De förlorade kommer att dömas till evig plåga

Jag är tillsammans med majoriteten av kyrkan i alla tider övertygad om att de förlorade, det vill säga var och en som inte har tvättats i Jesu blod och fötts igen av Guds Ande, kommer att dömas till evig, medveten plåga. Och jag tror att ett av svensk kristenhets stora behov i vår tid är en kompromisslös, tårdränkt helvetesförkunnelse född ur nöd för ändlösa själar som med sina “hårda och envisa hjärtan samlar på sig vrede till vredens dag, då Guds rättfärdiga dom ska uppenbaras” (Rom 2:5).

I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, beskriver Johannes den framtida domen så här: “[De] ska få dricka av Guds vredes vin som oblandat hälls i Guds vredes bägare. [De] ska plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Röken från deras plåga stiger i evigheters evighet. De har ingen ro vare sig dag eller natt” (Upp 14:10-11).

Det här är inte unikt för Johannes. Vår Herre själv berättar att han en dag ska döma “de förbannade” till “den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar” (Matt 25:41). Daniel Hultberg kallar den traditionella positionen för en “obiblisk och vidrig lära” som kyrkan behöver göra upp med. Han beklagar vad han uppfattar vara den undermåliga exegetik som ligger till grund för den traditionella positionen, men tycks primärt vara driven av ett emotionellt förakt mot läran som bottnar i hans gudsbild.

Han ifrågasätter huruvida en god och kärleksfull Gud kan “upprätthålla denna plåga för evigt”. Det är varken rättvist eller kärleksfullt, menar han, eftersom ett straff enligt honom måste stå i proportion till brottet. Men vilka är vi att bedöma vilket straff som är proportionerligt i relation till vår synd? Vårt mörker är så mörkt att det krävdes Guds Sons dyra liv att rädda oss. Vi har syndat mot en evigt helig Gud – därför är också straffet evigt.

Bibeln lär att Gud är den som ger omvändelse (2 Tim 2:25, SFB98). Men ingenstans läser vi att han kommer ge omvändelse till de fördömda. Och ingen fördömd kommer efter tusen år självmant börja älska sin skapare och domare, vilket Eric Le Hir menar. De fördömda ångrar inte sin synd. Le Hirs syn är för övrigt svår att ta på allvar. Han menar att den position han företräder, universalismen, var den dominerande under kyrkans 400 första år. Det är ett direkt faktafel.

Vidare menar han att Guds dom är “fostrande, inte straffande”. Men Nya testamentet använder frekvent just straffterminologi i relation till den kommande vredesdomen. Det är svårt att förena Le Hirs påstående att Guds rättvisa inte är straffande med följande texter: “Men om vår orättfärdighet visar Guds rättfärdighet, vad ska vi då säga? Inte kan väl Gud, mänskligt talat, vara orättfärdig när han straffar i sin vrede?” (Rom 3:5) och “Gud är rättfärdig: han straffar med plågor dem som plågar er” (2 Tess 1:6).

Vi syndare är inte kvalificerade att bedöma rimligheten i Guds domar. Gud är rättvis när han (för)dömer. “Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?” (1 Mos 18:25).

Hela denna debatt startade utifrån en gästkrönika av Stefan Swärd om det straff som väntar despoter som Putin. Men helvetets fasa är inte begränsad till diktatorer och krigsförbrytare, utan väntar även hårt kämpande familjefäder som “inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium” (2 Tess 1:8). Denna utgång är vad vi alla förtjänar. Alla som genom allmän uppenbarelse har tillgång till kunskapen om Guds existens står utan ursäkt för sitt avguderi, lär Romarbrevet 1.

Men det finns hopp! För samme Gud vars vredesdom över sina fiender är säker, sände sin Son för att leva ett syndfritt liv och på korset dricka varje droppe av det eviga helvete hans mördare rätteligen förtjänar – förutsatt att de i desperation kastar sig på honom. Dessa syndare drabbas inte av sitt förtjänta straff, men mättas i stället av ljuv glädje för evigt.

För “Gud har inte bestämt [dem] till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus” (1 Tess 5:9).