Det finns många anledningar för mig som präst att tveka tala om andevärlden

Jag håller med Olof Edsinger om att när man har varit i det ena diket riskerar man att snabbt ramla i det andra. Om vi minns 1980-och 1990-talens överdrifter i frågan om att prata om demoner så är det inte så konstigt att vi nu aktar oss för frågan. Därför är det en klok fråga att ställa: Vad är det vi missar nu, när vi plöjer på i vad man kan kalla ”det andra diket” – det vill säga att vi undviker tal om demoner och andevärlden?

Vi kristna har olika sätt att förhålla oss till andevärlden. Inom frikyrkorna finns en tradition kopplad till bön, tungotal, handpåläggning, lovsång. Inom den katolska världen finns en annan tradition där man till exempel använder kors, vigvatten, bibel och bön för att fördriva det onda. Alla katolska och ortodoxa dop inleds med en exorcism, och det finns också en liten rest av det kvar i den svenskkyrkliga dopritualen.

Vi i Svenska kyrkan pratar inte om kampen mot demoner, men vi ser nog all bön, allt gudstjänstfirande, allt upprättande av människor, allt byggande av gemenskaper, som en strid mot onda makter. Vi i Svenska kyrkan kan kanske framstå som lite torra när vi sitter i våra möten och meckar med våra almanackor och bokningsprogram, eller enträget firar våra kyrkliga högtider år efter år hellre än att försöka driva ut demoner med bön. Men i slutändan syftar det till att ordna så att människor döps, undervisas och att mässan firas.

Det är nog på det sättet många av oss svenskkyrkliga tänker oss kampen mot det onda. Ett gnetande i vardagen i till synes små insatser. I alla våra olika traditioner återfinns kampen för Guds rike, men med lite olika förtecken. Det kanske är så att alla våra olika sätt behövs.

Edsinger frågar varför kristenheten tvekar att tala om demoner. Men att tveka kan vara mycket bra. Anledningarna till att jag som präst tvekar att tala om andevärlden är många. Det är ett riskabelt ämne där sårbara individer med till exempel psykisk ohälsa kan hamna på fel spår i sitt tänkande. Det kan väcka magiskt och psykotiskt tänkande till liv.

Det kan också vara sårande och kränkande för människor att deras problematik ”demoniseras”. Dessutom finns det så många mer vardagliga problem vi behöver lyfta att det demoniska framstår som ett spektakulärt sidospår. Med det inte sagt att det demoniskt onda inte finns mitt ibland oss, i vardagen.

Vidare handlar det om att temat andevärlden leder in på en vida större debatt om krockar mellan biblisk föreställningsvärld och modern vetenskap och man kanske inte är redo att gå in där.

Jag tar Jesu ord om demoner på allvar. Det är dock möjligtvis ihop med andra teologer som jag grunnar på detta. Jag skulle aldrig ta upp det med konfirmander. Det gäller att ge adekvat undervisning för varje stadium i tron, och ungdomar i dag är ofta på en nybörjarnivå kunskapsmässigt. Därför pratar jag inte med ungdomar om demoner, utom ifall de själva frågar och i så fall har vi en öppen diskussion där vi tillsammans vänder och vrider lite på olika synsätt.

Sedan blir det ändå en själavårdsfråga där man måste ta ansvar för de bollar man har rullat ut. Det ansvaret är svårt att ta när man inte träffar ungdomarna varje dag. Ännu ett skäl att gå varsamt fram.

En annan anledning till att tveka handlar om den historia som läran om andemakter har i Sverige, även i relativ närtid. Minns vi Knutby? Eller har vi redan glömt? Ett hoprafs av kvasiteologiskt snömos i händerna på en karismatisk församlingsledare kan leda till fullskalig katastrof och teologisk kollaps. Det kan leda till att människor mister sin tro.

Därför finns det goda skäl att tveka. Av hänsyn till människors sårbarhet och ämnets svårframkomlighet. Av hänsyn till unga människors framväxande tankevärld som är mer sårbar än de vuxnas. Av hänsyn till de människor som drabbades i Knutby och på andra platser. Vi måste tveka, vi kan inte bara klampa på. Ämnet kräver enorm eftertänksamhet.

Jag vill ifrågasätta Edsingers punkt: ”det här är en central del av Bibelns budskap som stora delar av den yngre generationen har blivit berövad.” Jag håller inte med om att demonlära är central för kristen tro. Om det nu var så han menade.

Men om man känner sig kallad att gå in aktivt i det här med att fajta demoner så är mitt tips att hålla sig till den gamla katolska dogmen ”ex opere operato”, alltså ur det redan utförda verket. Ur Kristi försoning, det som Han redan gjort för oss, strömmar allt helande, allt liv och all seger. Det är inte en ny fajt och jag är inte den som ska vinna den – den har redan vunnits och jag kan bara inställa mig i raden av dem som fått del av den segern. ”Den store hvide flok” som psalmen säger.

Fokus ska inte vara på en själv som något slags trons korsriddare utan på det frälsningsverk som Gud i Jesus redan åstadkommit. Kanske framstår jag då som lite mindre cool i ungdomarnas ögon, men mitt jobb är inte att imponera på ungdomar utan att hjälpa dem knyta an till Jesus.