, men är mest känd för sin signatur ”Jolo”. Vid den här tiden är han en av DN:s främsta skribenter. Därtill författare till ett fyrtiotal böcker och upphovsman till den uppmärksammade tv-serien ”Någonstans i Sverige”.
– Pappas död påverkade mig totalt. Jag blev utsparkad ur barndomen, och kände: Nu måste jag klara mig själv, säger Vibeke Olsson, och lägger till:
– Det finns ett uttryck på Västerbottendialekt för det här: att tvärgamlas. Det var så det kändes.
Vi sitter mitt emot varandra i den lilla lägenheten på Södermalm i Stockholm, som Vibeke delar med sin man Valter. Hon serverar kaffe och kaka i illgrön servis, och över köksbordet ligger en rosmönstrad vaxduk. Hon gillar färg, säger hon, vilket också märks på hennes klädsel: knall-lila tajts och cerise tröja.
Vibeke Olsson berättar att hon efter pappans död såg saker i ett nytt sken; med ens framstod klasskompisarna som barnsliga och deras prat om fester som fullständigt tomt. Hennes räddning blev att få läsa in gymnasiet på Komvux i en åldersblandad grupp. I samma veva gjorde hon anlagstestet.
– En av uppgifterna var att rita en människa, och när testledaren såg min teckning blev hon förvånad. De flesta brukade visst rita någon som har samma hudfärg och ålder som de själva, men jag ritade en bebis med mörk hy.
Vibeke Olsson vill inte överdriva testets betydelse, men kanske säger det något om den inlevelseförmåga som har präglat hennes författarskap. I sina böcker – som nu är över tjugo stycken till antalet – har hon specialiserat sig på att skildra historiska epoker. Debuten ”Ulrike och kriget” kom redan när hon var 17 år, men ingen som läser den kan ana att det är en tonåring som skrivit så insiktsfullt om att vara en nazistflicka i München under andra världskriget.
I dag finns en litterär debatt om hur långt vår inlevelseförmåga kan sträcka sig: Kan en vit person skriva utifrån en svart persons perspektiv? Hur tänker du kring att skriva om erfarenheter som du själv saknar?
– Jag tycker att den där debatten är jättekonstig, den spiller nästan över till någon sorts rasism. Skulle hudfärgen vara så avgörande?
– Identitetspolitiken kommer ju från USA och jag kan förstå att deras historia med slaveriet spelar in. Och sedan är jag helt med på att osynliggjorda grupper måste ha rätt att höja sin röst och berätta sina berättelser. Men att därifrån hävda att det inte går att leva sig in i det motsatta könet, eller i en annan ålder eller härkomst, är nästan absurt.
– Jag har ju skrivit i jagform om en romersk officerare, i Krigarens sköld och Skymningens nådatid, då måste väl identitetspolitiker tycka att jag är helknäpp! Men jag tror på inlevelsens förmåga, på att det är sant som Gunnar Ekelöf skriver: ”Det som är botten i dig, är botten i andra”.
De senaste femton åren har Vibeke Olsson levt med Bricken – den fiktiva sågverksflickan som började arbeta på verket Svartvik utanför Sundsvall redan som elvaåring. Det personliga blandas med det samhälleliga när Vibeke Olsson tecknar både Brickens levnadsberättelse och historien om Sveriges modernisering. Nu, i den sista boken, Stockens färd mot havet, är Bricken åldrad, har fått cancer och står inför det jordiska avskedet. Däremot hoppas hon på en himmel. Den kristna tro som löpt som en röd tråd genom hela serien, har inte svikit henne.
– Det finns konstigt nog inte så mycket skrivet om sågverksepoken, trots att sågverken var Sveriges första storindustri och har haft enorm betydelse, konstaterar Vibeke Olsson.
– De flesta som ändå skrivit om detta har tyvärr helt missat frikyrkans betydelse. Undantaget är Birger Norman. Eftersom jag själv har ett stort frikyrkohjärta, ville jag gestalta arbetarrörelsens och frikyrkorörelsens gemensamma mylla. Frikyrkan var ju demokratins förtrupp!
