Det en del kristna kallar att vara besatt av demoner kan vara psykisk ohälsa

Det finns osynliga krafter och det finns absolut en kamp om våra själar. Oavsett livsåskådning eller var vi befinner oss i tid och rum lever vi alla i spänningsfältet mellan ont och gott. Runt omkring oss, men också inom oss, finns det goda såväl som det onda. Aposteln Paulus beskriver denna mänskliga kluvenhet på ett igenkännande sätt: “ … jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag” (Rom 7:15).

Ondskans realitet blir vi särskilt varse då vi möter människor som lider. Källorna till lidande kan vara många och olika: korrupta samhällssystem, dysfunktionella miljöer med fysiskt våld, våld i nära relationer, psykisk misshandel. I religiösa – även kristna – sammanhang förekommer andliga övergrepp, det som i dag kallas för religiös traumatisering. Dessutom finns osynliga krafter som påverkar och leder till ohälsa och lidande. Men hur identifieras bakomliggande orsaker? Utifrån vilka kriterier ställs diagnoser? Och vem har mandat att göra det?

Dessa och många fler frågor väcks inom mig när jag läser Olof Edsingers debattartikel Varför tvekar kristenheten att tala om att onda andar existerar? I artikeln argumenterar han för ökad kunskap och medvetenhet kring den osynliga världen. Samtidigt kritiseras Sveriges kristenhet för att inte tala klarspråk om de onda andarnas existens.

Det finns bakomliggande och begripliga orsaker till att det i dag inte talas eller undervisas om demoner och andlig krigföring. Edsinger lyfter fram kopplingen till 1980- och 1990-talets överdrifter. Som jag ser det, handlar det om bränd mark. Inte bara att temat har överdrivits, utan överdrifterna har också fått ödesdigra konsekvenser. I själavården möter vi ännu i dag människor som inte bara beskriver hårresande och livshotande berättelser, utan också konsekvenser som fått människor att inte orka leva längre.

Det finns alltså en berättigad avhållsamhet från förkunnelse och undervisning om onda andar och demonutdrivning. Dels på grund av det ovan nämnda, dels på grund av att inte vilja skapa osund fascination och fokus kring det ockulta. Dessutom finns en osäkerhet om hur detta ska benämnas och talas om utan att orsaka skada. Så, hur gör vi?

Som kyrka i en modern tid kan vi vilja hålla distans till överandliga yttringar. Ibland görs det genom att bunta ihop och placera bibliska principer och avarter i samma nonsenskorg som medeltida vidskepelse och magi. Eller så tror vi oss vara immuna mot ondskans inflytande bara genom att tro ”rätt”. Båda dessa förhållningssätt är aningslösa, ansvarslösa och inte särskilt hjälpsamma.

Vad vi behöver är att skaffa oss kunskap, att reflektera och fördjupa vår förståelse av det vi här talar om. Men inte bara på ett teologiskt plan, bortkopplat från andra aspekter som har med människan att göra. Vi behöver närma oss frågorna med ett sunt, balanserat och holistiskt perspektiv. För varje människa har fysiska, psykiska, sociala och andliga/existentiella behov. För att göra detta extra tydligt: Vi löser inte livets komplexitet med förenklade och förandligade svar och förklaringsmodeller.

Liksom Jennifer Lantz Herstek ifrågasätter jag Edsingers påstående att undervisning om den andliga kampen är ”en central del av Bibelns budskap som stora delar av den yngre generationen har blivit berövad”. Det centrala i Bibelns budskap och kristen tro är Guds befriande kärlek som vi möter i Jesus Kristus. En kärlek som inte skapar fruktan och rädsla i människors liv. Som evangelisten Johannes uttrycker det: ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan …” (1 Joh 4:18).

Edsinger hänvisar också till kyrkan i ”det globala syd”, som han menar vara mer öppen för denna form av andlighet. Men vad säger våra systerkyrkor i det globala syd om detta, och vilka utmaningar har de?

En pingstpastor från Sydasien beskrev under ett samtal stora problem som följt med karismatiska avarter som importerats från väst: ”Genom åren har vi blivit påtvingade en religiös underhållningskultur som i vår sociala och religiösa värld faller inom ramen för magi med besvärjelser och annan ockult verksamhet.” Han berättade att lidande människor många gånger diagnostiseras, demoniseras och stigmatiseras, för att sedan inte följas upp så att tomrummet fylls med det som läker och ger god frukt. Andeutdrivning blir något spektakulärt som drar folk, skapar mer sår än läkedom, riskerar bidra till beroendeförhållanden mellan ”hjälpt och hjälpare” och ett osunt personfokus.

Vi har så klart mycket att lära av kristenheten i det globala syd. Men det är viktigt att vi inte gör det på ”distans” eller ställer frågor för att få de svar vi vill. Inte allt är vad det först verkar vara. Inte allt som diagnostiseras som demoniskt av troende i kyrkorna i syd är demoniskt, utan psykisk ohälsa. Men då kultur och tradition betecknar det som andliga problem, och kunskap och urskiljning inte alltid finns, blir utdrivning lösningen – men utan goda resultat och med stort mänskligt lidande till följd. Där vill vi inte hamna.