Aktivitetsarena eller meditationslokal – är kyrkan till för alla?

Kyrkan har alltid varit en mötesplats för olika människor. Redan Jesu tolv lärjungar visar på olika personligheter och temperament. Aktivister som Simon Petrus och Simon seloten. De högljudda och offensiva som Jakob och Johannes, Åskans söner. Andreas hade en lågmäld framtoning och var samtidigt en tydlig evangelist. Tomas, reflekterande och mer rationellt tänkande. Alla bidrog till helheten.

Hur är det i dag? Får olika personligheter rum i våra kyrkor? Dagens opinionsredaktör Frida Park har i en viktig ledarkrönika lyft frågan om introverta finner sin plats i kyrkorna i dag. Det är en angelägen fråga som är värd att reflektera över. Det handlar om vem som får plats och om alla kan känna sig hemma i dagens kyrkor.

I ett kyrkohistoriskt perspektiv var frikyrkorna, när de växte fram, mycket aktivistiska och extroverta. I vissa svenskkyrkliga kretsar talade man då föraktfullt om dem som ”aktivitetskyrkor”. Som kontrast ställde man folkkyrkan som ”vida famnade” hela det svenska folket. Idealet var en mer kontemplativ kyrka där människorna stilla tillgodogjorde sig prästens undervisning och deltog i mässa och liturgi.

Frikyrkorna å sin sida såg med misstänksamhet på Svenska kyrkan som inte hade omvändelsekrav på sina medlemmar och som inte gav uttryck i gudstjänsterna för frihet och spontana inslag.

I dag, efter många år av ekumeniskt samarbete, ser man mer generöst på varandra. Frikyrkorna och den lutherska kyrkan har närmat sig varandra. Inte sällan är skillnaderna större mellan församlingar inom samma samfund än mellan olika kyrkotraditioner. Ändå kvarstår frågan: Tilltalar våra kyrkor alla typer av människor? Människor med olika bakgrund? Olika traditioner? Som kommer från olika sociala sammanhang?

Även om det finns tydligt nischade kyrkor är svaret tyvärr nej. Varken de äldre eller nyare frikyrkorna gör det. Inte heller Svenska kyrkan. Inte Katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och andra invandrarkyrkor.

Vissa inslag i gudstjänsten kan locka en del, men ”skrämma bort” andra: rökelse, lovsång, musikstilar, ritualer eller fri bön. De flesta av dagens kyrkor är dessutom medelklasskyrkor, vilket kan skapa främlingskap hos andra grupper. Varför har vi en stor mängd olika kyrkor som ändå inte når majoriteten av befolkningen?

Här berör Frida Park något väsentligt. Framför allt i frikyrkorna har extroverta personer haft ett tyngre inflytande än andra. Med sin utåtriktade läggning har de drivit på för evangelisation och kontaktskapande. De är energiska och aktivitetsinriktade, präglade av en filosofi vars huvudideologi var: ”att vara är att göra”.

Det var dessa individer som drev väckelsemöten, som formade församlingarnas strategier och som hade de tongivande platserna i församlingarnas ledning. De introverta hänvisades till bönemöten, bibelstudier och själavård. De fick sällan något tungt inflytande på församlingens utveckling.

Även om situationen i dag inte är lika svartvit finns fortfarande skillnader mellan vilka som ”tar plats” och vilka som är mer anonyma i församlingen. Det präglar församlingens identitet.

Vad kan vi göra för att kyrkorna och den kristna tron åter ska bli en angelägenhet för alla? Själv uppväxt i en familj med metodistisk bakgrund och i vuxen ålder aktiv först i pingst, sedan i Missionskyrkan och i Svenska kyrkan är jag bekväm med olika gudstjänstformer, tilltal och musikstilar och kan uppskatta den rika mångfald som olika kyrkor i vårt land erbjuder.

Samtidigt är jag medveten om hur lite strategiskt tänkande som präglar landets kyrkor och samfund för att, som Dagens tidigare opinionsredaktör Elisabeth Sandlund uttryckt det, ”påkristna” Sverige.

För att bli bättre på att skapa kyrkor för alla behöver svensk kristenhet i första hand bli mer ekumenisk i medvetande och strategi. En väg skulle kunna vara att i varje församling bejaka de olika kyrkornas gudstjänsttraditioner genom att till exempel rekommendera varandras gudstjänster. Då kan man, även om man har ”sin bas” i en församling, bli berikad av gudstjänster i andra.

Varje gudstjänst behöver också tala till alla sinnen: till hjärnans intellekt; ögonens intryck i bilder – både det fysiska och som en del av förkunnelsen; öronens intryck i sång och musik; tonfall i det talade ordet; näsans intryck i blomdoft från altaret; rökelse och doften från brinnande stearinljus etcetera.

I det ekumeniska samarbetet behöver vi verka för att underlätta för människor utan kyrkvana att finna en, eller flera, kyrkor som passar in i deras livssituation. Vi kan utarbeta en gemensam strategi för hur kyrkorna tillsammans, med sina olikheter, kan nå ut med evangeliet till människor utan kyrkvana.

Låt samarbetet präglas av en kärlek till varandra och bejaka varandras olikheter i stället för att leta fel i varandras teologi, gudstjänstformer och tilltal. Vi behöver inse att ingen kyrka eller samfund har den fulla sanningen om den kristna tron – vi är alla på väg.

I allt detta behövs vi alla, vare sig vi är introverta eller extroverta, unga, medelålders eller äldre. Oberoende av vilken bakgrund vi har. Oavsett vilka personlighetstyper vi i övrigt är.