Att stänga hbtq-personer ute från att fullt ut vara del av frikyrkans liv bär inte god frukt

Nu har det gått några veckor sedan min första text i Dagen där jag frågade mig om frikyrkan en dag skulle våga kalla även mig som en homosexuell man för broder. Jag är tacksam för de repliker och det engagemang som följt sedan dess. Speciellt gläds jag åt hur vi alla verkar kunna enas om att Jesus älskar hbtq-personer precis som vi är, och att kyrkan behöver vända om från den hårdhet och kyla som präglat kyrkans historiska relation med hbtq-personer. Det är en bra gemensam grund att stå på för konstruktiva samtal och vägar framåt för frikyrkan.

Min övertygelse är att det går att kombinera en klassisk bibelsyn med en bejakande inställning till samkönade relationer. Skillnaden ligger inte i bibeltron, utan bibeltolkningen. Oavsett om man delar min slutsats eller ej hoppas jag att vi kan enas i att vi behöver sänka tonläget och höja värmen i samtalet.

Det måste gå att tycka och tänka olika, och samtidigt kunna välkomna varandra som syskon i tron med respekt, ödmjukhet och kärlek.

Med det sagt vill jag ändå belysa några perspektiv som jag saknar från dem som menar att den enda vägen framåt är att hindra kristna hbtq-personer från att gifta sig och leva troget och trofast i ett kristet äktenskap med någon av samma kön.

Nya testamentets väg för att hantera att människan är en sexuell varelse är först och främst äktenskap, inte celibat (1 Kor 7:9). Till och med Paulus, som högaktade celibatet och önskade att alla skulle vilja leva som han, menade att celibatet var en gåva för några få och att den som brinner av begär gör bättre i att gifta sig. Rimligtvis gäller detta även den homosexuella.

Detta var fram till nyligen den utbredda synen även i frikyrkan. Då trodde man att homosexualitet antingen var ett val eller något som kunde förändras. Därför var det givna svaret att den homosexuella skulle gifta sig i ett heterosexuellt äktenskap.

I dag vet vi att försök att förändra sin läggning nästan uteslutande misslyckas och att heterosexuella äktenskap för homosexuella personer nästan alltid slutar i skilsmässa. Vilka lärdomar drar vi av det?

De senaste åren tycks frikyrkan i stället ha börjat argumentera för att lösningen är att hänvisa den homosexuelle till ett livslångt, ofrivilligt celibatliv. Samtidigt infinner sig frågan: “Varför har då inte frikyrkan gjort något för att skapa en sund miljö för människor att kunna leva celibatlivet?”

Uppmaningen hade känts mer trovärdig om frikyrkan försökt skapa en sådan miljö innan den lägger den tunga bördan av livslång ensamhet på den homosexuella femtonåringens rygg. Jag minns själv hopplösheten och hjälplösheten när min sexualitet inte förändrades trots daglig omvändelse och bön. Skulle jag behöva leva ensam i resten av mitt liv?

Traditionalister påpekar ofta att vi behöver skilja på person och handling. Den synen delar jag delvis. Berättelsen om Jesu möte med äktenskapsbryterskan i Johannes evangelium 8 ger viktiga lärdomar om Jesu nåd och sanning.

Men jag måste erkänna att jag är trött på jämförelserna mellan min längtan efter att leva troget och trofast i ett äktenskap med en annan man, och en kvinna som varit otrogen mot sin. Vi behöver sluta jämföra heterosexuell otrohet med homosexuell trohet.

Vi måste inte bara skilja på person och handling, utan även på vad som ryms i Gyllene regeln och inte. Jag drömmer om att som homosexuell kristen bli behandlad av heterosexuella kristna som de själva vill bli behandlade av andra människor.

Kristna hbtq-personer är en verklighet i dag. Oavsett om frikyrkan vill ha oss eller ej så finns vi här och vi kommer bara bli fler.

Snart kommer det finnas barn i söndagsskolor i hela landet som har två mammor eller två pappor. Vad ska kyrkans budskap till dessa barn vara? Att det är bättre att deras föräldrar skiljer sig? Eller att predika trohet, trofasthet, självuppoffring och kärlekens väg?

Till sist vill jag utmana dig som är kristen och som inte bejakar samkönade relationer i dag. Vågar du lita på kraften i Guds ord att förändra hjärtan? Om det är som Johannes evangelium 16:8 säger att den helige Ande kommer överbevisa oss om synd, kan inte frikyrkan då lita på att om den lär oss kristna hbtq-personer att leva i Ordet och bönen, så kommer den helige Ande att göra resten?

Kyrkan behöver inte ge upp tron på synd, rättfärdighet, dom eller omvändelse. Men våga lita på att det är Gud som förändrar hjärtan, inte mänsklig kraft.

Att stänga ute hbtq-personer från att fullt ut vara en del av frikyrkans liv bär inte god frukt. Det går inte att förneka. Låt oss i stället våga att lita på Gud och se vad han kan göra när vi alla sitter sida vid sida vid Jesu fötter.