Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Under jubileumsveckan för Dagen 75 år återpublicerar vi fyra ledare från 1940-tal, 1960-tal, 1980-tal och 2000-tal. Detta är den tredje.
Olof Palme är död. Långsamt släpper den förlamande chocken över att ett sådant terrordåd var möjligt i vårt fredliga land. Omständigheten kring hans död kommer att ytterligare bidra till att Olof Palme går till historien. Vi måste gå tillbaka till mordet på Gustaf III 1792 för att i svensk historia finna en motsvarighet, även om också den jämförelsen haltar. Den gången var det en sammansvärjning inom den politiska oppositionen bakom dådet, den här gången måste det vara en underjordisk terrororganisation som agerat. Det är en demokratiskt vald ledare som mördats, inte en enväldig kung.
Palmes lidelsefulla engagemang i en rad internationella frågor har under åren varit omstritt. Hans ordval var knappast det man väntar sig av en statsman, vare sig när han gisslade amerikanernas insats i Vietnam, när han tog Franco-regimen i örat eller när han 1968 vände sig mot de nya ledarna i Prag som “diktaturens kreatur”.
Å andra sidan var det naturligtvis denna stridsvilja och vinnarinstinkt som gjorde honom till en så stark ledare för de egna. Han vände trängda lägen till sin fördel, gav inte upp då han tycktes slagen och var en mästare i att dra till sig sympatierna när motståndarna slog hårt till. Den politiske ledarens roll är svår. Det gäller att framstå som självklart övertygad om det egna arbetsprogrammets förträfflighet också då det självklart riktiga vore att erkänna att det ligger en hel del i motståndarnas kritik. Det tyds som svaghet om man lyssnar på det de har att säga.
Det är därför det är så svårt för gemene man att nå fram till den verkliga människan bakom rollen. Lättast är det utan tvivel för de egna partikamraterna och i synnerhet för de närmaste medarbetarna, som känner ledarens sätt att fungera i arbetslaget. Men många andra kan vittna om hur personligt anspråkslös Olof Palme var och hur lättillgänglig han var. Livsstilen var enkel. Vilken politisk ledare i ett vanligt västeuropeiskt land skulle nöja sig med att under den största delen av sin politiska karriär bo i ett radhus i Vällingby?
Det är sådana ting som förkroppsligar den svenska demokratin. Och här har den socialdemokratiska idealiteten visat väg. En ledare i Sverige skall kunna röra sig på gatorna utan att ständigt vara omgiven av maktens symboler. Det är genom sin personlighet som han skall utöva auktoritet. Och han får gärna ha den likgiltighet inför yttre glans och stat som kännetecknar en aristokrat när han är som bäst. Kanske bidrog just Palmes uppfostran till att han bar med sig en sådan likgiltighet.
Visst skulle det vara skönt om det som nu hänt finge skapa mer av besinning när konfrontationen hotar att förbittra det politiska klimatet. Vi borde alla tänka mer på människan bakom politikern och inse att var och en av dem som leder folkens öden också är mänskligt sårbar. Mer av bevis på omtanke från medborgaren i gemen skulle kanske hjälpa dem att inte för hårt fastna i konfrontationsrollen. Mer av värme och tillit behövs.
O.D.
Förstasida tidningen Dagen, 4 mars 1986. (Dagen arkiv)