Den som flyttar till orten för att bli hjälte kommer snabbt bli besviken

Att rapporten Frikyrkan i orten väcker engagemang och leder till vidare samtal glädjer vi oss över! Carin Hemmati skrev med anledning av rapporten och Dagens rapportering en debattartikel i vilken hon lyfter en rad intressanta reflektioner, och på många sätt instämmer vi i det som Carin Hemmati skriver.

Orten är en spännande och attraktiv plats. Genom att leva och verka i orten blir våra perspektiv på livet rikare. Det ”nya” Sverige har mycket att berika oss med. Det är lärorikt att vara i miljö där olikheter florerar och där få av mina invanda perspektiv kan tas för givna. Det utmanar mina föreställningar och min efterföljelse till Jesus i dag.

Däremot beklagar vi att Hemmati uppfattar att vi osynliggjort andra kristna traditioner. Vi är medvetna om att det görs mycket gott av kristna från många olika kyrkotraditioner. Det är underbart att nysvenskar planterar nya församlingar i vårt land och att kristna med rötter i ett annat land ser sig som sända som missionärer till just Sverige.

Samtidigt som vi ser och uppskattar detta kan vi också konstatera att många ortodoxa, katolska och migrantförsamlingar främst riktar sig till sina egna landsmän. Många riktar sig också till dem som redan kommer från en kristen kultur. Med sorg måste vi konstatera att det är få som strategiskt försöker nå de stora onådda folkgrupper som finns i vårt land, som till exempel somalier och kurder. Detta gäller frikyrkorna såväl som resten av kristenheten.

När vi i rapporten uppmuntrar kristna att strategiskt flytta till miljonprogrammets höghusområden är det inte för att vi tror att det är heroiskt, utan för att det finns tydliga fördelar med att bo i orten. Detta blir inte minst tydligt i Mikael Wahls text i rapporten där han lyfter upp förortens positiva sidor. Att som familj bo i en särskilt utsatt område är självklart en utmaning på vissa sätt, men också något vackert och berikande för såväl vuxna som barn. Att bo i orten ger livskvalitet!

Vi instämmer i att de som bor i orten inte primärt är hjältar. Den som väljer att flytta till orten för att bli hjälte kommer snabbt bli besviken. I rapporten Frikyrkan i orten beskriver Anton Lidström målande hur få saker är så oglamoröst som att plantera en församling i orten.

Även om vi inte glorifierar dem som strategiskt väljer att flytta till orten kan vi konstatera att det är bekvämare (men inte nödvändigtvis bättre) att bo i ett tryggt villakvarter i ett medelklassområde. För att flytta till orten krävs mod likt Abraham. Det innebär att man lämnar något attraktivt och tryggt bakom sig för att lita på att Gud har något nytt och spännande i beredskap.

Abrahams liv blev inte sämre av att bryta upp, men det krävdes likväl mod. Att följa Guds kallelse var ett steg i tro, men gav honom och många med honom rika välsignelser. På samma sätt krävs fler modiga kristna som vågar lita på att Gud även vill kalla oss till orten i dag.

I sin artikel skriver Carin Hemmati att det skaver att kalla de utsatta områdena för marginaliserade. Vi håller med om att det skaver, men fakta pekar tydligt på att utanförskapet i dessa områden är påtagligt. Stiftelsen The Global Village konstaterar i sin rapport Fakta för förändring att trångboddheten är större, skolresultaten är klart lägre (speciellt bland killar), färre förvärvsarbetar i de områden som polisen definierar som utsatta och så vidare. Brottsförebyggande rådets statistik visar också att risken att utsättas för våld är något större i de utsatta områdena.

Låt oss än en gång ha två tankar i huvudet samtidigt. Orten är inte alls så farlig som medier ofta porträtterar den. Kanske är bilden av orten ett minst lika stort problem som problemen i sig. Samtidigt kan vi inte bagatellisera utanförskapet i orten. Visst finns det ”behov, många gånger dolda, bakom väl fernissade fasader”, som Hemmati skriver, även bland svensk medelklass. Visst behöver vi strategiskt nå den sekuläre svensken. Det är underbart att Gud kallar människor till just detta, men låt oss tala klarspråk:

Många unga far illa i spåren av trångboddhet, arbetslöshet och gängkriminalitet. Det finns behov överallt, men behoven i de prioriterade områdena är på många sätt större. Låt oss inte blunda för det!

På samma sätt som Jesus alltid sökte sig till de personer som levde i samhällets marginaler är det vår plikt som efterföljare till Jesus i dag att alltid företräda dem som andra ser förbi. Vår kallelse som kristna är att gång på gång utmana invanda perspektiv och vara en profetisk röst för dem som få ser eller prioriterar.

Vi behöver därför som kristenhet vakna upp och inse det orättfärdiga i att så mycket av vårt fokus och resurser går till verksamheter som främst berör vit medelklass. Det räcker inte med ord utan vi behöver låta detta påverka oss som individer, men också våra församlingar och samfunds prioriteringar och budgetar.