Ärkebiskopens Nyhemsbesök är både vackert och viktigt

Det måste ha gått decennier sedan Nyhemsveckan väckte ett så stort intresse i förväg som detta år. Det är ju mycket glädjande givet pandemins nedstängning och möjligheten att nu öppna upp igen. Nyhem är i sitt ursprung en bibelstudievecka som också blivit en festival för alla åldrar. Inspirationen är stor inför årets många tillfällen till uppbyggliga möten.

Nu har ju en del av uppmärksamheten handlat om den inbjudan som ställts till Svenska kyrkans ärkebiskop. Undertecknad är ansvarig för denna inbjudan, som var aktuell redan sommaren 2020, och det är väldigt många som uttryckt sin glädje och tacksamhet över den gemenskap som finns inom kristenheten i Sverige i dag och den respektfullhet som möjliggör ett sådant vackert och viktigt besök.

Tidningen Dagen har publicerat ett par debattartiklar som ifrågasätter besöket med hänvisning till olika frågeställningar. Jag väljer att tolka dessa texter som ett uttryck för en omsorg om vår rörelses utveckling och vill inte tro att man nedvärderar våra trossyskon inom Svenska kyrkan.

Ärkebiskopen är utan jämförelse svensk kristenhets mest kända företrädare. Detta i kraft av sin position inom landets historiska statskyrka och nuvarande majoritetskyrka, men också i kraft av sin förmåga att vara aktuell och delta i samhällslivets olika frågor. Detta har visat sig bland annat i kampen för barns rätt till andlighet, till stöd för konfessionella friskolor och många andra frågor.

På nära håll har jag sett respektfullheten och den höga ambitionsnivån buret i samma person, Antje Jackelén. Respekten och generositeten från Svenska kyrkan gentemot pingströrelsen bevisas gång efter annan på såväl nationell som lokal nivå.

Hur är det då med renlärigheten? För min del har jag sedan jag blev föreståndare för Pingst – fria församlingar i samverkan betonat det organiska med pingstväckelsen och det organisatoriska med pingströrelsen. Vinden blåser vart den vill, Anden är utgjuten i kraftfullhet sedan pingstdagen och verksam utan att fråga någon enda pingstförsamling om lov.

Sanna pingstvänner är just vänner av pingsten och gläds över Andens verk varhelst det kan märkas att människor på något sätt kommer i rörelse till Jesus Kristus. Sedan har vi som pingstvänner inom pingströrelsen ett ansvar för våra gemenskaper, och det är på frukten man kan syna ett sådant träd som allt annat.

Det gemensamma Pingst har varit teologiskt stabilt och har inte vacklat i läran i någon fråga vi fått med oss som råmärken. Det är mer än vad man tyvärr kan säga om en del element hos oss själva på den karismatiska kanten. Inte minst under pandemins nedstängning av fysiska mötesplatser har vi sett den ena digitala missnöjesyttringen följa det andra i försöket att bygga personliga plattformar utan verklig förankring i församling och rörelse.

I dessa vatten är det fullt möjligt att ifrågasätta treenigheten och Jesu gudom, förvägra kvinnor ledarskap, uppmana människor att lämna sin församling och man drar sig inte för att samla in pengar till egna konton eller att så splittring och tala om andra kristna sammanhangs eventuella dåligheter. Detta anstår oss inte.

Pingströrelsen är och förblir en del av pingstväckelsens djupa och ändå breda fåra. Vi lyfter alltid namnet Jesus och betonar ett starkt socialt engagemang med andeuppfyllelsen som enda drivkraft. Vi älskar Guds ord och är lojala med den lokala församlingen men inte isolerade i den. Sekterismen är inte vår väg, ej heller det spekulativa och allra minst att värdera andra kristnas ärlighet eller rätta tro.

Jag är tacksam för pingströrelsen, uppfödd i den och tillhör den med stolthet. Men jag älskar pingstväckelsen än mer och vill inte på något sätt att vi ska låta oss luras att tro att man behagar Anden genom att försöka leta rätt på det som är fel hos andra kristna. I stället behöver vi vara ödmjuka, lyssnande och i bön. Jag tror det är i det brutna och bedjande som det brinnande kan finnas utan att bränna ner. Bokstaven dödar men Anden ger liv skrev Paulus, låt oss aldrig glömma behovet vi alla har att bära våra övertygelser i ödmjukhet.

Det är med stor glädje, kärlek och respekt för varje människa vi bjuder in till Nyhemsveckan och tror att Herren vill tala till oss och låta mötena vara större än mötena i sig. Årets konferens har potential att betyda något för vårt land och utanför dess gränser. Behoven i samtiden är enorma och vi har inte råd att dräneras på välbehövlig gemenskap och energi.

Väl mött till Nyhem, såväl ärkebiskop Antje som alla andra!

I och med denna artikel avslutas debatten om ärkebiskopens besök på Nyhem i Dagen.