Det är inte det musikaliska nyskapandet som orsakar missnöje i kyrkbänkarna

För ett par veckor sedan skrev Dagens opinionsredaktör Frida Park en viktig artikel om en fråga som under lång tid rört upp starka känslor och engagerar oerhört många i våra församlingar: musiken.

Om jag ska säga något om musiken i frikyrkan så vill jag först ge en eloge till alla dem som lägger ned tid, möda och kärlek för att skapa och framföra denna musik. Jag blir imponerad när jag ser hur många skickliga musiker och sångare det finns i församlingarna runt om vårt land.

Sedan måste man påminna om under vilka villkor allt detta musikaliska arbete genomförs. Jag antar att det till nittio procent görs av frivilliga hängivna människor som aldrig begär ett öre för sina tjänster. Det är ju så verkligheten ser ut för nästan all verksamhet i frikyrkan. Detta hör till bilden när man vill diskutera stil, smak och repertoar.

Musiken i kyrkan har en enorm betydelse och det kan man uppleva redan som barn. Jag har tidiga minnen av upplevelser av andlig sång som jag burit med mig hela livet. Jag lyssnade till otaliga predikningar och jag kommer inte ihåg någonting av dem. Men sånger minns jag och har glädje av än i dag.

Jag tror att många med mig i de äldre årgångarna bär på sådana minnen och upplevelser. De betyder mycket för oss, och det är därför vi vill höra de älskade sångerna och sjunga dem om och om igen. Och det är därför vi saknar dem nu när den typen av sång och musik inte är så vanlig i våra frikyrkor.

Jag tror att de yngre generationerna och vi äldre lever i skilda musikaliska verkligheter. De yngre följer ivrigt den stora ständigt pågående nyproduktionen av andlig sång och musik på Spotify och YouTube. De gillar denna musik och de vill förklarligt nog ägna sig åt den och förmedla den till andra. Det är en ny musiktradition som delvis hämtar inspiration ur den allmänna populärmusiken.

Man kanske kan säga att detta är den breda musikstilen nuförtiden, den som de flesta, fromma och ofromma, gillar mest. Denna musikstil med hög volym och obligatoriska slagverk har blivit förhärskande på flera håll inom frikyrkan.

Det är givetvis helt naturligt och glädjande att musiken förändras och förnyas. Utveckling och förändring är något nödvändigt inom alla konstarter. Om allt ständigt skulle förbli oförändrat skulle det till slut bli outhärdligt. Och det skapas ju hela tiden ny värdefull andlig sång och musik. Men skulle inte det nya och det gamla kunna samsas lite oftare i våra gudstjänster?

Så det är inte det musikaliska nyskapandet som är orsaken till det eventuella missnöjet i kyrkbänkarna. Även vi som är äldre kan lära oss att tycka om nymodigheter. Men vad vi inte tycker om är att förlora det som är oss kärt i den äldre sång- och musikskatten.

Det som förvånar mig ibland är att det imponerande musikliv som fanns i pingströrelsen och andra frikyrkor tycks ganska bortglömt i dag och på vissa håll tycks ha försvunnit helt. Det fanns dock en viss kvalitet och stil i det musikliv som hade vuxit fram i församlingarna under flera årtionden.

Visst, allt var inte förstklassigt då heller. Det fanns mindre lyckade texter då också och banala tongångar och säkert också en hel del slentrian. Men det fanns då som nu framförallt gudainspirerade sånger av framstående textförfattare och musik av skickliga tonsättare med namn som Svedlund, Jernestrand, Strandsjö och många andra. De skapade konstverk med rikt andligt innehåll. De kan nog fortfarande fylla en funktion i våra gudstjänster.

Utöver detta hade vi ju den stora sångskatten från folkväckelsen på 1800-talet och väckelserörelserna i USA, med allt från mäktiga hymner till vackra enkla visor. Något litet av detta lever kvar än i dag, särskilt några av Lina Sandells sånger. Men det mesta är borta.

Men, som sagt, förändring och förnyelse är något naturligt. Variation är också något naturligt. Det är just därför jag skulle önska en större variation i frikyrkans musikliv.

Svenska kyrkan kan vara en förebild i det avseendet. Där kan man sjunga vackra medeltida koraler, lyssna till fader Bach och dessutom ge plats för moderna tongångar när det är lämpligt. Men där är förutsättningarna annorlunda än i frikyrkan.

Till sist en viktig iakttagelse. Kyrkor som ger stort utrymme åt den moderna lovsången tycks ha lättare att behålla fler unga människor i sin gemenskap. Väger man in också denna faktor i debatten om musikstilen i kyrkan så har man ändå stor anledning att glädjas åt lovsången i dess flesta former.

Men diskussionen om musiken i kyrkan kommer nog att fortsätta in i evigheten och få en magnifik avslutning i himlen. Där blir vi nog äntligen samsjungna.