Debatt: Krig är ett ont som kan bekämpas med ickevåld

Krig är förstås inte fel för att vissa har ett ”ömt samvete”, som Johan Strandroth skriver (Nya Dagen 2/5). Krig är fel för att det är ont. I krig blir människor dödade, skadade, fördrivna från sina hem och berövade på sina mest basala rättigheter. Frågan är då: Kan och bör kriget avskaffas? Om svaret är ja, verkar det rimligt att utgå från att krig inte kan avskaffas genom krig eller förberedelse för krig. Att vägra värnplikt är då ett uttryck för att man inte accepterar kriget, att man tycker konflikter ska hanteras på annat sätt och att kampen mot våld och förtryck ska bedrivas utan våld.

En viktig fråga i sammanhanget gäller bibeltolkningen. Bengt-Ove Andersson (Nya Dagen 8/5) menar att det femte budet (du ska inte dräpa) måste tolkas på ett sätt som inte underminerar ett lands rättsväsende eller rätt att kriga. Tankegången tycks vara att all bibeltolkning som inte ger folk rätt att kriga är diskvalificerad. Men ska samhällets rådande ordning styra bibeltolkningen? Är vi inte som kristna snarare skyldiga att låta Bibeln tala till oss och påverka vårt liv och samhälle, snarare än tvärtom, att låta vissa givna ”fakta” om samhället styra bibeltolkningen?

Det kan dock hända att det femte budet i sitt judiska sammanhang gällde enbart människor bland det egna folket, att krig mot andra folk inte ansågs bryta mot budet. Eller att det fanns olika skolor som hävdade olika tolkningar. Det kan också hända att det finns andra texter i Gamla testamentet som ger stöd för krigföring. Men Jesus skärpte och modifierade lagens bud.

Vi ska älska våra fiender. Det finns inte längre vi och dem. Och om det finns motstridigheter mellan Gamla testamentet och Jesu undervisning så menar jag att den senare har företräde.

Bakom Johan Strandroths och Bengt-Ove Anderssons argumentation finns ett outtalat påstående om att det bara finns två sätt att förhålla sig om man blir utsatt för våld eller hot – att försvara sig med våld eller att ge sig. Att inte försvara sig med våld är då detsamma som att låta en ondskefull angripare härja fritt. Utifrån detta synsätt har idén om det rättfärdiga kriget växt fram. Även om våld är ont, är det bättre att använda en viss ondska för att förhindra en större ondska.

Men det verkar som att Jesus valde en tredje väg. Varken väpnad kamp eller uppgivenhet. Jesus levde i ett ockuperat land. Hans folk var förtryckt av romarna. Guds utvalda folk styrde inte själva i sitt land. Detta var förnedrande, och många förespråkade väpnad kamp för att kasta ut romarna.

Om det finns något som kallas rättfärdigt krig, så borde väl detta vara ett förnämligt tillfälle. Kanske var det så Petrus tänkte när han drog sitt svärd för att försvara Jesus. Nu är äntligen dags för det heliga kriget! Men Jesus tillbakavisade honom: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd” (Matt 26:52).

I Bergspredikan undervisar Jesus mer specifikt om hur man ska hantera förtryck och våld (Matt 5:38–48). Av en närmare analys av texten framgår att uppmaningarna riktar sig till människor som blir hunsade av sina herrar, krävda på sina sista ägodelar av fordringsägare och utnyttjade av romerska soldater som vill få sin packning buren. Han tar avstånd från hämnd och våldsamt motstånd men förespråkar inte (som ibland hävdas) ett passivt accepterande av förtrycket. Budskapet är i stället att vägra acceptera förödmjukelser och att med ickevåld, humor, kreativitet och kärlek ta initiativet för att omforma och förvandla hotfulla situationer.

Bengt-Ove Andersson menar att om man är emot krig måste man också vara emot polisväsende. Polisens våldsanvändning är dock långt mer begränsad och rättsligt reglerad än militärens, och deras verksamhet består till allra största delen av ingripanden utan våld. Detta kan göra att polis och militär behöver bedömas var för sig. Men visst, polisen är beväpnad och använder ibland hot och våld, vilket inte är förenligt med uppmaningarna från Jesus i Bergspredikan. Samtidigt behövs en samhällsmakt, som Paulus skriver (Rom 13:1–7). Men behöver en samhällsmakt vara beväpnad? Jesus verkar inte ha menat det, och häri ligger något av innebörden i att vara ”jordens salt” (Matt 5:13).

Jag tror vi behöver skilja på tvång och våld. Våld är handlingar som skadar eller dödar, vilket är oacceptabelt. Tvång är att, mot någons vilja, hindra och stoppa dennes våld. Det kan innebära att beröva någon friheten för att skydda andra. Vissa former av tvång är förenligt med ickevåld.

Ett samhälle som inte accepterar och vägrar använda krig och våld blir på ett sätt sårbart. Det finns risk för att folk som vill ha makt tar till våld och hot. I ett sådant samhälle måste därför finnas en annan beredskap och en annan kompetens än vad vi har i dag när det gäller att med ickevåld motverka våld och förtryck. Sannolikt kommer dock ickevåldet inte vara effektivt i alla situationer och ett samhälle som vägrar acceptera våld kommer tvingas utstå tragedier. Ickevåldskämpar och andra kommer att dödas och skadas. Som Gandhi sa kräver ickevåldskamp inte mindre mod än krig, utan mer.

Men inte heller våldet lyckas alltid. Även med väpnade strategier får man vara beredd på tragedier. Och mycket talar för att ickevåld lönar sig i längden. Om ett samhälle konsekvent vägrar acceptera och legitimera våld och krig, så minskar också riskerna för våld och krig. Vi skulle inte få ett paradis, men världen skulle bli betydligt mindre hotfull och mer kärleksfull.