Det där frikyrkohjärtat var ingenting som Vibeke Olsson fick hemifrån. Hennes föräldrar var inte aktiv troende, men själv hade Vibeke tidigt en sorts religiös längtan. Ibland följde hon med en klasskamrat till Missionskyrkan på Lidingö. Hon hade också tänkt att konfirmera sig i Svenska kyrkan, men när hon fick träffa gruppen insåg hon att de flesta verkade vara där för att få presenter. Och prästen ägnade sig mest åt att berätta lustiga ungdomshistorier.
– Jag ville ju diskutera livsfrågor! Jag var väldigt allvarlig och lillgammal.
Vibeke Olsson intresserade sig i stället för hinduismen och buddhismen, köpte Bhagavadgita och umgicks flitigt med en kompis som var yogi och hängiven hindu. De två hade livliga diskussioner – framför allt om ondskan. Vibeke Olsson minns särskilt hur de en försommarkväll promenerade runt i Uppsala; regnet vräkte ner och de blev plaskblöta, men de var helt upptagna av samtalet och fortsatte bara att gå.
– Vi diskuterade i flera timmar, på ett sätt som man inte gör när man blir vuxen eftersom man varken har tid, eller mod att ta sig själv på sådant stort allvar. Men som tonåringar fanns inte några spärrar.
– Det som avskräckte mig med de österländska religionerna var främst synen på ondskan; att man inte tror att den existerar, utan att det bara handlar om att vi människor kan uppleva saker som goda eller onda. Jag kan fortfarande inte acceptera det: Titta hur det ser ut i världen!
I stället drogs Vibeke Olsson till den lidande Kristus, berättar hon.
– När jag tog till mig att Gud lider, kände jag: Det här är sant. En Gud som inte lider är ett hån.
Vibeke Olsson var 18 år gammal när hon gick till nattvarden första gången. Hon beskriver det som hennes sätt att säga: ”Jag tror att Jesus har dött och uppstått för mig”, och händelsen blev en viktig hållplats på trosresan som egentligen hade pågått sedan 14-års åldern. Efteråt drabbades hon av en stark känsla att vilja dela evangeliet med andra. Hon började läsa teologi med ambitionen att bli präst i Svenska kyrkan, men när hon sedan fick uppleva gemenskapen i baptistförsamlingen Elim på Östermalm i Stockholm, där hon var volontär på bokkafé, ändrade hon inriktning. Hon blev pastor och tjänstgjorde senare i just Elim.
Parallellt med det starka engagemanget för frikyrkan, har Vibeke Olsson varit övertygad och aktiv socialist. Intresset vaknade ungefär samtidigt som hon blev kristen. Det var rapporterna från Vietnamkriget och militärdiktaturer i Latinamerika, som skakade om.
Har du blivit ifrågasatt inom frikyrkan för att du är socialist?
– Egentligen inte, men när jag som tonåring både hade ett FNL-märke och en orange knapp där det stod ”Jesus älskar dig” på jackan, kom en gubbe en dag fram på tunnelbanan och sa: ”Du är ju smyckad både för Gud och för satan”.
Vibeke Olsson talar hela tiden med godmodig ton – verkar ha en positiv livssyn, samtidigt som hon är realist. Det återspeglas även i hennes böcker. Inte minst i sågverksserien.
Hur känns det att det inte blir några fler Bricken-böcker?
– Jättekonstigt! Jag har ju levt med Bricken under så många år, säger Vibeke Olsson, men lägger snabbt till.
– Men mitt engagemang för Svartvik fortsätter! Jag och Valter är med i föreningen Svartviks kulturarv. Och i sommar blir bok tre och fyra teater där!
Vibeke Olssons sågverksserie har sammanlagt sålt i över 130 000 exemplar. Responsen från såväl kristna, som icke-kristna läsare, har varit överväldigande, berättar hon. Kanske beror det på att hon lyckas förmedla kristen tro på ett trovärdigt sätt.
– Ett misstag som kristna författare ibland kan göra är att de har en föreställning om att allting ska ordna sig, bara man kommer till tro, men så ser ju inte livet ut. Jag tror snarare på talesättet som säger ”Den som lägger allt i Guds hand, kommer till slut att se Guds hand i allt”. Det går också att förmedla i romanform.
Har du gått igenom perioder av tvivel i ditt liv?
– Ja, det har väl alla? Som troende kan vi också ramla ner i brunnen, för att använda en bild från berättelsen om Josef. Men brunnen har trots allt en botten. På botten finns Jesus. Han som har gått ner till botten för oss.
Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.
