Är bristen på sund karismatik orsaken till krisen i kristenheten?

Som pastor känner jag igen mig i Ida-Maria Brengesjös gästkrönika 25/5. Flera av orden kunde varit mina egna. Brengesjö frågar sig hur vi blivit så irrelevanta att vi inte längre når fram till svensken. När sedan Fredrik Wenell i sin ledare 3/6 talade om att Anden driver församlingen ut att göra evangeliet relevant för alla, satte han agendan för min artikel.

Sammanhangen jag växte upp i var goda, jag har inte en negativ berättelse. Min start i det kristna livet utmärks inte av förtryck eller något påtvingat. Som tonåring uppmuntrades jag till ett karismatiskt liv och det var attraktivt. I mina sammanhang, och det var inte pingströrelsen, fanns en längtan efter mer av Anden. Detta ledde till att jag blev berörd och mina kompisar likaså. Det fanns en oskyldig och ren hunger i vårt gäng.

Så här i vuxen ålder ser jag på detta med glädje, samtidigt som jag funderar över undervisningen vi fick. Jag minns inte att man talade om Anden som en gåva för att göra oss till vittnen. Snarare talar mina minnen för att det var upplevelser vi sökte, en del känslomässiga, en del på gränsen till kickar. För en tonåring är det inte konstigt. Men däremot undrar jag om våra ledare missat något. Med åren ser jag hur vägen till att inte bara bevaras utan växa och hållas sund i tron, är att vara utåtriktad – även när det gäller Anden.

Som pastor inom pingst fick jag i höstas frågan hur jag upplever karismatiken i dagens gudstjänster. Jag behövde svara snabbt och det var svårt. Men det jag först tänkte på var att man i mina ögon överbetonat tungotalet. Alla Andens gåvor är till för uppbyggandet av församlingen. Tungotalet är uppenbarligen en gåva från Gud som vi ska söka: Jag själv borde tala mer i tungor för egen uppbyggelse.

Jesus talar om att Anden ska hjälpa oss komma ihåg honom själv. Andens jobb är att förhärliga Jesus och göra oss till vittnen. Inte till att endast vittna, utan till att bli vittnen, som Jesus själv säger till lärjungarna innan han far upp till himlen. Tungotalet är till för mycket mer än bara egen uppbyggelse, även om detta är en del.

Wenell vidrör det i sin ledare när han talar om Andens uttryck i olika tungor, olika språk, just för att de som ännu inte trodde på Jesus i Jerusalem, den första pingsten, skulle förstå att Jesus var aktuell och relevant för dem. Anden är sänd just för att göra Jesus och evangeliet förståeligt för människor som ännu inte känner honom! Enda vägen ut ur kristenhetens kris tror jag är att Anden får göra oss till vittnen genom den uppmuntran karismatiska gåvor kan ge oss i gudstjänsten, men kanske än mer genom att vi lever med Anden i vardagen.

Med pingsten i backspegeln undrar jag om det inte har mycket med längtan att göra. I helgen hade jag förmånen att predika i två gudstjänster. Den första var i ett för mig nytt sammanhang där jag anar att man inte betonat Anden så mycket. Jag var med goda vänner och blev mycket varmt välkomnad. Samtidigt förstod jag att det som för mig var ett ordinärt möte för vissa var mycket starkt. Man var till min glädje mycket berörda och hade inte upplevt den helige Ande så nära på flera år. Anledningen tror jag stavas längtan. Där fanns en längtan och då mötte Gud den.

I min egen församling hade vi glädjande nog dopgudstjänst. När jag lyfte upp den 52-årige mannen ur vattnet, kände jag Anden röra vid honom så starkt att det även spillde över på mig. Han ville nästan dröja kvar i vattnet, och när vi skulle byta om behövde han samla sig en stund innan vi kunde möta församlingen igen. Jag vet att mannen längtar efter den helige Ande.

Nyligen berättade en kvinna för mig hur hon kom fem minuter för tidigt till mataffären. En man, också han tidig, satt utanför och väntade. Han bad henne sitta ned och de väntade tillsammans. Kvinnan, som jag inte tror skulle kalla sig för evangelist men som har en längtan efter att leva med Anden, tänkte: Nu har jag ett tillfälle! Vad vill du Gud att jag ska säga?

De talade om dagen som låg framför; han skulle titta på tv och hon skulle gå till kyrkan. Två gånger fick hon berätta att han var älskad av Gud. Kvinnan på bänken utanför Willys var ett vittne. Hon inte bara vittnade – Anden har påverkat hennes liv.

En annan kvinna berättade lite försiktigt för mig att hon möter Gud som starkast hemma i sitt eget kök när hon bakar. Jag anar att hon har en föreställning om hur det ska vara när Anden rör vid oss och att hon inte har tänkt på köket som platsen där Gud ger kraft och hjälp. Ibland har vi en förutfattad bild av hur det ska se ut och gå till, så att vi missar det Gud vill ge oss. Kanske kommer hon nu efter vårt samtal kunna ta emot allt Gud vill ge henne när hon längtande står där och knådar degen till bröden som andra ska få ta del av.

Skulle vi som Guds folk, längtande efter Anden, möta svensken mer i vardagen med det vatten vi har inom oss, då tror jag kristenhetens kris skulle avta. Anden är oss ju given för att göra oss till vittnen. Det är Anden som gör evangeliet relevant, det är Anden som gör budskapet om Jesus fräscht och attraktivt.

Kom över oss igen, o Herre med din kraft, vi längtar efter mer av dig!