Broderskaparna undergräver kristnas respekt för varandra

Att besvara min fråga (24/10) om vad missionsbefallningen innebär och om Jesu maning att göra människorna till lärjungar är tydligen alltför känsligt för broderskaparna Peter Weiderud, Anna Ardin och Ulf Bjereld. Spörsmålet ställdes med avsikt, därför att de i ett tidigare inlägg relativiserade religionerna och förklarade att den “relevanta” skillnaden går mellan dem som har och inte har resurser.

Tystnaden nu kan inte tolkas på annat sätt än jag befarade: att stärka de politiska vänsterkrafterna är viktigare än att sprida det kristna evangeliet.

Betyder inte kristendomen mer för Broderskapsrörelsen, särskilt som rörelsen brukar peka på samhällsproblem i form av otrygghet, social utsatthet, våld, familjesplittring, bristande solidaritet och människokärlek, normupplösning - allt faktiskt sådant som kan härledas eller har en koppling till sekulariseringen.

När kristendomens sammanhållande kitt luckras upp blir de negativa effekterna snart märkbara. Men bara för dem som bemödar sig att se sammanhangen. Weiderud, Ardin och Bjereld ser i stället den borgerliga politiken, högern, bakom det som sker. Deras polemiska mantra - i varje artikel - är "den kristna högern", den som i Sverige står för "en djupt konservativ linje i frågor kring abort, familj och äktenskap ..."

Broderskaparna politiserar därmed kristendomen, tolkar den på sitt sätt, applicerar den på sina (politiska) krav och förslag. Med deras stämpel är också hela den katolska kristenheten - med över en miljard människor - den kristna högern. Katolska kyrkan säger ju nej till abort, betonar familjen och det tvåkönade äktenskapet och är bestämd motståndare till samkönade "äktenskap". Står månne denna kyrka för en tvivelaktig tro?

I ljuset av katolska kyrkans linje och mot bakgrund av att det övervägande antalet evangeliska kyrkor har samma uppfattning - åtminstone vad gäller familjesynen och samkönade "äktenskap" - är Broderskapsrörelsen en liten, knappt märkbar minoritet i den kristna universella familjen och som har all anledning att tala med lägre och mer respektfullt tonfall, reflekterande och eftertänksamma ord i den offentliga debatten.

Varför ska alla vi, som inte delar Weideruds, Ardins och Bjerelds ständiga stämplande av demokratin Israel som boven i Mellanösterndramat, den monotona kritiken av USA men märkliga tystnaden ifråga om förtrycket i muslimska och socialistiska stater och vägran att se skiljelinjer mellan religionerna, klä skott för detta, kritiseras för att ej stå för äkta solidaritet och sann kristendom

Har det aldrig fallit broderskaparna in att det kan vara vanskligt att etikettera människor, fösa dem in i politiska fållor, att alla inte har ett uniformt tyckande och/eller låter sig dirigeras politiskt?

Att politisera kristendomen på det sätt som är Weideruds, Ardins och Bjerelds metod i den offentliga debatten inger stark oro; monopoltendenserna är uppenbara och leder bara till större motsättningar och mindre respekt för varandra i de olika kyrkorna.

Vi behöver konstruktiva samtal om hur kristendomen ska kunna stärkas - missionsbefallningen igen, broderskapare, vart tog den vägen? - i vårt sekulariserade samhälle, hur solidariteten människor emellan, den äkta solidariteten och inte den med politiska baktankar, ska kunna stärkas, vi måste i religionsdialogen med exempelvis muslimerna våga tala klarspråk om förtrycket mot kristna på flera håll i världen och vi får aldrig någonsin göra avkall på demokratikravet, människans frihet och värdighet: med andra ord FN-stadgan om de mänskliga rättigheterna.

När våra kristna medsystrar och -bröder förföljs, plågas och straffas för att de tror på Jesus är det vår skyldighet att reagera. Det, bästa broderskapare, är ett exempel på solidaritet!