Att vapenvägra inte självklart

Den allestädes närvarande frågan om den kristne och försvaret aktualiseras förtjänstfullt i Nya Dagen 5 april. Det får även undertecknad att ta till orda.

För ett par år sedan bevistade jag och familjen en mycket intressant temahelg på Örebro Missionsskola om C. S. Lewis författarskap. En av dagarna stod ett rollspel på programmet. Folk lekte Narnia i skogen och fick kämpa för Aslan mot överfallande rövare. Efteråt var stämningen hög och det skämtades om de strider man fått utkämpa, och hur flera genom diverse skrubbsår gjutit sitt blod för Aslan. Jag gjorde då följande fundering: Om verkliga rövare, med andra ord en fiendearmé, anföll vårt land, hur många av oss kristna skulle då med vapen i hand gå ut till försvar för landet, vara beredda att gjuta sitt blod för frihet, familj och grannar?

Enligt min mening har många kristna mycket lättvindigt klarat av denna fråga. Man har helt enkelt tagit det för självklart att en kristen inte kan bära vapen. ”Du skall icke dräpa”, citerar man och därmed är saken klar. Det har också höjts många röster från kristet håll, inte minst under 80-talet, om att vårt land borde avrusta och föregå med gott exempel, ”vända andra kinden till”. Men hur många skulle vilja att vi avskaffar polisväsendet, vilket ju har ansvaret för landets inre säkerhet liksom armén har ansvaret för den yttre? Säkert inte många. Det skulle framstå som både absurt och ansvarslöst eftersom vi alla vet att det finns människor som gärna utövar den starkes rätt på de försvarslösa om ingen hindrar dem.

Men samtidigt vet vi ju att det också finns länder i vår närhet som flera gånger utövat samma den starkes rätt för att lägga under sig och förslava andra folk. Hur är det alltså? Är vi beredda att ha ett försvar mot våldsmän inom landet men inte mot våldsmän som kommer utifrån? Jag menar att ingen som är för att ha ett polisväsende och för att kristna kan vara poliser, samtidigt kan vara emot att vi har ett yttre försvar. Och om det är nödvändigt med ett yttre försvar, är det då moraliskt av oss kristna att låta andra ta vår plats i första ledet, därför att vår tro förbjuder oss att bära vapen? Och gör den det?

Allt går tydligen tillbaka på att Gud förbjudit varje tagande av liv. Men har han gjort det?

Gud befallde sitt folk att bekriga sina fiender, och belade en del brott med dödsstraff. Vad menade han då? Både det grekiska och hebreiska grundordet som översatts ”dräpa” bör enligt flera exegeter hellre översättas ”mörda”. Detta har också kommit till uttryck i Folkbibeln och i flera andra nyare översättningar, där orden i 2 Mos 20 och åter i Matteus 5 och 19 inte är översatta ”dräpa” utan ”mörda”. Det framstår också som den enda rimliga översättningen – annars skulle inget land kunna ha ett fungerade rättsväsende eller kunna försvara sin frihet. Det må vara fullt klart att frågan vore mycket mera komplicerad om man vore kristen i ett land vars arméer invaderar och förtrycker andra länder. Men för en svensk uppstår inte den frågan. Vår armé är inriktad på och utbildad för försvar och inget annat.

Flera som gjort vapenfri tjänst har också insett det moraliska dilemmat i att inte försvara sin familj och sina anhöriga med vapen i hand om så krävdes, och vid direkt fråga sagt att man inte vet hur man skulle reagera om den situationen uppstod. Men om man inte har ställt de svåra frågorna till sig själv innan man tar beslutet om värnplikt är det sedan för sent; den plats man kunnat fylla i försvarslinjen måste fyllas av någon annan.

Frågan blir vem som gör Guds vilja – den samvetsömme vapenvägraren eller den agnostiske grannen som hatar krig men ser det som sin medborgerliga plikt att försvara landet?