Det finns ingen skuld eller synd i att dras till personer av samma kön

Jag vill först och främst tacka Gabriel Eurell för hans fina betraktelse i Dagen. Vi har aldrig träffats, men när jag läser hans text känner jag att vi – trots att vi har valt olika livsvägar – ändå har mycket gemensamt.

Gabriel Eurell och jag tillhör olika generationer, men jag har också vuxit upp i ett frikyrkosammanhang där all diskussion om samkönade relationer var tabubelagd. Där räckte det med att pastorn basunerade ut: “Gud skapade Adam och Eva, inte Adam och Steve”. Man var på den tiden inte cancersvulst, utan ett objekt man fick göra narr av. Jag kan bara säga att det var fel. Både då och nu.

Jag har precis som Eurell också bett tårfyllda böner att Gud skulle “hela” mig eller befria mig från mina homosexuella känslor. Jag gick fram på oräkneliga gudstjänster, väckelsemöten och kristna konferenser för att be om förbön. Det enda som förändrades var att jag blev allt mer arg och besviken på en Gud som inte svarar på bön.

Jag har hört kristna som använt berättelsen om Sodom och Gomorra som vapen för att slå ner på hbtq-personer. Och okänsliga kristna som bland andra kristna tryggt trodde sig kunna berätta bögskämt eller göra sig lustiga över någon annan kille som inte nådde upp till vår kulturs godtyckliga, icke-bibliska manlighetsideal.

Alldeles för många hbtq-personer som vuxit upp i frikyrkoförsamlingar och kristna hem har lämnat både tro och församling på grund av hur illa de blivit behandlade. Därför gläder det mig att Eurell trots allt vill följa Jesus.

En sak som alltid fascinerar mig med Jesus var hur han mötte marginaliserade och förtryckta människor. Han mötte dem som människor – oavsett deras identitet, förflutna, misslyckanden och synd. Han gjorde en distinktion mellan person och handling. Vi ser det gång på gång: i mötet med äktenskapsbryterskan, den rike unge mannen, tullindrivarna Levi och Sakaios, kvinnan vid Sykars brunn, och Judas Iskariot.

Alla dessa personer handlade utifrån sina djupaste känslor och önskningar; en del fann säkert sin identitet i sitt sätt att leva. Trots att Jesus älskade dem som människor kunde han inte bara stryka dem medhårs och se genom fingrarna på deras synd. Han älskade dem, men kallade dem likväl till en radikal förändring i hur de levde sitt liv.

Jag erkänner att kristna inte alltid varit så noggranna med att göra den här distinktionen. Därför blir det kategoriskt fel att säga att Gud hatar bögar, eller att homosexualitet är synd. Om vi vidhåller Jesu viktiga distinktion mellan person och handling förstår vi att det inte finns någon skuld eller synd i att dras till personer av samma kön. Hur skulle då ånger och omvändelse se ut? Måste Eurell och jag ångra själva vår existens?

Trots att det inte finns någon synd i en homosexuell läggning eller identitet, bär Eurell och jag – precis som alla andra människor – ett ansvar för hur vi lever vårt liv med de förutsättningar vi ändå inte rår över. Här får vi alla, oavsett kön, sexualitet, könsidentitet, ålder, hudfärg och etnicitet samma kallelse: att ta upp vårt kors och följa Jesus. Att bli fullkomlig som vår fader i himlen är fullkomlig.

Som teolog har jag genom åren ändrat uppfattning i en lång lista teologiska frågor. Det har jag gjort när jag har varit villig att ifrågasätta saker jag alltid bara tagit för givet och gått tillbaka till vad som faktiskt står i bibeltexten. Jag har gått igenom samma process när det gäller homosexualitet och andra sexuella identiteter.

Jag har läst säkert mer än hundra böcker från alla möjliga perspektiv. Trots att jag har starka personliga skäl att vilja ändra uppfattning har jag inte gjort det, för att jag inte hittar något stöd för det i Bibeln. Exegetiska kullerbyttor övertygar inte. Som väckelsekristen anser jag att Bibeln måste vara den främsta utgångspunkten för min teologi och det kristna livet.

Jag vill ändå utmana Eurell på två punkter. För det första kritiserar han konservativa kristna som motiverar sin syn på sexualitet och äktenskap genom att säga: “Bibeln säger …” i stället för “enligt min tolkning av Bibeln …” Men är inte det precis det han själv gör när han skriver att “Bibeln inte fördömde mig för min homosexualitet”? Jesu ord blir aktuella här: “Med det mått ni mäter ska det mätas upp åt er” (Matt 7:2).

För det andra vill han att kristna människor och församlingar ska göra sin hemläxa och studera Bibelns undervisning om sex och äktenskap och beakta olika tolkningar. Eurell förstår att alla inte kommer att landa i ett bejakande perspektiv, även om han – som han skriver – skulle önska det.

Då är min fråga: Under förutsättning att en församling och dess ledarskap har gjort det svåra arbetet och ändå landat i en klassisk kristen äktenskapssyn, hur bör en sådan församling se ut? Alltså, hur bör man möta hbtq-personer utan att göra avkall på det man tror är bibliska övertygelser om sex och samlevnad?

Den kristna kyrkan bör vara en plats där alla människor, oavsett vilken kamp vi står i och vad vi har i bagaget, ska kunna möta Guds nåd och få stöd för att leva det kristna livet.