Är inte katoliker och ortodoxa riktiga kristna, enligt frikyrkliga?

Anser frikyrkan att ortodoxa och katoliker inte är riktiga kristna? Man kan faktiskt få den uppfattningen. I Dagen 3/11 redogörs för Tio växande församlingar som visar vägen, enligt rubriken på tidningens förstasida. Att fler ska få möta Jesus och hitta ett andligt hem bör vara alla kristnas djupaste längtan och - även sorg när vi inte ser det ske i den omfattning vi önskar. Det är därför positivt med ett reportage som återger framgångar, som kan inspirera och uppmuntra andra.

Det hade varit skönt att sätta punkt där, men artikeln väcker en känsla som skaver djupt och som driver mig att skriva denna artikel. Det handlar om synen på församling och andra kristna. Jag ska ge några exempel:

En av de tio växande församlingarna i reportaget är Allianskyrkan i Västerås som riktar sig till arabisktalande. Det framgår att många av medlemmarna har rötter i de historiska kyrkorna. Pastor Morad Monier förklarar att hans frikyrka “inte vill föra de traditionella tankarna vidare, vi vill bryta med det”. Han ser det som “olyckligt att många tar med sig sitt hemlands traditioner till Sverige” och tycker att församlingen bara ska utgå från Bibeln, inte någon tidigare historia eller kultur.

Det är mycket beklämmande att läsa om hans syn på vad som är allas våra rötter. Den kristna kyrkan uppstod ju inte med frikyrkornas tillkomst för drygt hundra år sedan. Den historia och tradition som de kristna från Mellanöstern kommer med är en tillgång för oss, inte något de ska behöva göra sig av med!

Vi behöver påminna oss om de strider och kamper dessa människor har tagit för sin tro, både historiskt och i nutid, vilket även har kommit oss till nytta.

Det inte ovanligt att svenska frikyrkor har verksamheter som riktar sig till utanförskapsområden, vilket är positivt på många sätt. Men görs det någon åtskillnad på om människor redan är kristna, med rötter i de historiska kyrkorna, eller icke-kristna? Riktas missionen även mot dem med syfte att de ska omvända sig, döpa om sig och bli frikyrkliga? I så fall anser man uppenbarligen inte att de ortodoxa eller katolska människorna är riktiga kristna.

Debatten som pågått kring att Filadelfia Stockholm öppnar upp för barndöpta med bekännande tro att bli medlemmar visar tyvärr att övriga pingströrelsen som helhet har en del kvar att jobba med när det gäller synen på andra kristna. Att frågan över huvud taget väckt debatt är sorgligt, eftersom den borde vara en ickefråga om man accepterar tron hos sina syskon i de historiska kyrkorna.

Ytterligare ett aktuellt exempel hittar jag i ett nyhetsreportage i Dagen, där det berättas om baptistpastorn Hanna Massad som leder en församling i Gaza. Han beskriver att han är omgiven av tre “eldar”, varav de historiska kyrkorna är en. De uppges ha en något avog inställning till hans församling.

Massad säger: “Vi har inte någon egen begravningsplats och om någon av våra medlemmar dör får vi använda begravningsplatserna som ortodoxa kyrkan och katolska kyrkan har. Det är vi så klart tacksamma för. Men det är känsligt om någon av deras medlemmar blir pånyttfödd och vill följa Herren genom dopet. Då blir det direkt väldigt komplicerat.”

Ja, det kan man förstå eftersom den attityden avslöjar ett synsätt som innebär att de inte redan kan vara pånyttfödda och följa Herren, och redan är döpta.

När vi talar om församlingstillväxt är det viktigt att påminna sig om vad församling är, nämligen alla troende på en ort/ett geografiskt område. Jesus har en kropp, vi är en kyrka. I frikyrkan talar både ledare och medlemmar om “min kyrka” och följaktligen hur min kyrka växer/inte växer.

Varken Jesus eller författarna i Nya testamentet talar på det sättet. Alla församlingsbreven i Nya testamentet är riktade till stadsförsamlingar, alla de troende på en ort. Konsekvenserna av att inte se sina systrar och bröder i de andra kyrkorna i sin stad som just systrar och bröder är förödande.

Denna aspekt saknas helt i reportaget om de tio växande församlingarna, vilket förstås inte behöver betyda att det inte finns hos någon eller några av dem, men det är inget som de själva nämner som “framgångsfaktorer”. Det är allvarligt eftersom Jesus är tydlig med vad som ska få världen att tro: enheten och kärleken mellan de redan troende.

Hur ska enhet manifesteras och komma till stånd konkret? Det finns olika syn på detta men första stegen bör vara öppenhet, nyfikenhet, relationer och ömsesidig respekt. Det finns fördomar om varandra från alla sidor och det är lätt att man bara bekräftar dessa med ensidig ”information” från det egna ledet. Det är lätt att skylla på den andre. “De accepterar inte oss, då kan vi inte acceptera dem.” Men vi kan bara förändra oss själva.

Uppenbarligen finns alltså inom frikyrkan fortfarande synen att endast deras särskilda inriktning är rätt och sann kristendom. Min fråga är: Har vi råd att ha det så, i ett land där människor lämnar kyrkan men söker i nyandlighet? Ett land där många unga aldrig hört om Jesus? Ett land där de sociala problemen ökar och samhällets resurser inte räcker till? Hur långt ska det gå innan vi förstår att vi behöver varandra för att vara sanna, trovärdiga och kraftfulla?