Använd inte lågmälda gåvor som ursäkt att inte söka mer spektakulära

Equmeniakyrkan samtalar nu om Andens gåvor. Två huvudspår märks i diskussionen. Det ena spåret finns i en motion till Kyrkokonferensen. Det andra spåret syns hos Alf B. Svensson när han efterlyser mer undervisning om just gåvorna.

Det första spåret kallar jag den pingstkarismatiska synen. Det synsättet betonar att gåvorna till stor del utgörs av förmågor som jag själv inte har. Fokus ligger på gåvor som helande, profetia och tungotal. Man tänker sig inte att man kan bota sjuka lite grann och tack vare Anden lite mer, eller tala olärda språk lite grann, men med Andens hjälp lite mer. Den andra synen finns tydligt beskriven i Svenssons mening “de naturliga gåvor som vi har […] som de andliga nådegåvorna ofta utgår från och uppgraderar”. Jag kallar det synsättet “naturtalang +“.

De två teologer som gett den pingstkarismatiska rörelsen dess syn på Andens gåvor är Howard Carter och Donald Gee. De var inte alltid överens. Exempelvis gör de helt olika definitioner av gåvan att tala kunskapens ord. Den inbördes debatten dem emellan visar att det var viktigt att framhålla gåvornas övernaturliga karaktär, där Carter menade att Gees definition inte var övernaturlig nog. Gee replikerade att det var den minsann visst.

Deras diskussion visar att gåvorna ofta inordnats i ett teologiskt program och ska uttrycka en rörelses identitet och kultur. Det kan man se också i det andra synsättet i dess olika former. Därför blir samtalet ofta reducerat till tycke och smak. Dessutom tenderar det att utgå från den egna upplevelsen, negativ eller positiv. Och alla hittar några formuleringar i bibeltexterna till stöd för sin syn. Detta störde mig och för cirka 35 år sedan bestämde jag mig att gräva så djupt i ämnet jag någonsin kunde. Jag har sedan dess ägnat flera tusen timmar åt att studera nutida och historiska utläggningar om Andens gåvor och angränsande frågor, i olika miljöer och olika traditioner – detta är mitt främsta område. Här dristar jag mig till att utnämna mig själv till expert, åtminstone gällande de teologiska aspekterna.

Låt mig skissa på några viktiga punkter för en väg framåt.

1. Det finns gåvor av olika slag och man kan inte bara göra en lång lista över alla och inordna dem under samma synsätt. Vissa gåvor är verkligen mer att betrakta som förstärkta naturtalanger, andra gåvor är det definitivt inte.
2. Gör inte alltför definitiva beskrivningar av gåvorna. Ingen vet exempelvis vad Paulus egentligen menade när han använde begreppet “kunskapens ord”. Just din tradition har inte hittat den garanterat sanna utläggningen. Akta dig också för att kategorisera gåvorna efter bibelbok. 1 Kor 12:8-10 skulle då vara en typ av gåvor och Rom 12:6-8 en annan typ. Detta lärs ut ibland trots att det inte finns någon exegetisk anledning. (Ef 4:11 sticker dock ut och handlar om människor med olika tjänster, inte om gåvorna i sig.)
3. Gåvorna och frukten ska sökas samtidigt. Eftersom gåvorna är till för andra är det inte bra att kräva att någon först måste vara helgad till en viss nivå innan gåvorna kan sökas. Det är att sätta fokus på fel ställe. Vill jag andra människor väl vill jag ha så mycket kraft som möjligt att hjälpa dem här och nu.
4. Många gåvor ska tydligt sökas, inte “upptäckas”. Ingen fick en komplett uppsättning gåvor, varken vid pånyttfödelsen eller andedopet.
5. Använd inte de lågmälda gåvorna som en ursäkt att inte söka de mer spektakulära. Detta är en punkt jag riktar speciellt till mitt sammanhang, Equmeniakyrkan. Jag fortsätter lägga ut den tanken nedan.

Det jag reagerar mot i Svenssons inlägg är att han använder sin erfarenhet från karismatiska sammanhang, där han har mött en överbetoning på vissa gåvor, för att skissa på en väg framåt för just Equmeniakyrkan. Men är det något jag lärt mig under mina dryga 50 år i mitt sammanhang är det att vi är experter på att hitta ursäkter mot den påtagliga karismatiken – som helande, tungotal och profetia. I vårt sammanhang används ordet “profetisk” nästan aldrig som i Nya testamentet, utan för att syfta på trons politiska sidor. Jag har mött pastorskollegor som aldrig under hela sin tjänst sett en enda person bli helad. Och tungotalet nämns nästan bara för att säga att man inte behöver det, egentligen.

För oss korrigeras inte en obalans genom att lyfta fram de andra gåvorna. Vi är redan obalanserade åt det hållet!

Detta har en direkt koppling till diskussionen om hur vi kan vara med och se människor komma till tro. Det finns numera ett stort antal sociologiska undersökningar som visar att det vanligaste sättet att komma till tro på evangeliet är att själv ha erfarit eller på nära håll ha bevittnat att någon blev helad eller att ha gjort någon liknande påtaglig upplevelse med Anden. Pingstkarismatik handlar därför inte främst om min egen spiritualitet. Dess främsta värde är att vara den tydligaste erfarenheten av gudsrikets ankomst och förebåda dess fullkomning.